Arne Johnsson: 10 dikter ur Fåglarnas eldhuvuden


sköljer inte i vatten inte i ljus eller
mörker sköljer du i mig; nej blicken är
inte mörker inte ljus men den lämnar fram
och åter ingenting är en varelse


så, att sår blir till, likt barn ur att
röra vid, skava, lapa kyssar från det
vätskande, växer du genom mig som jag
i dig du mig

sover älskande drömmer den andres kropp


rummen har av sig själva, ljus dörrar
utan väggar du, mellan dem den rörliga
flyktiga luften, dammet de hopar av ditt
det, gnagda skavda ditt, skenet är inte
av det


vimlet; med gyllena ockra, det sneda
ljuset emulgerat i luft, bestrykes de
mängder vid automater och pumpar, vid
väggarna bundna, vars tal och rop lyfter
mot himlen, de slammas att lysa som med
eget och var och en får av den andre


är nytt det, strömmar sig ut mot, rum
efter rum du ditt - var kväll hörs hunden
ropa från skogen på andra sidan sjön, det
rum det ansikte det som är kropp vi har
att se till dess, reglar beslag besitter
för en tid, makt


att du är här, det skifte som är att
det är du klädd, som i andras vätskor,
ja en annan stad i regn rum, med golv
vattrat det, är rent


överflödet som fanns, det gula och vita
samtidigt i alla rum, smältan: du vänder
dig mot mig; nu är en irrande rymd, vårt
hem löst


solen stiger över nockteglet, hundjäveln
skäller från markerna, avskrädet forslas
bort - de skiften, utväxlingar, blödningar
mellan kroppar: det jag haft är vänt från,
gräs växt nedåt, du som är med mig, var tyst

det är en vacker dag, årstidens guld hamrat
lufttunt, djuret väsnas tills solen gått
ned och det som är omkring oss blivit samma,
vältat bort


vinden som får fönstren att röra sig i
fästena, blåsor, repor, stråk i rutorna,
viskningar som tränger från gatan: rummet
kropp av skälvande ljus, ingenting, mörker
borttaget, den som nu talar har röst av
tingen, deras käkar


håll mig i din vård - du får guld, kött,
arbete; se, givandets former liknar det
vi fruktar mest; jag är sådan; ting av
trä, beläte, smycke: jag är din

skyn blånar, molnslöjor driver åt
öster i maklig vind, hösten drar andan,
frosten blänker på biltaken; emellan oss
är allt brutet på nytt, var natt bildar
nya fält för seendet, var morgon är ett
annat ljus

gå, jag vill se dig återvända


Home Page