Söndag 18 maj 1997

SKEPPET I KOMETENS SVANS

JONAS GARDELL besöker Hamburg, den tillfälliga staden och rapporterar om normalitet, rädsla och bastuklubbar på Reeperbahn

1. Det normala är alltid beroende av sitt sammanhang, sin kontext. Ibland, i sina mer extrema fall, kan det enda normala var att klippa håret kort, bära nike-skor, kastrera sig och ta livet av sig. Ibland är det etthundra procent normalt.
   Allt annat abnormt.
   Och kanske var medlemmarna i Heavens gate hur knäppa som helst.
   Och kanske hade de rätt.
   Vad vet man sen?
   There's a starman waiting in the sky. Kanske väntade verkligen ett rymdskepp på dem i kometens svans. För dem öppnades himmelens port, och vi andra är kvarlämnade här.
   Det normala är alltid beroende av sin kontext.
   I kyrkor världen över firas varje dag nattvardsmässor där vi äter vår mästares kött och dricker hans blod. Kristi blod för dig utgjutet. Kristi kropp för dig utgjuten. Riten är egentligen kannibalistisk, men vi är så vana vid den att vi sällan tänker på det. Det kannibalistiska har blivit något fullständigt normalt.
   Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet. Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt. Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal.
   Därför finns städer som Hamburg.
   Hamburg, den där slitna gamla hansa-staden i Tyskland som man sällan bryr sig desto mer om. Här finns inga märkliga sevärdheter, inga världsberömda katedraler, inga konstskatter, inget prestigefyllt operahus eller omistliga museer. Detta är inte Rom eller Florens, inte Paris, Berlin eller London. Detta är Hamburg, den gamla handels- och sjöfartsstaden vid Elbe.
   Hit kommer sedan århundranden sjöman och handelsresande från hela världen, stannar ett par dagar, gör sina affärer, slår sig lös för några timmar och far sedan sin väg igen, lämnar Hamburg bakom sig. I Hamburg är man tillfälligt, och kan därför tillåta sig sådant som annars är förbjudet.
  Här finns bara ett enda som vunnit världsberömmelse.
  Reeperbahn.
  Horgatan. Sexklubbarna. Hotellen där man hyr per timme.
  Ställen där du själv, hur udda du än är, för ett ögonblick kan uppleva att du är fullständigt normal.
  I stadsdelarna St Pauli och Georgestatt finns så många sexaffärer att de blir till vardag. Man slutar nästan se dem. De är som Stockholms 7-elevenbutiker.
  Bredvid konditoriets uteservering där man fikar står en skylt på trottoaren som talar om att ikväll klockan 18 00 är det runk-party i porrbutiken vägg i vägg.
  Jaha jaha, tänker man och mumsar vidare på sin tårtbit. Här är en grönsakshandel, här är en striptease-klubb. Här är en kyrka, här är ett hotell där man hyr per timme. Och i varje porraffär prydliga små avdelningar där alla får sitt.
  Här är hyllan för de som vill bli piskade, här är hyllan för de som vill bli rakade. Här är kiss, och här är bajs. Här är åldringar, här är lolitor. Här är alla normala.
  Här är du, och här är jag.
  Och här är vi verkligen.
  Någonstans här på hyllorna finns vi alla.

2. Ett par dagar innan jag flyger ner till Hamburg råkar jag av en slump stöta på ett par människor som brukar fara dit ett par gånger om året just för att slå sig lösa och få vara sig själva. De står och pratar om gemensamma tyska bekanta.
   -Pratar ni om Hamburg? avbryter jag, dit ska jag i helgen. Har ni några tips om vart man ska om man vill ha lite roligt en lördagkväll?
   Båda männen blir av någon anledning förlägna. Den ene börjar ägna sig åt något annat, den andre rodnar och svarar:
   -Inte vet jag. Inte vet jag vart du ska gå.
   -Men om ni är där så ofta vet ni väl ändå namnet på nåt litet häftigare ställe! envisas jag.
   Den andre harklar sig och svarar undvikande.
   -Det beror på vad du är ute efter. Jag vet ju inte vad du är intresserad av.
   Det vilken säga: Vilken kontext vill du tillhöra?
   Han fortsätter:
   -Dessutom vill jag inte ha dig springande på samma ställen som jag.
   Det vill säga: Jag vill inte att någon från den här kontexten ska se mig som den jag är i den andra kontexten.
   Han gav mig inte ett enda namn. Avslutade med att säga:
   -Förresten är du och jag knappast intresserade av samma saker!
   Jag förstod att han tyckte lite synd om mig. Han var rakad, piercad och tatuerad. Efter ett kort samtal med mig hade han bestämt sig för att jag inte ens tålde att höra namnen på de ställen han frekventerade, än mindre höra vad man gjorde där.
   Jag var på tok för mycket vanilla.
   Vanilla är ett nedlåtande och överseende uttryck som bögar ibland använder för heterosexuella.
  Av alla glass-smaker man kan välja mellan håller sig nästan alla till vanilj, för det är tryggast så. Vilka töntar!
   Vanilla är allt det belevade och snälla: missionärsställningen, ska vi ha sex måste jag duscha först så att jag är FRÄÄÄSCH, inte skrika så man väcker barnen, monogama förhållanden och var det skönt för dig också?
   Sex som något trevligt och ofarligt.
  Sex som vaniljglass.
  Det som de flesta av oss skulle kalla för normalt, och glömmer att också den normaliteten är fullständigt beroende av sin kontext. Glömmer att det finns människor som står utanför och tittar in, skakar på sina huvuden och tycker att vi är fullkomligt perversa.
  Det finns människor som i de större städernas gay-ghetton kan leva hela sina liv utan att behöva träffa annat än andra bögar. De handlar i ett gay snabbköp, äter på en gay restaurang, lagar sina tänder hos en gay tandläkare, reser med en gay resebyrå till gay turistorter, tränar på gay gym, sköts av gay läkare och begravs slutligen av en gay begravningsentrepenör.
  För dem är varje form av heterosexualitet en abnormitet, något grovt avvikande. Det finns ställen som sätter upp anslag som anger förhållningsregler för eventuellt gästande heterosexuella: ”Keep your display of affection (kissing, handholding, embracing) to a minimum. Your sexuality is unwanted and offensive to many here.”
   Det har inte alltid varit så.
   Varje frihet är något som erövras.

