... och varför vill inte de andra vara med?

2. Det är en vanlig och farlig föreställning att rasbiologi och rashygien särskilt väl, eller enbart, passar in i bruna och mörkblå ideologier. Men så är det inte.
  Den stora ramen för LOs freskomålning är skinnömsningen från jordbruk till industri, från land till stad och till en sekulariserad livsform. Den svenska sekelskiftesmänniskan vacklar fram och tillbaks mellan det gamla och det nya, mellan nostalgi och förtvivlan över den tid som flytt och en framtidstro fylld av hopp. Nästan som nu.
  Känslan av svaghet, otillräcklighet och utslocknande fanns där. Men också en upprorisk ilska hos dom som såg ett nationellt sjukdomstillstånd i unken religiositet och vidskepelse, sociala orättvisor och stinkande latriner.
  Temat var degeneration och botemedlet hygien, kroppslig såväl som andlig. Sverige och svenskarna var i behov av ett reningsbad.
  Det konservativa reningsbadet såg särskilt till bondeklassen, den svenska folkstammen och nationens genetiska renhet. Men ur den socialistiska skötsamhetens bad skulle ett modernt, rättvist och effektivt samhälle stiga upp. Här bakas ras-och arvshygien samman med med ett folkbildande skötsamhetsideal. Den skötsamme arbetaren skulle ta ett jättekliv uppåt, bort från från den mörka, vidskepliga och smutsiga landsbygden och in i
  den ljusa, rationellt planerade och ljusa staden.

3. Det är i Uppsala som det första statliga rasbiologiska institutet i världen slår upp sina portar. Året är 1922 och den politiska samstämmigheten är stor. Riksdagsmotionen som väckte förslaget undertecknas av bland andra högermannen Arvid Lindman och Hjalmar Branting.
  I den hygienistiska ideologin blir kroppens ohälsa till en politisk metafor för samhällskroppens ohälsa. Och i socialdemokraten Lubbe Nordströms korståg genom Lortsverige(1938) blir landsortens smuts och ohyra en sinnebild för det låga, mörka och undermåliga och hygien vägen upp till det höga, ljusa och starka.
  Det är för mycket ”plåstrande” med ”folkmaterialet”, säger Lubbe i ett förtroligt samtal med Carl Larsson. Alltför många ”svaga och livsodugliga” får fortplanta sig. Sverige är på väg att bli en ”svag gammal gumma”, säger Lubbe Nordström.
  Det är trettiotal och den rashygieniska retoriken glider över till arvshygien, men utan att riktigt släppa taget. Och när den första steriliseringslagen träder i kraft 1935, betonas mindre ”den nordiska rasen” och ”vår rena folkstam” och mer ”folkmaterialets” undermålighet. Språkbruket och perspektivet förändras, men människosynen är konstant. Vissa är höga och andra är låga, mindre värda, även i röd ideologi. Inte mätt med klasstillhörighetens tumstock. Enligt den var alla lika värda och inga gränser skulle dras mellan fattig och rik. Men väl mellan duglig och oduglig, nyttig och onyttig.
  En ”dränering” är nödvändig, sade Lubbe Nordström. Och tvångssterilisering var en metod som stod till buds 1935. Gymnastik var en annan. Och en väldig kroppskult tog fart på trettiotalet.
  Och på LOs freskomålning är arbetarna atletiskt byggda. Dom ser nästan ut som fackligt organiserade elitgymnaster. Ingen är undermålig. Och alla är blonda och blåögda, som på en tavla av Carl Larsson. Sverige är inte längre en svag gammal gumma. Sverige är en stark man, blond och fackligt organiserad.

Det finns inga invandrare, inga lönearbetare, inga offentliganställda på LO:s freskomålning från 30-talet - och det är den här blonda, blåögda och manliga kulturen som fortfarande dominerar de fackliga organisationerna, skriver Olle Sahlström från LO Idédebatt. Och ändå samlas man under den här målingen och undrar varför så få är med i den aktiva kampen för allas lika värde...

5. Lubbe Nordström hade alltid en läkare med sig på sina korståg genom Lort-Sverige. Det var läkare som vittnade om smutsen och eländet. Inte dom fattiga själva. Och för honom och många andra var läkaren det moderna Sveriges samhällsomdanare och reformator.
  För Lubbe Nordström var samhället en biologisk enhet. Samhällskroppen var osund och sjuklig och behövde läkarvård. För makarna Myrdal var samhället mer som en maskin. Det var till och med ”vår sämst konstruerade maskin” och den behövde vägledning av teknisk expertis.
   Anspråken var således höga på vetenskaplighet i samhällets planering. Inte minst från den socialliberala och socialdemokratiska intelligentian. Men desto större var kontrasten till dom expertutlåtanden som rekommenderade tvångssterilisering;
  ” Hela familjen är undermålig”, kunde det heta. Ett annat hem ansågs vara till håll för ”diverse löst folk”. En mamma bedömdes som ” oresonlig och otillförlitlig” och hennes bröder som ”baksluga och förslagna”. Och maten ”bestod huvudsakligen av kornflakes och karameller” och hon har ”icke förmåga att hålla snyggt och rent”. Och om en annan kvinna sägs att hon ”verkar slappt godmodig” och dessutom är ”sexuellt vidlyftig”.
  Det subjektiva, moraliserande och föraktfulla omdömena dominerar och
  ur läkarexpertisens omdömen växer en normalitet fram utifrån vilken avvikarna definieras och steriliseras.

