Claes-Göran Holmberg möter Tobias Wolff

Jag landar med planet från Paris på Kennedy Airport, hämtar min Plymouth Allegro och kör tvärs genom Harlem. När jag kommer in i New Jersey tar jag fel väg och hamnar i några mycket skumma områden. Det är mitt i natten. Vågar jag stanna och fråga någon av lodarna om vägen? I USA kan ett felbeslut kosta en livet.
I Syracuse i norra delen av staten New York väntar Tobias Wolff och hans vänner på mig. Det är valkväll och de förbereder en fest. Tobias Wolff har levt ett hårt liv men nu har han kommit till ro med fru och barn. Han är lång och tunnhårig. Smal men ändå kraftfull. Talar långsamt och eftertänksamt.
På vägen upp från New York har jag hälsat på min vän biokemisten. Han har just fått veta av läkaren att han måste välja. Fortsätta dricka sina åtta öl om dagen som han gjort i 40 år nu och dö eller sluta dricka och leva. Han är inte säker på vad han ska välja.
Tobias Wolff har skrivit sina böcker om människor som inte väljer utan som låter tillfälligheterna driva sitt spel. Människorna i Wolffs böcker är som löven på träden. Det är andra krafter som avgör om de ska leva eller dö.

En av Amerikas ledande prosaister

Tobias Wolff framstår idag som en av de ledande amerikanska prosaisterna. Tillsammans med Richard Ford har han tagit över det minimalistiska arvet efter Raymond Carver. Deras utsökt snidade kleinkunst kan uppfattas som en protest mot den barocka postmodernismens elefantsjuka men också som ett återupprättande av en förmodernistisk tradition av realistiskt berättande.
Av Tobias Wolff finns översatt kortromanen Kompanitjuven, den självbiografiska barndomsskildringen Den här pojkens liv och ett urval av hans mästerliga noveller, Jägare i snön och andra berättelser.
Jag frågar Tobias Wolff om han håller med om att människorna i hans noveller känner tillvaron röra vid dem men att de oftast inte förstår när något avgörande i deras liv passerat.
- Absolut! Det är som hos Tjeckov som jag alltid gillat. Han har en sådan tilltro till läsaren. I noveller jag beundrar är läsaren mer medveten än personerna i dem. Läsaren vet mer om vad som kommer att hända dem och vad det hela handlar om. Jag har en annan känsla för form än de tidiga 1900-talsförfattarna. Deras noveller redogör ofta för allt. Cirkeln sluts kring en speciell gestalt. Jag tycker om att skissa en liten del sedan får läsaren själv sluta cirkeln.
Vilken litterär tradition anser du dig höra till?
- Författare tillhör olika familjer och jag tillhör familjen Swift, Hemingway, Sherwood Anderson, Raymond Carver. Det är inte så att man imiterar någon men man är medveten om den tradition man tillhör.

Raymond Carver var en storebrorsgestalt

Raymond Carver tycks ha varit något av en fadersgestalt?
- Snarare en storebrorsgestalt. Jag hade redan publicerat mig när jag lärde känna Ray men jag fann hans verk uppmuntrande. Han skrev saker som gjorde att jag kände mig på rätt väg. När jag började skriva var fältet fyllt av författare som John Barth, William Gass och Richard Coover och jag kände mig lite underlig, lite gammaldags med mitt sätt att skriva. Ray var en katalysator när det gällde att förändra novellskrivandet i USA. Framför allt påverkade han en tio år yngre generation än jag. Länge kände man igen en viss ton i novellerna, en ton som kom från Ray. Men de missade hans humor.
Att Tobias Wolff kände sig gammaldags bland de samtida postmodernisterna berodde säkert på att han arbetade i en realistisk tradition, en tradition som då kändes överspelad av nyare litterära rörelser. Är det i realismen han känner sig hemma?
- Det råkar vara den form jag känner mig mest förbunden med. Men man får inte sammanblanda det med "verkligheten". Realismen är ett konstgrepp men för mig är det det mest spännande och outtömliga. Andra former är för lekfulla för mig. Jag har inget intresse av att skriva i dem. Endast realismen klarar av att stå till tjänst för författare som Norman Mailer, Robert Stone och John Updike, som är de av mina äldre samtida jag respekterar mest. De skulle aldrig känna sig väl till mods i någon form av självmedveten, självreflexiv postmodernism och det skulle inte jag heller.
Vad skiljer "dirty realism" från vanlig realism?
- Richard Ford och jag blir alltid utmattade av de etiketter folk klistrar på oss. Men jag brukar säga till Richard att de inte skulle etikettera oss om de inte var intresserade av oss. Etiketterandet är i alla fall ett försök att förstå hur man är relaterad till andra författare. Kanske fanns det en tendens just då när Raymond Carver fortfarande var i livet och han och Richard Ford och jag och andra diskuterade med varandra. Kanske finns det i våra historier en villighet att undersöka vissa delar av livet som är svåra. En annan term som har använts om oss är "minimalism". Hos Ray och mig, men inte så mycket hos Richard Ford, finns en viss ekonomi i språket, i de litterära uttrycksmedlen. Richard är kanske mer lyrisk än oss, speciellt den karge Ray.
Finss det några inom "dirty realism"-gruppen som du absolut inte har något gemensamt med?
- Ja, Fredrick Barthelme till exempel. Jag tycker hans verk är extremt tunnt och intellektuellt och jag känner mig inte besläktad med honom. Jayne Anne Phillips är en mycket fin författare men jag skulle aldrig kunna skriva som henne, Mary Robertson brukar ibland hänföras till vår grupp men jag känner ingen släktskap med henne.
Författare som Richard Ford och Tobias Wolff har ibland anklagats för att vara konservativa eftersom deras böcker inte är politiska traktat. Men det är ingen tvekan om att tex Tobias Wolff som privatperson är en djupt engagerad politisk person med åsikter som ligger till vänster om mitten. När det gäller litteraturen anser han att den har andra funktioner.
- Jag undrar om de människor som slår på trumman för en mer politisk litteratur verkligen skulle vilja ha litteratur som skrev med mer politiska förtecken om den var högerinriktad. Jag är misstänksam mot detta rop på mer politisk litteratur. För mig betyder politisk polemisk, argumenterande, övertalande. Att använda litteraturen för att kritisera det nuvarande samhället och skissera på ett bättre. Som om författaren skulle veta vad det skulle vara. Det finns ett annat sätt på vilket en författare kan vara politisk utan att bli en pratmakare: att ge ett samhälle bilder så att det kan se sig självt. För mig är den sannaste politiska litteraturen den som ger en sann bild av samhället. Den litteraturen har den största potentiella förmågan att förändra människors hjärtan och det är därifrån de strukturella förändringarna i samhället kommer.
Tobias Wolff som privatperson har starka politiska åsikter. Regeringen Bush var en skandal och hans hopp står till att Clinton ska visa sig vara en annorlunda president än de senaste. Miljförstöringen är ett av de största problemen den nye presidenten har att möta.
- Jag växte upp i en av de vackraste delarna av USA, Cascade Mountains i staten Washington, men när jag åkte upp dit förra sommaren var bergen kala. De var bara stora lerhögar. Timret hade skickats till Japan. Och floderna som brukade vara bland de renaste i världen är nu nedsmutsade och fisken dör. Vi kan inte fortsätta behandla vårt land så! De senaste årens misskötsel har skapat en moralisk chock i landet. Jag tror inte folket kommer att tilåta den nya regeringen att fortsätta så.
Är mänsklighetens dårsskap oändlig?
- Ändlös! Precis som hennes förmåga till förnyelse och förändring. Vi är både odjur och älskansvärda varelser men dårskapen är alltid två steg före. Inom oss finns alltid en dragning åt det dåraktiga. Den mest radikala bejakelsen av vår frihet är att göra det värsta vi kan finna på.
Men när jag läser dina och Richard Fords böcker får jag en känsla av att ni ändå älskar människorna?
- Jag kan inte tänka mig att skriva om andra människor än de som gör saker jag själv skulle kunna tänka mig att göra. Annars skriver man ju om freaks och jag kan inte skriva om freaks! Richard Ford sa mig att han inte kan skriva om politiska fanatiker eftersom han inte förstår dem?

