Res till Paris och deppa med August, ett inferno

Annette Kullenberg har varit i Paris och genomkorsat staden med August Strindbergs Inferno som guidebok. Strindberg är den sanne reportern, skriver Kullenberg, och forskarna kan tvista om hur sjuk han var, jag tycker han verkade mycket vaken.


Illustration: Tullio Pericoli

Res till Paris och deppa med August Strindberg. Man kan faktiskt komma med sämre förslag.

Vi lanserar här idén att Strindberg på sätt och vis skrivit alla tiders bästa guidebok om Paris. Det gör han i romanen (eller vad den ska kallas) Inferno.

Medan forskarna grubblar på hur pass sjuk Strindberg egentligen var när han skrev Inferno fäster jag mig vid att han verkade mycket vaken.

Strindberg är den sanne reportern som antecknar varenda gata han går på. Även om boken skrevs för hundra år sedan så ligger gatorna kvar, de flesta.

Och som kronan på verket - det märkliga pensionatet Orfila finns kvar. Inte som pang precis, men fasaden finns kvar. Det står en skylt utanpå om att Strindberg bodde där. Det är skönt att stå där utanför Orfila och känna hur litteraturens vingslag bara flaxar.

Det är också trevligt att promenera genom Luxembourgträdgården ty just där gick Strindberg och till slut kom han fram till Closerie de Lilas.

Där tog han sin absint och kände sig lite bättre till mods. Absint finns icke mer. Det var måhända det sena 100-talets drog.

Nu är det inte ett fattigt kafé detta Closerie.

Closeriet är en lyxkrog, mycket vacker, dyr och trevlig. Utanför står dock små bord. Där kan man våga sätta sig utan att bli ruinerad.

Sen kan man gå in och be krögaren visa bordet där de spikat fast Strindbergs namnskylt. Man känner sig stolt över att vara svensk.

Framför ens ögon höjer sig statyn av marskalk Ney, som vanligt på plats utanför closeriet. Han finns också med i Inferno.

Poängen med Strindberg som guideboksförfattare är att han väver samman alla adresser, alla gator, alla kaféer med sina känslor av att vara ensam.

Det är fattigt uttryckt. Ensam räcker inte. Strindberg kände sig helt förtvivlad. Jag känner ingen och ingen bryr sig om mig, är hans meddelande till läsaren. Och de jag känner tål jag inte. Allt gick snett, fortsätter han sitt meddelande. Därför blev det en bra bok. Det märkliga med Inferno är att man ofta skrattar.

De allra flesta parisresenärer känner igen sig i Inferno, det är min föreställning. Vem har inte känt sig förlorad, tragisk och övergiven - just i Paris? Vem har inte gjort av med för mycket pengar och undrat om resan måste avkortas.

Men i Strindbergs fall handlar det om rent armod. Vissa dagar.

Han är värst. Han har storhetsvansinne eller en förhöjd självbild som det heter på modern terapijargong.

Ingen svensk har lidit så mycket som Strindberg

Allt blir förstorat. När man läser Inferno märker man hur man ojar sig: Ojojoj. Hur ska det gå? Även Strindbergs andra hustru, Frida, oroade sig. Trots att de bestämt att gå skilda vägar så blev hon kall om hjärtat när hennes man togs in på sjukhus. Å, vad han led.

Ingen människa, i alla fall ingen svensk, har nog lidit som Strindberg. Detta hindrar honom inte från själv notera detaljer som gör honom direkt löjlig. Må vara att han led av storhetsvansinne, men han visade inte någon överdriven respekt mot sig själv.

Allt skulle fram i ljuset. Så jävligt som Strindberg hade det i Paris kan ingen annan ha haft det. Ta Orfila, dit han kom inflyttandes. Han hamnar mycket nära ett stort antal latriner. Men det märker han inte först: "Mycket belåten med mitt rum sover jag bra den första natten."

