En Jan Lööf bild ni inte sett. Bilden ingick i ett bokprojekt som havererade.
Telefonen ringer. "Hallå!" Ett brus i andra ändan av tråden. Jag ropar högt i luren. "Hallå!" "Det är Janne", hör jag svagt bakom störningarna.
Jan Lööf bor i Grekland, i ett hus utan telefon. Jag har skickat ett telegram till honom. Nu har han lånat en telefon någonstans i byn. Ledningarna är inte de bästa. Utanför mitt fönster ser jag en solig svensk höstdag, ljuset är bländande, marken täckt av gula blad.
"Här regnar det hela tiden", säger Janne. "Jag kommer till Sverige på söndag. Det går inte att vara här."
Vi avhandlar mitt ärende: går Janne med på att jag skriver en artikel om honom? Baserad på det material jag samlat ihop om honom för min föreläsning på Bokmässan i Göteborg.
Han säger att det går bra, men jag kan knappast avsluta samtalet; mina tankar vandrar tillbaka i tiden, till 1959. Jag började då på Konstfackskolan. Ett grupp uppstod där, en grupp som hölls samman av intresset för musik och film. Det var Håkan Alexandersson, Krister Broberg, Jan Lööf och jag själv. Janne, som spelade saxofon, gjorde musiken till Håkans och mina första filmer. Svartvita kortfilmer tagna med Bolexkamera. Det var omkring 1960.
Stor bilkrock i "Örnis bilar" (Bonnier/Carlsson) som är Jan Lööfs första bilderbok på 17 år. Det är typiskt lööfskt: han ritar så att man kan begripa hur föremålen fungerar
Några år senare bildade vi en orkester som hette "De fruktansvärda". Ännu senare, 1972, gjorde orkestern sin filmdebut. Det var med TV-serien Tårtan, som Håkan och jag producerade och där Krister spelade "Frasse" och Jan var "Janos".
Jan hade då börjat etablera sig som tecknare och barnboksförfattare, med serien Bellman i FIB-Kulturfront och med en bok som hette En trollkarl i Stockholm (Rabén & Sjögren). Han hade också, medan han i flera år bodde i Malmö och försörjde sig som nattvakt, fått kontakt med bokförlaget Carlsen i Köpenhamn.
Jan kom tillbaka, och då låg en check färdig. Carlsen (han är död nu) stödde sedan Jan Lööf även när denne hade något förslag som inte var perfekt; Carlsen kunde se framtidsmöjligheterna. Så ska ett förlag skötas. Det är inte alla förläggare som vet det.
Jan Lööf som Janos i 'Tårtan', en TV serie som gått i många repriser sedan den skapades för tjugotvå år sedan
Senare blev Morfar är sjörövare utgiven i färg, och det blev ytterligare två stora och fyra små böcker på Carlsen under 70-talet. Och sen förstås serierna Felix och Ville, som finns samlade i utomordentliga album. Serier med teman från de stora klassikerna, till exempel Moby Dick (förvandlad till en elefant i kamp med en gigantisk pansartraktor) eller Tarzan (i Jonny Weissmüllers välnärda gestalt).
I Ville finns jag själv med, som "Mannen från rymden". Jag njuter av att tänka på hur Janne satt i Grekland och ritade den översiktsbild av Slussen i Stockholm som är en instruktion för hur en stad kan organisera sin trafik, med tåg och bussar på ett undre plan och bilarna fördelade över ett intrikat sammanflätat vägnät. Staden förklarad, och förenklad, för den som inte vet vad en stad är för något.
Jag ville gärna se nyheter på TV, åtminstone "Aktuellt" klockan 21 om jag hade missat "Rapport".
Jag kunde hitta på något som väckte hans intresse, eller något annat som inte gjorde det. Skillnaden kändes tydligt, i mörkret i hans lilla rum. Att Ernst på detta sätt, genom att fungera som testpublik för en idé, skulle komma att bidra till familjens framtida försörjning - det var något som ingen av oss kunde ana då.
Tyvärr fick de intressantaste historierna honom inte att somna alls, så jag slutade snart med det här berättandet. Men jag skrev ner historien om pojken som kunde klara allt.