Foto: Tommy Mardell

3. 1867 ställde sig författaren Karl Henrich Ulrichs upp på en tysk juristkongress för att försvara sin motion om att avskaffa paragraf 175, den paragraf som straffbelade sodomi.
  Han han inte längre än till inledningen innan han stoppades. Man kunde inte ens lyssna.
   ” () för det första då det står i motsättning till gällande lag. För det andra då det sårar anständigheten. Det skulle väcka församlingens indignation om det så bara lästes upp! Vi skulle rodna av skam!”
   (Ulrichs lanserade f ö termen ”urning”. Två år senare myntade författaren Kertbeny uttrycket homosexuell. Under flera decennier existerade begreppen parallellt. Heterosexuella kallades av Ulrichs för ”dioningar” - bara så att ni vet.)
   Trettio år senare, 1897, uppstod i Tyskland, på initiativ av läkaren Magnus Hirschfeld, världens första organisation vars syfte var att arbeta för homosexuellas rättigheter, Vetenskapligt-Humanitära Kommittén, WHK.
   I mellankrigs-Tyskland utvecklades kontexter i vilka man kunde vara normala. Restauranger, barer, klubbar. Och dit for homosexuella från hela världen. Däribland våra egna Karin Boye och Selma Lagerlöf.
  Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal.
  Skapa ett andrum. Ett rum att andas i.
   Varje frihet är något som erövras.

4. På tjugo- och trettiotalet fotograferade den ungersk-franske fotografen Gyula Halâsz, mer känd under artistnamnet Brassaï, prostituerade och homosexuella i Paris. Det märkliga med bilderna är att de framför allt skildrar ett socialt förlopp, ett socialt sammanhang.
  Vid första anblicken ser vi två par som står tätt ihop tilsammans med andra. Det skulle i princip kunna vara var som helst. Sedan lägger man märke till att de två kvinnorna har fattat varandras händer, och den ene mannen har lagt sin hand på den andres axel. Och då förstår man: De dansar med varandra.
  Tidiga nittonhundratalets samhälle var naturligtvis oerhört mycket mer repressivt än vårt sena. De här två parens möjligheter att skapa en kontext där de kunde uppleva sig själva som normala var extremt begränsade.
  Det var bara här, i det begränsade rum, under den här begränsade tiden.
  Denna enda stund, just här, just nu. Kanske den enda dansen. Ett andrum. Ett rum att andas i.
   Nu tittar de på oss, från en annan tid och ett annat universum, från det erövrade slutna rummet där de var sig själva.
   Vad de riskerade genom att titta in i kameran kan vi bara ana.
  Bilden visades 1931 i Paris. Bara något år senare skulle de första homosexuella föras till koncentrationsläger i Tyskland och bli männen med de rosa trianglarna.
   Kanske måste de ta den risken.
   Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet. Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt. Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal.
  Skapa ett andrum. Ett rum att andas i.
  ”Titta på oss, ni! Ja, vi gör det ogörbara, vi är det onämnbara. Stirra på oss, förfasa er! Ha ert lilla roliga och dra sen åt helvete!”
   Här, i det här ögonblicket och det här rummet är det vi som är
  normala.

5. I varje samhälle finns det rum, som när du träder in i dem upphör alla regler och normer utanför att gälla. Rum som passager till ett annat universum.
Heaven... gate.
Rymdskeppet som väntar i kometens svans.

NU TITTAR DE PÅ OSS, FRÅN EN ANNAN TID OCH ETT ANNAT UNIVERSUM, FRÅN DET ERÖVRADE SLUTNA RUMMET DÄR DE VAR SIG SJÄLVA.

