Framför hans fotografier blir man omedelbart förälskad i livet

Henri Cartier-Bresson och John Berger
ett samtal i Paris

Henri Cartier-Bresson Henri Cartier-Bresson, som denna höst blivit 86 år, är en av vår tids största fotografer. Han är en av medlemmarna i den världsberömda fotoagenturen Magnum, och han har kanske mer än någon annan bidragit till att göra fotografiet till en egen, och respekterad konstart. Henri Cartier-Bresson gjorde sina första fotoreportage redan på 30-talet då han arbetade i Mexiko. Under kriget satt han tre år i tyskt koncentrationsläger. I mitten av 70-talet började Cartier-Bresson ägna sig mer och mer åt måleriet. John Berger, en av världens mest respekterade konstkritiker och författare, har träffat Henri Cartier-Bresson och samtalat med honom.

Som vem som helst intresserad av fotografi, kunde jag Henri Cartier-Bressons verk utantill. Inte allt av det, jag var ingen expert, men vissa oförglömliga motiv och hans unika inställning. Jag skulle ha känt igen dem omedelbart var som helst. Hans sätt att överraska livet, hans gatupromenader över hela världen, hans blick för människor som korsar gator. Hans bilder har också hjälpt mig att förstå någonting. Svårt att verbalisera eftersom det är så visuellt. Någonting om att bli förälskad vid första ögonblicket. Framför något av hans fotografier blir man omdelbart förälskad i livet. Och förälskad får man väderkorn och rör vid det eviga. Egendomlig paradox.

Nu var jag framför fotografen. Han är från Normandie. Han har en normandisk ansiktsfärg; frisk, blommande hy. Någonting som får en att associera till doften av ett mejeri. Men det finns också något kargt kring honom - en beslutsamhet. Hans mormor var en direkt avkomling till den ökända Charlotte Corday som dödade Marat i hans badkar som protest mot den efter-revolutionära terrorn. Den andra sidan av hans normandiska familj kom ifrån dramatikern Pierre Corneille, författare till "Le Cid". En oförskräckt genealogi.

Han var tillkommen i Palermo - något som jag ska återkomma till. Till min förvåning talade vi engelska och inte franska. Han läste Joyces "Ulysses" på originalspråket när han var nitton år.
- Det är en tidsfråga, säger han.
Jag iaktar honom. Han är 86 år, men ser mycket yngre ut, som om han hade ett speciellt kontrakt med tidens gång. Hans ögon är intensivt blekblå och rycker till då och då, likt en hund som rycker till inför en doft. Det är svårt att iakta hans ögon utan att känna sig opassande. De är fullständigt avslöjande - inte genom oskuldsfullhet utan genom ett obeservationsberoende. Om ögon är själens fönster, har hans varken rutor eller gardiner; han står i fönsteröppningen utan att man kan se genom hans blick. Han bor tillsammans med sin fru, fotografen Martine Franck, på Rue de Rivoli. Deras våning ligger på femte våningen mellan Louvren och Concorde.
- Monet och Renoir målade utsikten från det här fönstret, säger han. De var vänner till Victor Chocquet som bodde i våningen under.
- Chocquet, mannen med ett tunt vänligt ansikte med skägg, som Cézanne porträtterade? frågar jag.
- Ja, Cézanne målade åtskilliga porträtt av honom, svarar han.
Här är en reproduktion av Monets utsikt. Man kan se hur tornspiran skär mot domen, precis så att de vidrör varandra. Titta nu ut från fönstret. Han målade exakt den bilden... Fotografi intresserar mig inte längre. Om han vore ett djur skulle han nog vara en hare; hela tiden är han på väg någonstans. Inte på flykt. Inte gäckande. Snarare obesvärat utan någon anledning alls. Istället för öron som ger honom nyheter om allting, har han ögon. Roade ögon.
- Det enda som intresserar mig med fotografi är syftet, säger han, att ta sikte.
- Likt en prickskytt?
- Känner du till zenbuddismens förklaring av bågskytte? Georges Braque gav mig den 1943.
- Det gör jag tyvärr inte.
-Det är ett tillstånd, en fråga om öppenhet, att glömma sig själv.
- Men man siktar inte blint?
- Nej, det är geometrin. Förflytta din position en millimeter och geometrin ändras.
- Det du kallar geometri är estetik?
- Inte alls. Det är det som matematiker och fysiker kallar elegans när de diskuterar en teori. Om en infallsvinkel är elegant kan den komma nära det som är sant.
- Och geometrin?
- Geometrin kommer in genom Gyllene Snittet. Men att beräkna det är värdelöst. Som Cézanne sa: "När jag börjar tänka är allting förlorat". Det som räknas i ett foto är dess helhet och enkelhet. Jag noterar hans lilla kamera (den ryktbara Leican) på bordet bredvid honom, nära till hands.
- Jag gav upp fotografiet för tjugo år sedan för att gå tillbaka till måleriet och framförallt till teckningen. Ändå fortsätter folk att fråga mig om fotografi. För en tid sedan fick jag en utmärkelse för min "kreativa karriär som fotograf". Jag sa till dem att jag inte tror på en sådan karriär. Fotografi är att trycka på utlösaren, att trycka ner fingret i rätt ögonblick. Komiskt imiterar han gesten framför sin näsa.
Jag skrattar och kommer ihåg den zenbuddistiska traditionen att undervisa genom skämt, att undvika det klumpiga.
- Ingenting är förlorat, säger han. Allt du någonsin har sett är alltid med dig.
- Har du någonsin velat bli pilot? Nu är det hans tur att skratta eftersom jag hade gissat rätt.
- Jag gjorde min militärtjänstgöring i flygvapnet, stationerad vid Le Bourget. Inte långt ifrån, mot Paris, låg familjens fabrik. De brömda cartier-bressonska bomullsrullarna! Så de visste att jag var ett borgerlighetens barn. Jag blev satt att sopa hangarerna. Sedan skulle jag fylla i ett formulär. Vill jag bli officer? Nej. Akademiska prestationer? Inga, skrev jag, eftersom jag inte hade klarat min kanditatexamen. Vilka var mina första intryck av militärtjänstgöringen? Jag svarade genom att citera två rader från Jean Cocteau:

"sök inte så mycket bråk
himlen tillhör oss alla..."

Det här, tänkte jag, uttryckte att jag ville bli pilot. Jag blev kallad till chefen som frågade vad jag i h-vete hade menat. Jag sa att jag citerat poeten Jean Cocteau. Vilken Cocteau? skrek han. (Det är var 1928) Han varnade mig att om jag inte var mycket försiktig skulle jag bli inkallad till en bestraffningsbataljon i Afrika. istället blev jag placerad i en straffpatrull vid Le Bourget.
När han paratar har han plockat upp kameran och tittar på mig - eller snarare, tittar förbi mig, som om jag hade en aura runt mig.
- När jag blev demobiliserad åkte jag till Elfenbenskusten och tjänade mitt uppehälle genom jakt. Jag jagade på nätterna med pannlampa som om jag vore en gruvarbetare. Vi var två stycken och min kompanjon var afrikan. Sedan blev jag sjuk i malaria. Jag skulle i vanliga fall ha dött men blev räddad av min jaktkamrat, som var lika kunnig i att använda örter som en medicinman. Han hade redan förgiftat en vit kvinna för att hon var för arrogant. Men mig räddade han. Han skötte mig så att jag kom tillbaka till livet... När han berättar denna historien i sin både vänliga och korthuggna röst (ja, en del ord klickar som slutaren på en kamera) kommer jag att tänka på andra historier som jag läst och hört om förlorade resenärer som återkommit till livet genom nomaders och jägares hjälp. När de väl kommit tillbaka är de inte de samma. Deras tecken har förändrats genom en initiering. Året efter köpte Henri sin första Leica. Inom ett decennium var han berömd.
- Geometrin, säger han nu, kommer från det som finns, det är givet till någon om denne är i en position att se det. För min egen del tänker jag på hans bilder från det där första decenniet. 1930-talet. Från Spanien, London, Mexico, Paris... De har något gemensamt. Hur ska jag beskriva det? Tänk på hur man tar en kurva snabbt med en motorcykel. Man lutar sig genom den. Man kan då föreställa sig hur Tiden tar kurvor istället för att flöda rakt fram. Ingen brukar lägga märke till det. Kurvorna är osynliga. Men Cartier-Bressons storslagna foton handlar om hur Tid skevar, lutar sig när den svänger. På det sättet får han oss att se runt om Tiden. kanske var detta hemligheten som han lärde sig när han nästan var död. Han sätter ner kameran som han hade riktat mot mig utan att ha använt den.
- Jag vill fråga dig något, säger jag. Var snäll och inte bli otålig.
- Jag? Jag kan inte hjälpa det. Jag är otålig. Jag vet att han är ökänd för att plötsligt bli arg, precis som jag också vet att världens lidande aldrig lämnar honom ifred. - Ögonblicket när man tar en bild, framhärdar jag, "det avgörande ögonblicket" som du har kallat det, kan inte uträknas eller förutspås eller uttänkt. OK. Men det kan enkelt bli förlorat, eller hur?
- Visst, för alltid, ler han. - Så vad utmärker den avgörande sekunden? - Jag föredrar att tala om teckning. Teckning är en form av meditation...