Under ett möte på Bonniers juniorförlag om en helt annan bok nämnde jag att Örnis bilar existerade som text, och denna hamnade på förlaget som en tänkbar bok. Men vem skulle göra bilderna? Jag försökte teckna dem själv. Redaktörerna var inte entusiastiska. Att Jan Lööf, som inte tecknat någon barnbok på 17 år, skulle göra teckningarna kunde jag bara drömma om; han var ju på ett annat förlag, Carlsen/IF. Birgitta Westin på Bonniers skickade mitt manus till Jan, men han var solidarisk med sin gamla förläggare.
Här kör Örni brandbil - en bild som höll på att åka ur 'Örnis bilar'. Förlaget fruktade att brandmännen var för otäcka för de unga läsare
Situationen var låst på barnboksfronten, således, men då inträffade följande: Bonniers köpte Carlsen/IF. Jan Lööf och jag tillhörde plötsligt samma förlag, Bonnier Carlsen. På hösten spelade vi på förlagsfesten, jag trombone och Janne saxofon. Janne tyckte om manuset till Örnis bilar, han kom igång med tecknandet, det blev många nattliga cykelturer för min del; Janne behövde fotografier av Ernie, av gator och torg där historien utspelade sig, av mig själv (till baksidan).
På 60-talets bodde vi konstfackselever i rivningslägenheter i en viss typ av lägenheter i Stockholm, fyra trappor över gården i hus utan hiss, utan varmvatten, utan badrum, utan centralvärme. Vi eldade i kakelugnar och fotogenkaminer, vi tvättade oss under kallvattenkranen i köket tills köksgolven hotade att ruttna bort.
Jan Lööf hemma
i sin enrummare i Stockholm. Fuktfläckar i taket, precis som det ska vara. Här lever han korta perioder, med ett annat namn på dörren. Annars befinner han sig för det mesta på en ö i Grekland, utan telefon. FOTO CARL JOHAN DE GEER
Och nu har Jan Lööf en sådan lägenhet, en liten etta. Fuktfläckarna i kökets tak fyller honom med lycka. Tiden har gått i en cirkel; livet har blivit lättare att bära. Genom köksfönstret syns en bakgård där en gammal Lillcittra skymtar. Han har en likadan i Grekland, den finns också med i den nya boken.
Och nu kommer vi in på Jan Lööfs estetik - och återkommande teman, och vad de betyder. I början av hösten 94, när bokmässan närmar sig, besöker jag den lilla lägenheten över gården. Det står ett annat namn på dörren, naturligtvis. Under alla de år vi känt varandra har jag uppfattat Jan Lööf som en person med mottot "Don't call me. I'll call you." Bokförlaget har stränga order att inte lämna ut hans telefonnummer eller adress. Dessutom befinner han sig för det mesta i Grekland, på en ö, utan telefon.
I köket packar jag upp vetekransen. Tevattnet susar på gasspisen. Janne vet att jag vill veta något om hans tecknande. Han hittar en blyertsstump. "Som barn upptäckte jag blyertspennan. Och att det bara fanns tre sorters linjer: den raka linjen, cirkeln och så den sorts linje som går hit och dit."
Han ritar upp dessa linjer med blyertspennan, och berättar hur han experimenterade med cirkeln, hur han vred den tills den blev en ellips och sedan, om ellipsen vreds ytterligare, blev en cirkel helt i profil. Det vill säga återigen en rak linje.
Och detta gällde allting, alltså allt det välkända omkring oss; Jan ville så att säga förklara vår civilisation för hypotetiska utomjordingar. Ett träd ska då ritas så att man förstår dess funktion - hur kapillärkraften suger upp vätska som fraktas ända ut till bladen. En pistol, till exempel; det ska framgå att den kan skjuta ut en projektil även om åskådaren aldrig hört talas om en pistol, varken som föremål eller som ord.
Pappa Hilding, 85, visar verkstaden i villans källare där Jan tillbringade många timmar. Gubben på väggen ritade Jan för att dölja en spricka.
Att konsten var ett språk, att konsten arbetade med tecken för det välkända, med ögats snabba intryck - detta kunde Jan Lööf inte förlika sig med. Han ritar ett streck, och förklarar hur en verklig konstnär kanske skulle rita en telefonledning.