6. Sådana rum är bastuklubbarna. Det finns många sådana i Hamburg.Entréerna är i regel oansenliga, nästan osynliga. En diskret skylt på dörren. En ringklocka.
  Man måste veta vart man ska. Hit går ingen vilse. Hit kommer man inte av en slump.
  Du ringer på och en dörr öppnas. Du betalar och ytterligare en dörr öppnas.
  Nu är du i en annan värld. I rymdskeppet vid kometens svans.
  De normer och regler som gällde i den förra världen har upphört att gälla.
  Du klär av dig, gör dig neutral. Det enda du bär är den handduk du fick när du betalade.
  Utan namn och utan historia. Nu är det upp till dig och dina innersta drömmar vad du gör.
  De största av de här ställena är öppna dygnet runt. Tiden har upphört att finnas till.
  Här är ett virrvarr av gångar, kabiner, smårum. Kakelklädda labyrinter fyllda med ånga. Det är lätt att gå vilse. Överallt nakna män som ser dig för den du är - en projektion av deras drömmar. Liksom de inte existerar som annat än projektioner för dina begär.
  Alla i detta rymdskepp i kometens svans är här av samma orsak. Deras normalitet är total. En renad, destillerad sexualitet avklarnad från varje spår av kärlek och ansvar.
  Här är unga och gamla, rika och fattiga, skinheads och familjefäder.
  Här är alla.
  Också de som inte någonsin skulle vara här. För ett par år sedan var det en engelsk biskop som dog i hjärtinfarkt under ett besök i en gay-sauna.
  Tack och lov fanns det andra präster där som kunde ge honom sista smörjelsen.
   Du träder in genom dörren och skillnaden mellan dig och de andra suddas ut.
  Här är alla ett.
  I de mörkaste rummen finns inte ens kategorierna vacker och ful, det är för mörkt för att man ska kunna utskilja sådant.
   Här är alla vackra.
   Händer trevar, känner, smeker utan att veta hur den de tillfredsställer ser ut. Befriade från sina personligheter blir människor andar, som blandar sig och uppgår i varandra.
   Upplöses i varandra.
   Vad är det du upptäcker om dig själv därinne i mörkret? Hur blev du så febrig av något så enkelt. Hur blev du så lockad av att vara fullständigt anonym? På ingen tid upphörde du att vara den du brukar vara.
   Är det därför ditt hjärta bultar så?
   På natten efteråt sover du illa. Du kastar av dig täcket, vänder och vrider på dig i sängen. En demon i dig. Det som är du.
   Allt det som är du kämpar i envig med denna lilla, giftiga hunger som du också är.
   Du svär att aldrig mer.
   Redan nästa dag funderar du på att gå tillbaka.
   Men kom inte tillbaka för snart. Sådana här ställen tål egentligen inga återbesök och absolut inte dagsljus. Åk hem istället och lämna Hamburg bakom dig.
  I Hamburg finns ändå inget att se.
  Inga viktiga katedraler, inga konstskatter, inga världsberömda muséer.
   Bara Reeperbahn med sitt löfte om att du är fullständigt normal.

7. Det märkliga med Hamburg är att det samtidigt är så prydligt tyskt och ordentligt. På bastuklubben får man noggrant kvitto med momsen angiven.
  Ett par bekanta tog in på ett hotell där man hyr per timme, och de kunde intyga att lakanen var bytta och rena.
   Hamburg liknar en svensk stad med dess blandning av gammalt och nybyggt. Kyrkornas silhuetter avtecknar sig som Riddarholmskyrkan eller Klara kyrka mot himlen. Björkar och syréner växer i parkerna, glassen är Magnum, chokladen är Marabou och tyskarna ser ju alldeles svenska ut.
   Förutom det där med Reeperbahn.
   Den tillfälliga mötesplatsen som möjliggör en mängd udda kontexter där var och en kan få sig bekräftad som normal, om så bara för en stund.
   Stockholms Reeperbahn, Klara Norra Kyrkogata, är sedan länge sanerad och rensad - renad - från synd.
  I Sverige är sedan ungefär tio år bastuklubbar förbjudna. Man säger att det är för aids-risken. Det är naturligtvis struntprat. Man får inte mer eller mindre aids på en klubb än i ett sovrum. Det är inte det som det gäller.
  Man är rädd för det hemliga rummet.
  Man är rädd för de andra möjliga världarna.
  Du skall inga andra gudar have jämte mig.
  Vad det handlar om är den starkaste kontextens försök att utplåna andra möjliga kontexter.
  Ingen svensk politiker skulle motionera i frågan:
  ” () för det första då det står i motsättning till gällande lag. För det andra då det sårar anständigheten. Det skulle väcka församlingens indignation om det så bara lästes upp! Vi skulle rodna av skam!”
   Reeperbahn är allt det vi inte vill veta om oss själva.
   Till det behövs Hamburg, den tillfälliga staden.

8. Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal.
  Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet. Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt.
  Kanske är man fullständigt galen. Kanske har man rätt.
  Vad vet man sen?
  Kometen Helly Hopp är på väg bortåt i universum med sin stora hemlighet. Kommer inte tillbaka på ett par tusen år.
  Vi är lämnade kvar här att drömma om skeppet i kometens svans.

Jonas Gardell

Jonas Gardell skrev senast i Aftonbladet om Las Vegas 16 februari 1997.

Kulturens web-redaktör: Pelle Andersson