1973 rådde Cartier-Bressons vän Tériade Henri att lämna fotografiet för att teckna i stället. Han var en legendarisk figur, Tériade. Han hade gett ut Matisses Jazz, Picassos och Giacomettis teckningar, den surrealistiska tidskriften Minotaure och tidigt uppmärksammat Henris begåvning som fotograf. Möjligen förutsåg Tériade att hans vän skulle ha ett långt liv. De första teckningarna som Cartier-Bresson gjorde var topografiska landskap. Sedan gjorde han serie teckningar av gigantiska djurskelett från Naturhistoriska Museet. Hur lång tid behöver du? frågade museichefen. Åtta dagar? Fotografen, som arbetade med en hundratjugofemtedel av en sekund, tillbringade åtta månader med att gå igenom dinosaurierna, ryggrad för ryggrad! Allting är en fråga om tid.
- I en teckning, säger han nu, lägger man ihop linje och linje, bit för bit, men man är aldrig riktigt säker på hur helheten ska bli. En teckning är alltid en oavslutad resa mot en helhet...
- All right, svarar jag, men att ta ett fotografi är motsatsen. Du känner helhetens ögonblick när det dyker upp, utan att ens veta dess alla delar! Frågan jag vill ställa är: Kommer denna "känsla" av en hypervakenhet från alla dina sinnen, ett slags sjätte sinne...
- Det tredje ögat! inflikar han.
-...Eller är det meddelandet framför dig? Han skrockar - likt harar brukar göra i folksagor - och hoppar iväg för att leta efter något. Han kommer tillbaka med ett pappersark.
- Här är mitt svar - av Einstein. Citatet har kopierats med hans egen handstil. Jag läser orden. Det är taget från ett brev som Einstein skrivit till fysikern Max Borns hustru i oktober 1944. "Jag har en sådan solidaritetskänsla med allting levande att det inte förefaller viktigt att veta var det individuella börjar eller slutar..."
- Det är ett svar! säger jag. Men ändå tänker jag på någonting annat. Jag tänker på Cartier-Bressons handstil. Den är stor, lättläst, öppen, rundad, oavbruten och överraskande. Varför?
- När man ser genom sökaren, säger han, ser du det naken oavsett vad du ser. Det går då upp för mig. Hans handstil är överraskande för att den är moderlig, den skulle inte kunna var mer moderlig. Någonstans är denne virile man som var jägare, som var medgrundare av MAGNUM, världens mest prestigefyllda fotoagentur, som flydde tre gånger ur tyska krigsfångeläger, som är en anarkistisk ensamvarg och buddist, någonstans har denne mannen ett moders hjärta. Pröva det med hans foton, säger jag till mig själv. Pröva det gentemot männen i plommonstop, slakteriarbetarna, kärleksparen, fylleristerna, flyktingarna, gatflickorna, domarna, helgfirarna, djuren och, från varje kontinent, barnen, framförallt barnen. Bara en mor kan vara så där osentimental och illusionslöst kärleksfylld, blir min slutsats. Möjligtvis är Cartier-Bressons instinkt för det avgörande ögonblicket likt moderns jordnära och omedelbara instinkt för hennes avkomma. Och vem vet om det verkligen är instinkt eller budskap?
- När jag var krigslägerfånge, berättar han, var vi tvungna att arbeta på fälten. En dag satte jag potatis tillsammans med kamrat från Bretagne på platta och vidsträckta, plöjda fält, nära en storskog. Vi var lika modfällda som landskapet var ödsligt. Då sa någon av oss: ovanför horisonten finns havet. Och trots att havet låg hundratals kilometer iväg kände vi oss bättre till mods. Senare flydde vi tillsammans i riktning mot havet. Vi gick under natten och sov under dagen - under löv i skogen då det var vinter. Till sist blev vi fast och förda tillbaka till lägret. Det var mitt första flyktförsök. Den tredje gången lyckades jag. Efter kriget valde han fotografiet framför måleriet eftersom det skedde så mycket i världen att vara vittne till. Han reste till Ryssland, Indien, Indonesien, Kina, Mexico, USA. Han glömde vem han var och var han kom ifrån. Det är inte lätt att föreställa honom som moderlig då han var en sådan mager, inbiten resenär. Naturligtvis förklarar inte hjärtat allting. Där finns också diciplinen, det envisa tränandet av ögat. Han visar mig en målning av hans farbror Louis, en yrkesverksam konstnär som dog under Första Världskriget i Flandern, 25 år gammal.
- Som barn älskade jag att gå till hans hus. Jag minns att jag var där en julhelg och skrek upp genom skorstenen till Jultomten som inte kunde komma ner med sin säck. Jultomten svarade och jag kände igen rösten! Det var en av min farbrors vänner. Efter det kunde jag varken tro på Påven eller Jesus... Diciplinen, påminner jag mig själv, men också den nödvändiga skepticismen. Annars älskar vi med illusioner. Vi undersöker teckningar av hans far och farfar. Topografiska landskap av platser som de befunnit sig på. En familjetradition, överförd från generation till generation, att noggrant iakta grenar och tålmodigt teckna löv. Likt broderi, fast med ett manligt blystift. När Henri var nitton studerade han för kubistmästaren André Lohte. Och där lärde han sig vinklar, väggar och hur saker lutar.