Som ett snabbt streck. Själv vill han rita telefonledningens båda konturer, alltså två streck intill varandra. Då syns det om ledningen passerar framför eller bakom andra objekt i bilden. Och så vill han rita fästena; hur sitter telefonledningen fast i sina ändar? Det bör framgå av teckningen.
Han förklarar sin ovilja mot sammanfallande objekt i bilden, som det blir när man ritar av det man ser. Om en person sitter i en stol, till exempel, kan stolens ryggstöd sticka ut intill personens axel, och förvirra bilden. Jan Lööf vill separera varje sak i en bild från varje annan sak. Han berättar att arbetet med TV-serien Skrot-Nisse, som tog närmare åtta år, lärde honom mycket om tredimensionellt tänkande.
Dock anser sig Jan Lööf inte vara konstnär i egentlig mening; han anser sig vara brukskonstnär. Han anser att för stor konstnärlighet förstör barnböcker, fjärmar dem från barnen. Han jämför med jazzen. "Jazz är gatumusik," säger han. "Om jazzen förs upp på konserthusens estrader så blir den förstörd av de konstnärliga pretentionerna."
Han vet vad han talar om. Jazzen är hans dröm, hans egentliga sysselsättning. Saxofonen är hans bästa vän.
Vårt samtal närmar sig nu det väsentliga. Barndomen. Jan berättar om sin pappa, Hilding Lööf. Denne var uppfinnare och musiker. Hemmet var belamrat med musikinstrument, verktyg och tekniska redskap. Pappan byggde till exempel egna vapen. När mamman tog hem väninnor för att ha kafferep kunde pappan ligga under bordet och helt oberörd, utan att bry sig om kvinnornas närvaro, fortsätta att träna skytte med hjälp av en egen uppfinning som tillät honom att sikta och skjuta utan att verkligen skjuta.
Jan Lööf föddes 1940 och växte upp i Trollhättan. Jag kommer att tänka på att jag faktiskt ska just dit, för att föreläsa på Landstingsförbundets kulturkonferens. En händelse som ser ut som en tanke. Hilding Lööf, 85 år gammal, bor fortfarande kvar i det hus där Jan växte upp. Jag får Hildings adress och telefonnummer.
En vecka senare är jag där. Allt faller på plats. Likheterna mellan Jan Lööfs teckningar och hans barndomsmiljö i Trollhättan är påtagliga. Omslaget till Örnis bilar föreställer Trollhättan på 40-talet, det visste jag redan. Men att barndomshemmet, som snart ska rivas, skulle påminna så till den grad om Sagan om det räda äpplet eller Skrot-Nisse, det hade jag inte väntat mig.
Han är fortfarande en förnämlig pianist i den klassiska skolan. Som ung sökte han in på Musikaliska Akademien - och kom in, men hade inte råd att gå där. Han blev tvungen att återvända till Trollhättan och ta jobb på Flygmotor. Han gifte sig med en flicka från Göteborg och de fick två barn. De två syskonen växte upp med pappa. Mamma blev sjuk och vistades på olika sjukhem.
Flera bitar faller på plats, när det gäller Jans böcker. Kvinnor är påtagligt frånvarande i dem. Ännu fler bitar: när Hilding kör mig runt i Trollhättan för att visa sevärdheterna, förstår jag sambandet mellan alla de mekaniska detaljerna i Jans böcker och kanalslussarna och lyftkranarna i Trollhättan. Hilding visar också, utifrån, huset som var hans eget barndomshem, dit Jan ofta gick som barn för att hälsa på sina farföräldrar.
Jag frågar Hilding om det fanns någon bilskrot, på 40-talet, i närheten av hans hus. Det fanns många, säger han. Bilskrotarna återkommer i Jans böcker; skrot inte som ekologiskt hot utan snarare som lyckligt minne av en tekniskt harmonisk kultur. Vackert skrot. 40-talsskrot.
Jag ser de många bilderna av nöjda eremiter i Jan Lööfs böcker som tolkningar av den känslan. Tänk på slutscenen i filmserien Skrot-Nisse där Bertil Enstöring äntligen får lugn och ro - på en enslig asteroid långt ute i rymden. I sådana bilder når Jan Lööf höjdpunkterna i vad som onekligen, vad han än själv säger, är ett verkligt konstnärskap.
Carl Johan De Geer