Men sedan är det färdigt: "Dagen därpå uptäcker jag att avträdet är beläget i gränden nedanför mitt fönster och så nära att man hör hela proceduren med slamret när plåtlocket fälls upp och ner."

Så småningom upptäcker han hundra avträden till.

Vad göra?

Det är här jag menar att Strindberg kommer nära alla senare epokers paris-resenärer. "Först blir jag rasande, men som jag ej har råd att flytta ger jag mig till tåls under förbannelser mot ödet."

I en enda mening sammanfattar han turistens vånda. Dessutom uppfinner han som vanligt ett nytt ord: träckhelvete.

Kan vara bra att ta till om man råkar ut för samma infernaliska otur som Strindberg.

Strindbergs fick det sämsta hotellrummet som någonsin hyrts ut i Paris.

Mina äventyr i Paris skulle kunna vara en adekvat titel på den utmärkta bok Strindberg skrev. Han gör oändligt smärtsamma - och äventyrliga - vandringar både i sitt inre och i sin närmaste omgivning. Men han väljer att kalla boken Inferno, helvetet.

Boken har kommit ut i Strindbergs samlade verk, redigerad och utmärkt kommenterad av Ann-Charlotte Gavel Adams, och man kan läsa den både på franska och svenska. Vänstersidorna är på franska och högersidorna på svenska.

Inferno, en bra bok
för Parisresenären som deppar

Det är praktiskt för den som vill fräscha upp sin franska eller helt enkelt se på vilket sätt Strindberg skrev franska. När han är som mest nere skriver han på ett främmande språk, vilket tyder på att han trots allt inte förlorade förståndet.

Det kräver ändå en viss skärpa att skriva på franska.

Boken som kostar drygt 300 kronor är värd att köpa eftersom den kan användas till mångahanda ting. Speciellt bra fungerar den för den arma människa som rest till Paris för att leva livet och upptäcker att denna stad inte är någon dröm. En parisresa blir lätt ett fiasko, beroende på att förväntningarna är för orimligt höga. Parisresenären ställer sig den förtvivlade frågan: Vad gör jag här?

Det är i sådana lägen som man faktiskt kan gå till Luxembourgparken med Inferno i näven och försjunka i det omänskliga öde som drabbade just Strindberg när han flyttade runt mellan de sjaskiga små hotellen och funderade på att ta livet av sig.

Den som vill kan ta sig till Saint-Louissjukhuset. Det var där han tog in en kort period. Men på vilket sätt! Han satt först på sitt rum och kunde inte företa sig något eftersom han inte hade en franc. Till slut förstår hotellvärdinnan att han är pank.

Strindberg: "Rädslan för hotellräkningen lämnar mig ej mer någon ro och jag går fram och åter i rummet som ett djur i en bur."

Hotellvärdinnan ordnar med en insamling, här blandas den svenska församlingens pastor in. Strindberg lider, förödmjukas.

Men tro det eller ej, på väg till Saint Louis för att kurera sig "stiger jag ur vagnen vid rue de Rennes för att köpa två vita skjortor."

Det är klart att han hamnar i ett hemskt sällskap. Men av hans skildring förstår man att de ska återkomma i Ett drömspel, i Till Damaskus, ja lite överallt.

"Ansikten som på dödskaller eller döende; här fattas en näsa, där ett öga, på en tredje är läppen kluven, kinden bortruttnad...En kväljande lukt av jodoform tar bort aptiten för mig, och som mina händer äro inlindade måste jag anlita mina kamraters hjälp för att skära brödet och slå i drycken."

Det är nu Frida Uhl veknar. Den andra hustrun som han lämnat utanför Gare du Nord, och som han aldrig skulle återse. Även Frida känner sig rutten, skriver och erbjuder sig att vårda den stackars August.

Strindberg är nära att vekna. Jo, han veknar. Han som låtsats att han redan varit otrogen för att reta upp Frida bekänner denna "nedriga lögn".

"Och så är jag på nytt inbegripen i en kärlekskorrespondens med min egen hustru."