Jag har varit tjuv förut

- Det skulle jag kunna göra! Jag vet hur det är att vara intolerant och extrem i min ideologi. Men jag skulle inte kunna skriva om hur man är grym mot barn eftersom jag inte vet hur sådana människor tänker. Jag förstår det inte. Den sadisitska grymheten vet jag inte hur jag skulle kunna skriva om. Förmodligen har jag väl anlag till det inom mig men jag har inte räknat ur var. Så du skulle aldrig skriva American Psycho?
- Nej, det skulle jag nog inte, men någon måste göra det antar jag.
Vi går över till de böcker han verkligen skrivit och diskuterar det självbiografiska i dem. I Baracktjuven finns det en tjuv, likaså i Den här pojkens liv. Är det självbiografiskt?
- Ja, jag var tjuv under en period av mitt liv. Baracktjuven har dock ingen verklighetsbakgrund förutom att jag var fallskärmsjägare i armn och det fanns en tjuv i baracken. För att tränga in i hans psykologi tog jag ur mina erfarenheter från ungdomen. Jag kunde tänka mig att göra sådana saker då och därför kunde jag skriva om det. Jag visste hur en sådan person kunde tänka och hur isolerad han skulle bli.

Ny bok om Vietnam under arbete

I Den här pojkens liv berättar Tobias Wolff om fyra år av sin uppväxt, från tioårssåldern när han flyttade med sin mor från Florida till Utah tills han gick med i armn. Mest handlar det om hur han blir misshandlad av styvfadern, om hur han skaffar sig ett fantasirike och om hur han blir tjuv. Den riktige fadern, en vagabond och bedragare, har brodern, Geoffrey Wolff beskrivit i sin lysande roman The Duke of Deception. Tobias Wolff har kallat sin bok "memoarer" och den ger, menar han , en ganska riktig bild av hans liv under den perioden.
- Jag tar mycket ur mitt eget liv när jag skriver. Erfarenheter av skuld, hopp. liv, ibland även situationer jag varit i. Nu håller jag på att skriva en bok om Vietnam. Det är ingen självbiografi utan en roman. Men den är baserad på min tid där och går nära mina egna upplevelser och observationer. Den utspelar sig under en 4-5-månadersperiod, de sista månaderna jag var där. Jag har jobbat på den i tre år. Det har varit en mycket svår bok att skriva. Jag tycker inte om att behöva komma ihåg saker från den tiden. Skulle jag behöva börja om från början vet jag inte om jag skulle göra det. Men någonting fick mig att känna att jag måste skriva den här boken. Att jag gått runt den länge, skjutit upp det. Det betyder inte att någon annan måste läsa den, Jag har skrivit böcker förr som ingen fått läsa.
När vi skiljs åt har Tobias Wolff ännu inte gjort sitt val. Några månader senare skickar han mig utdraget som kan läsas här. När jag åker hem genom Catskillbergen lyser löven på träden som guld och jag vet att det finns val som måste göras i mitt liv.
Eller kommer livet att välja åt mig?

Claes-Göran Holmberg

Home Page