- En del av dina teckningar, säger jag till honom nu, en del av dina stiileben och parisiska gatuscener får mig att tänka på Giacometti. Det är inte så mycket en influens utan snarare att ni två delar på någonting. Era teckningar är ett slags trängning mellan ett bord och en stol, eller mellan en vägg och en bil. Naturligtvis handlar det inte om dig fysiskt. Det är din vision som glider genom till andra sidan, till baksidan -
- Alberto! avbryter han. Bortsett från livets alla djävligheter påminner en man som han att livet är värt att levas. Ja, vi glider genom... Han har plockat upp kameran och tittar på det som finns runt omkring mig. Denna gången klickar han.
- Glider genom, säger han. Ta sammanträffanden, det tar aldrig slut. Kanske är det tack vare dem som vi får en glimt av en underliggande ordning.
- På andra sidan av en hundratjugofemtedels sekund? frågar jag honom.
- Världen har blivit mer outhärdlig idag, värre än 1800-talet, säger han. 1800-talet slutade omkring 1955. Innan dess fanns det hopp... Han är återigen på väg mot fältets utkant. Så jag berättar i stället historien om Palermo. En dag fick Cartier-Bresson ett telefonsamtal från författaren Jorge Luis Borges som undrade om han var villig att acceptera ett pris som Borges ville nominera honom till. Priset var instiftat av en rik kvinna som bodde på Sicilien. Den var för alla sorters konstnärer. Det som skiljde det här priset mot många andra var att den föregående prisvinnaren, efter två år, nominerade nästa vinnare. Och nu ville Borges ge priset till Cartier-Bresson. Varför till mig? frågade han. Därför att jag är blind, svarade Borges, och jag vill ge det till dig som ett erkännande av dina ögon. Cartier-Bresson kände att han inte kunde säga nej till Borges och han reste till Palermo för prisceremonin. Där blev han inbokad på ett mycket välrenommerat gammalt hotell. Hotellets namn, eller någonting kring det, föreföll välbekant för honom. Till sist förstod han varför. Det var hotellet som hans föräldrar åkt till under deras smekmånad. Han var född nio månader senare. På just det här hotellet, där han var inkvarterad på grund av att hans ögon vunnit ett pris, hade han blivit avlad.
- Med åtrå! tillägger han ljust. Hur man är avlad kanske är viktigare än var man är född! Vi tittar gemensamt på ett foto han just har tagit på abbé Pierre, och det som jag gissat verkar fortfarande sant. Det är en bild som visar medlidandet, raseriet och gudomligheten hos den beaktansvärda mannen som slåss för de hemlösa och som är den mest älskade mannen i Frankrike. Han måste vara i samma ålder som Cartier-Bresson. En bild av en gammal dynamisk man tagen av en annan. Hade abbéns mor kunnat se Pierre idag tror jag att hon skulle ha sett honom såsom han framställs i fotot. Slutligen säger jag att jag måste gå.
- Folk frågar mig om mina nya projekt, säger han och ler. Vad ska jag säga till dem? Att älska i kväll. Att göra ytterligare en teckning i eftermiddag. Att bli överraskad! Jag tar hissen ner från femte våningen och tänker att han förmodligen gör en ny teckning. Fotografi, skrev han en gång i sin moderliga handstil, är en spontan impuls som kommer från att ständigt se och att hugga tag i det ögonblickliga och dess evighet.

Jag tar tunnelbanan och hittar ett säte i en halvfull vagn. Sedan ett eller två år tillbaka har tiggare blivit ett välbekant inslag i tunnelbanetågen. I bakre delen delen av vagnen håller en man i fyrtioårsåldern ett kort tal om sin handikappade fru som han leder med handen och som följer honom med sin ögon slutna. De har blivit utkastade från sitt hem, säger han, och de riskerar att bli separerade från varandra om de söker hjälp på någon institution.
- Ni vet inte, säger mannen till vagnen, hur det är att älska en handikappad kvinna. Jag älskar henne den mesta tiden, minst lika mycket som ni älskar era hustrur och makar. Passagerarna ger honom pengar. Till en och var säger mannen: Merci pour votre sensibilité. Under ett ögonblick tittar jag bort mot vagnsdörren och förväntar att se Cartier-Bresson där med sin Leica. Min gest var ögonblicklig och utan eftertanke.

John Berger

*Översättning: John Peter Nilsson

Home Page