Kanske handlar Inferno egentligen om en skilsmässokris. Helvetet har brutit ut. Paris är kärlekens stad. Sägs det. Men också hatets. Är det Paris som Strindberg talar om när han skriver: "Jag älskar henne; hon älskar mig, och vi hata varandra med ett vilt kärlekshat som stegras genom frånvaron."

Hans känslor för den kvinna han just håller på att skilja sig ifrån är lika komplicerade som hans känslor för Paris.

Egentligen har han slagit igenom. Fröken Julie har spelats, Fadren har spelats med stor framgång. Strindberg har ju lyckats med det han föresatt sig - att skapa sig ett namn i Frankrike. Ändå sitter han där och deppar, hungrig, totalt utfattig.

Han ser själv komiken i situationen, speciellt i mötet med den engelska damen, som han tänker trösta sig med nu när äktenskapet är på upphällningen.

Han raggar upp den engelska damen på ett cremerie. Omedelbart blir han förlöjligad, ty damen gör ett tecken med ögonen fr att Strindberg ska följa med henne och så reser sig då Strindberg, mycket lockad, men ganska tafatt, som han skriver.

Då brister en hop fräcka ungdomar i skratt.

Där går han med den engelska damen. De är redan "förlöjligade inför varandra". Hånskratt, skriver Strindberg. Han är verkligen känslig.

Strindberg gör fiasko igen

Dessutom hällregnar det. De har inget paraply. Vad gör man då i Paris? Man rusar in på närmaste kafé. Det är också Strindbergs impuls: "Vi gå tvärs över boulevarden, lyckliga, med lätta steg...pang pang! Tanken att jag inte hade en sou på mig slog ned på min hjässa som ett hammarslag."

Det blev kort sagt inget kaffe.

Men skam den som ger sig. Strindberg gör dock fiasko igen. Han har den engelska damen i noggrant minne. Och där är hon igen, redan nästa dag, på cremeriet. Hon verkar inte sur, Hon "smeker mig med sin insmickrande röst, kittlar mig med sina kattögon.".

Strindberg fattar nytt mod. Men då inträffar det katastrofala. En ung flicka som heter Minna kommer in. Hon var en bekant till Strindberg, modell, en som brukade vara med i gänget. Men denna Minna var levnadsglad, högljudd och när hon får se Strindberg sitta där blir hon glad. "...hon kommer in, kastar sig i mina armar - hon var något berusad - kysser mig på kinderna, duar mig."

Slutet kan man räkna ut själv. Strindberg skriver lakoniskt: "Den engelska damen reser sig, betalar, går."

Livet går förstås vidare. Men vilket rått-liv. "Den starka juli-hettan har kommit; livet är outhärdligt; allting stinker, och de hundra avträdena mer än allt annat. Jag väntar på katastrofen utan att kunna säga vad som skall ske." Strindberg kan inte komma på något bättre än att läsa en liten bok som bär titeln "Om glädjen att dö".

Men - ni som lever - åk till Paris. Och glöm inte att ta med er Inferno!

Annette Kullenberg


Alla förklaringar och adresser finns till punkt och pricka återgivna av Ann-Charlotte Gavel Adams i Inferno, utgåvan Strindbergs Samlade verk 1994). Ett exempel: Cremeriet där August träffar den engelska damen låg på nummer 13, rue de la Grande Chaumière, samlingspunkt för en kosmopolitisk krets konstnärer och författare, skriver Ann-Charlotte, som är strindbergsforskare.

Var Strindberg galen i Paris eller när han skrev Inferno? Den frågan besvarar på olika sätt i flera intressanta böcker:
August Strindberg av Olof Lagercrantz
Strindberg - ett författarliv, Treje delen Paris - till och från av Gunnar Brandell
Strindbergs erövring av Paris av Stellan Ahlström
Skaparkriser - Strindbergs Inferno och Dagermans av Johan Cullberg.

Innehåll