6. Gullänget strax utanför Örnsköldsvik var som ett Folkhem på lokal nivå.
  Och Gullängets bruksanda bar på ett dubbelt arv. Den hade sina rötter i det gamla patriarkala bondesamhället och i väckelse-och nykterhetsrörelsens tidiga strid för ett demokratisk medborgarideal. Men den tar också arv från det modernas krav på effektivitet, disciplin och skötsamhet.
  Framgångens nycklar var entreprenörskap, långsiktighet, envishet och en förmåga till samabete. Och i den andan fann familjen Hägglund en tvillingsjäl i familjen av folkrörelseföreningar för vilka Folkets Hus var som ett skötsamhetens och ”modernitetens tempel”( Mattsson).
  Det var en anda med en dubbel karaktär, med en framsida och en baksida.
  Framsidan var en kristet präglad broderskapstanke. Relationerna skulle vara öppna och familjära och ingen tilläts vara förmer. Broderskapet vägde tungt men systerskapet lätt. Det var baksidan.
  Den skötsamme arbetaren på Hägglunds var man. Och det var en man som var fackligt aktiv, som bestämde i Folkets Hus och blev kommunalpolitiker. Kvinnorna var med i kvinnoklubben, trädgårdsodlarföreningen, i Tjänstemanna-fruarnas förening eller i dom kristna församlingarna.
  Arbetet var förenat med stor yrkesstolhet och sågs som en välsignelse. Men det gällde inte allt arbete. Högt stod industriarbete och lågt omsorgsarbete.
  Framsidan var entreprenörsanda, uppfinningsrikedom och idoghet. Baksidan ett förakt för svaghet. Dom sågs över axeln som inte levde upp till idealen.
  Det var en patriarkal anda. Stark ska hjälpa svag och det var tydligt för alla vem som var vem. Det var en anda som legitimerade en bestämd över -och underordning. Högt stod sam-förståndiga och skötsamma män i industriproduktion. Lågt stod kommunister, odisciplinerade, kvinnor och omsorgsarbete. Och ur den andan flödade en materiell välfärd, men också en maktutövning med totalitära anspråk som undertryckte avvikelser och pluralism.

7. Så när Folkets Hus någon gång på trettiotalet hade sitt konstituerande möte, var direktör Hägglund med. Han lämnade också ett ekonomiskt bidrag till Folketshusbygget.
  Gränsen gick inte knivskarp och rak mellan arbetarna och direktören. Inte så att konflikter saknades. Spontana strejker, hårda ord och i vredesmod igenslängda dörrar var också en del i samförståndsandan. Och Folkets Hus var det skötsamhetens och samförståndets tempel som skulle skyddas mot kätterska åsikter och skändligt uppförande.
   Gränsen gick däremot knivskarp och rak mellan det skötsamma samförståndets män och alla dom andra. Och i Gullängets Folkets Hus beslutas 1934 ”att inga ytterlighetspartier bör få begagna sig av lokalen och att den ej blir allmän danslokal”.(Mattsson)
   Oron för ”dansbaneländet” var stort. Runt danspaviljongen vid Florabadet samlades dom slappa, bråkiga och sexuellt vidlyftiga ungdomarna. Där rycktes dom med i ”negerjazzens” gungande och förföriska rytmer. Drack sprit och gud vet vad.
  På sextiotalet var raggarna ett av dom stökiga ungdomsgängen, inte bara i Gullänget. Och i Västsverige 1960 motiverade en barn-och ungdomspsykiatrisk klinik sterilisering av en sjuttonårig raggarbrud med ord som ;
  ”Saknar fullständigt etiskt-moraliska begrepp... verkar inte ha några som helst hämningar... att betrakta som bildbart sinnesslö... har ideliga sexuella förbindelser av slumpartad natur.”(Broberg/Tydén).
  Den hygieniska skötsamheten andas en nästan krampaktig rädsla för smuts, utsöndring och drifter. Dom som steriliseras är lösaktiga och slöa till sinnet. Dom bara lever ut sina drifter. Äter fel mat, som kornflakes och karameller, och blir lösa i hullet. Eller är ”slumpartade” i sina sexuella förbindelser. Utan genomtänkthet och planering.
  Och nittio procent av dom sextiotretusen som steriliserades var kvinnor.
  Men dom skötsamma männen på LOs freskomålning utstrålar fasthet till kropp och själ. Deras vältränade kroppar är som en armering mot dom hotfulla utsöndringarna, drifterna och beröringarna. Runt dom strålar det av ordning, rationalitet och renlighet. Och det är dom som bygger Folkets Hus, ”modernitetens tempel”, med plats för alla som håller måttet.

8. ”Nu går vi från Docklands till Folkets Hus”, sade Göran Persson vid partikongressen 1996. Och det gick en stöt genom kongressombuden -
  Det skandalösa Docklands i Stockholm, ett ställe för ravepartyn och ungdom som sökte den hämningslösa och extatiska friheten, med eller utan knark. Alla förstod och applåderade. Det är ju som förr. Gamla strider blir som nya.
  Men invandrare känner sig inte hemma i arbetarrörelsens organisationer. Och ABF-cirkeln känns inte som deras. Samma sak med ungdomar. Och i fackföreningsrörelsen är det dom äldre männen utan invandrarbakgrund som bestämmer.
  Och där samlas dom under den gamla freskomålningen ofta i bekymrade samtal, precis som i Gullängets Folkets Hus, om varför så få är med och är aktiva i kampen för allas lika värde.
  Annat var det förr.

Olle Sahlström
LO Idédebatt