INGAMAJ BECK möter installationskonstnären Karin Hansson

Inte slutet, bara början

Alltfler kvinnor har intagit ledande poster i konstlivet de senaste åren.
-- Det beror på att kvinnor är bättre förberedda på den situation som råder idag. Vi famlar inte längre i begreppsförvirringen efter de raserade dogmerna, säger konstnären KARIN HANSSON.

Bildkonsten som rum har kommit för att stanna. Steg för steg har installationen erövrat terräng från bildkonstens olika objekt -- det unika konstverket. Kanske har marknadens exploatering av konstverket, och medias, gjort det ohållbart för yngre radikala bildkonstnärer att fortsätta produktionen av investeringsobjekt. Kanske har intresset för objektet, för tinget--i--sig, ersatts av ett annat: lusten att utforska rum och gestalta de skeenden som pågår i rummet, i säväl det kosmiska som det intima, det privata och det samhälleliga.

Om uppskattningen av ett ting, t ex ett konstverk, till stora delar bygger på människans begär efter den andra, efter "det andra", det som ligger utom räckhåll (för hennes fysiska radie) måste man nog tolka den yngre generationens utforskningar av rummet som ett radikalt avståndstagande från vår kulturs fetischering och objektifiering av mänskliga relationer och erfarenheter. I konstverket som unikt objekt döljs kommunikationen, uttrycket, bakom lager av falska varudeklarationer. Visserligen föds fortfarande nya begåvade målare och nya skulptörer. Men installationen, med sin blandning av ting och relationer och med sina påtagliga krav på betraktaren om aktiv medverkan i det konstnärliga uttrycket, tycks på många olika plan vara den konstform som bäst lämnar sig för utforskning av vår egen tids mest angelägna frågor: frågor om makt, om förhållandet mellan varseblivning och språk -- och om de föreställningar om mening som hindrar människans rörelsefrihet. Ända sedan installationen började inta konstscenen på allvar, för ett tiotal år sedan, har kvinnliga konstnärer -- och icke--västeuropeiska -- varit drivande i utvecklingen. Möjligen har kvinnor en kulturellt betingad känslighet för rum; möjligen beror kvinnliga bildkonstnärers engagemang i den rumsliga, icke--säljbara installationen på deras marginalisering på konstmarknaden, eller på deras egna erfarenheter av objektifiering. Förmodligen finns det flera orsaker till att de väljer installation framför objekt. Faktum är att samtidigt som konstmarknaden brakat ihop så har konstscenen invaderats av scenografiskt formade rum av dramatisk engångskaraktär, med en blandning av faktiska och fiktiva föremål och en helt ny kulturekonomi: varken gallerier eller institutioner, museer och konsthallar har hängt med i utvecklingen av denna konstart som icke låter sig göras till en vara.

Karin Hansson gick i våras ut Konsthögskolan i Stockholm. Tillsammans med bland andra Åsa Andersson, Anneli Wallin och Love Hansson har hon redan hunnit göra ett antal uppmärksammade nedslag i konstdebatten medels installationer av olika slag.

Det finns i dessa installationer en spretighet, en upproriskhet och samtidigt en sprödhet som jag varmt välkomnar. Video, film, virke, vax, marmor, tyg -- materialen är rikt varierade liksom teknikerna (såväl dataprogrammering som klassisk hantverkstradtion).

Man kan tycka att de här installationerna är "konst" -- eller vardagliga sociala skeenden. Verken är så att säga av-fetischerade och åskådaren går direkt in i en dialog med sina egna varseblivningar, snarare än med "institutionen konst". Det är frågor som ställs, snarare än svar som upprepas. Betraktaren blir därmed medverkande i en process, snarare än mottagare av en sanning.

Karin Hansson kallar installationen för en verklig fiktion.

Installationen liknar naturligtvis på flera sätt en scenografi. Men teaterscenografin utgår från en redan existerande handling, vilket gör att alla ting, alla former redan är relaterade till en berättelse. Deras betydelse är redan given. Installationen skapar utifrån ingenting, den har ingen början, inget slut. Det finns ingen dramatisk berättelse som betraktaren följr, utan installationen måste skapa sin egen dramatiska berättelse direkt i relation till att betraktaren blir närvarande i rummet. Installationen är en värld där relationen mellan ting och ord, relationen mellan vad man ser och den mening betraktaren ger dessa sinnesupplevelser skildras.

Installationen innebär ett arbete med språket. Målning/skulptur--objektet som språk är för mig alltför belastat; förringat till symbol för språk och därför stumt. Man ser inte längre vad bilden vill säja, bara att det är en bild. Det gör den för den sakens skull inte ointressant, tvärtom: det är egentligen mer intressant att diskutera den bild vi vill se än huruvida bilden säjer något eller ej. Installationen kan klargöra dessa förhållanden, ställa oss mot väggen framför kommunikationsflödet och skapa helt nya relationer mellan form och mening.

Att det är många kvinnor som intagit ledande platser i konstlivet de senaste decennierna tror jag har att göra med att de är mer förberedda på den situation vi befinner oss i idag. De famlar inte i den begreppsförvirring som uppstått efter raserandet av 18-- och 1900--talets dogmer. Då de och andra minoriteter i västvärldens konstliv har befunnit sig i ett på identifikation tomt rum hela tiden så har de en större beredskap -- en redan utarbetad strategi. Vi har varit utanför, vi är "utan-före", hela tiden och de frågor som detta utanförskap har skapat är vi vana att hantera: idag är dessa frågor aktuella för många fler.

Den klassiska estetiken, liksom den traditionella konstnärsrollen sätter så många gränser för en konstnärs utveckling, innebär ett så oflexibelt regelsystem för tänkandet, gestaltandet, att oerhört många väsentliga och intressanta frågor inte kan ställas i konstnärlig form. Därför måste den klassiska estetiken överges. Konsten handlar, nu som alltid, om kommunikation, ett deltagande i ett samtal i samhället, i kulturen. Om rollen som konstnär i traditionell bemärkelse gör samtalet förutsägbart så måste rollen göras om. Om reglerna för vad konst är hindrar att samtalet blir fruktbart så måste dessa regler göras om. Grunden i vårt arbete måste vara att det är intressant och väsentligt det som säjs. Det betyder inte att det jag säjer är nytt. Att skapa konst handlar om att nästan rituellt ställa samma frågor som alltid ställts, som aldrig går att besvara, men som varje människa måste ställa sig. I konstnärlig form kanske frågorna kan bli tydligare, mera sammansatta, mera mångtydiga.

Tillsammans med andra yngre bildkonstnärer arbetar Karin Hansson nu på att kunna öppna ett rum och skapa en ekonomi för installationskonsten. I både Göteborg och i Stockholm finns samma strävanden. Det handlar om att göra det möjligt för bildkonstnärer att i installationens form skapa aktuella, ibland dagsaktuella installationer, konst--rum som i en öppen form kan göra konsten delaktig i det offentliga samtalet, och göra oss delaktiga i konsten. Man får hoppas att de lyckas. Det vore början till en radikal och nödvändig förändring av relationen mellan konst och kommunikation.

Ingamaj Beck


Home Page