"Författaren är något så när lättpratad. Per telefon. Jag är i Barcelona. Han är i Lissabon. Är du ful, undrar han. I så fall blir det en kort intervju. Själv är jag ful, säger han. Gammal och ful. Han påstår: det är meningslöst att träffa författare. Jag har för övrigt inget att säga. Jag är inte intellektuell. Jag vill inte prata om mina böcker."
Mötesplats blev ett sinnessjukhus i Lissabon, med fortsättning på en liten sylta över bacalao (kabeljo) täckt av oljig potatis. Lobo Antunes, en gång läkare i kolonialkriget i Afrika, bar en polsk hatt. Samtalet, som mycket riktigt bevisar att författaren i stort inte gärna talar om sina böcker, och inte om kriget, går vidare vid sjukhuset tills intervjuaren åter föreslår kaffe:
"Nu igen, säger Antonio strängt. Det är inte bra med kaffe.
Han tänder sin femtonde cigarrett eller tjugonde. Vi går till det lilla kaféet. Han iakttar mig medan jag, mycket hastigt, stjälper i mig en kopp kaffe. Sen går han upp mot sjukhuset igen och jag ser hur han hälsar på patienterna, klappar om dem lite grann. Denne man som kom hem från kriget och började skriva. Jag har just träffat en av världens främsta författare. En ytterst förargelseväckande typ. Påminner om Strindberg. Vet att han är bäst, men plågas av ångest. Som tur är förmår han att uttrycka sitt eget och alla människors lidande. Sa han inte: det finns ändå ett litet hopp i mina böcker. Också? Nu ser jag en sista skymt av hatten. Han är borta, uppslukad av det stora sjukhuset där stadens alla förvirrade samlats.