|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Ett avsnitt ur GAO XINGJIANS nya roman, En ensam människas bibel 
Visst mindes han att han hade levt ett annat liv...Så börjar Gao Xingjians stora roman, En ensam människas bibel, som snart ges ut på svenska av Atlantis i översättning av akademiledamoten och kinakännaren Göran Malmqvist. Romanen är en uppgörelse med kulturrevolutionen i Kina, och med en skoningslös uppriktighet redogör Gao Xingjian för sina erfarenheter som politisk aktivist, offer och utanförstående iakttagare.
Gao Xianjian har själv erfarenheter av förtrycket. Han sändes till omskolningsläger och tvingades bränna sina manuskript. Först 1979 kunde han resa utomlands och bosätta sig i Paris.
En ensam människas bibel kan ses som en fristående fortsättning på Gao Xingjians andra stora roman Andarnas berg, som även den inom kort kommer i en ny svensk utgåva.
Visst mindes han att han hade levt ett annat liv, men när han tänkte på det kände han samma vemod som när man betraktar några gulnade fotografier hemifrån, som undgått att kastas på elden. Han kände sig ganska bedrövad när han tänkte tillbaka på den tiden. Men det livet var alltför avlägset; det tillhörde en annan värld, som hade upphört att existera. I hans hem i Peking, som hade genomsökts och förseglats av polismyndigheterna, hade det funnits ett fotografi som hans avlidne far hade bevarat, och på det fotografiet fanns nästan hela storfamiljen samlad. Farfar levde då, och han satt där i sin gungstol, alldeles vithårig, oförmögen att tala efter en hjärnblödning. Själv var han äldste sonen och äldste sonsonen i familjen och även det enda barnet på fotografiet. Han satt mellan farfar och farmor, hans lilla snopp tittade fram i byxsprundet, och på huvudet bar han en rund sjömansmössa av amerikansk modell. Det året hade motståndskriget mot de japanska inkräktarna, som pågått i åtta år, äntligen avslutats och inbördeskriget hade ännu inte brutit ut. Fotografiet hade tagits framför den runda porten ute i trädgården, där gula krysantemer och röda tuppkammar prunkade. Sommarsolen var bländande klar, det var allt han mindes av trädgården. Det vattenfläckade fotografiet hade blivit smutsgult. I bakgrunden, bortom den runda porten, syntes tvåvåningsvillan i engelsk stil, med en övertäckt veranda som löpte runt villan på markplanet och balkonger runt övervåningen, och det var där som storfamiljen bodde. På fotografiet fanns tretton personer, det mindes han, och detta olyckstal inrymde hans föräldrar, hans fars bröder och systrar och hustrun till hans fars yngre bror. Men förutom hans fars äldre syster, som var bosatt i Amerika, och han själv fanns ingen kvar, och det gjorde inte heller villan bakom den runda porten. Medan han ännu befann sig i Kina hade han återvänt till staden och letat efter föräldrahemmet, som hade legat strax bakom banken där hans far tjänstgjorde. Men där fanns bara några enkla hus i grått tegel, som tydligen hade byggts flera år tidigare. När han frågade några människor som befann sig på området om det förr i tiden hade legat en villa där, var det ingen som visste klart besked. Men han mindes att det bortom stentrappan, som ledde till bakporten, hade funnits en sjö, och att hans far och dennes kolleger på banken den femte dagen i den femte månaden, då man firade Drakbåtsfesten, hade samlats på stentrappan för att beskåda roddkapptävlingen. Trummorna dånade på de vackert pyntade drakbåtarna, och roddarna tävlade om att slita till sig de röda tygknyten som de familjer vilkas villor låg nere vid stranden lät dingla från långa bambustänger - knytena innehöll självfallet pengar. Hans fars yngre bröder och en yngre syster hade tagit honom med ut på sjön för att plocka vattenkastanjer. Men till den motsatta stranden kom han aldrig. Och skulle han ha tagit sig runt sjön och därifrån sett bort mot sitt forna föräldrahem vore avståndet för stort för att låta minnet framträda ur töcknet. Familjen hade kommit på obestånd: medlemmarna av familjen var alltför godhjärtade och svaga för att kunna existera under de svåra tiderna, och ödet hade bestämt att släkten skulle dö ut. Sedan hans farfar gått bort hade hans far förlorat sin lukrativa befattning som chef för banken, och därefter gick det snabbt utför med familjen. En av hans fars yngre bröder, som då och då gärna sjöng några stumpar ur en pekingopera, hade som medlem av ett demokratiskt parti under några år samarbetat med den nya regeringen. Men sedan han hade stämplats som högeropportunist blev han mycket tystlåten, och så fort han satte sig brukade han somna. Till slut förvandlades han till en håglös och hopskrumpen gubbe, och efter några års slit med livet tynade han bort och dog. De medlemmar av hans storfamilj som inte dog av sjukdom drunknade eller tog livet av sig eller blev tokiga eller hamnade i omskolningsläger och till slut glödde inga rökelsestänger längre på familjealtaret. De enda som fanns kvar i livet var han själv och hans fars äldsta syster, som hade legat som en mörk skugga över familjen. Hon lär ha varit i livet för några år sedan, men själv hade han inte träffat henne sedan fotografiet togs. Hennes man hade vid den tiden varit anställd vid Guomindangregimens flygvapen, men han hade haft marktjänst och hade aldrig deltagit i några bombräder. Han dog några år efter det att han hade flytt till Taiwan. Hur hans faster hade hamnat i Amerika visste han inte, och han hade inte heller brytt sig om att ta reda på det. Men det år då han fyllde tio år hade familjen ännu inte kommit på obestånd, och han blev väldigt uppvaktad på sin födelsedag. Så snart han hade klivit ur sängen på morgonen tog han på sig nya kläder och nya läderskor. På den tiden var läderskor något alldeles överdådigt för en liten pojke. Han fick många presenter: en pappersdrake, ett damspel, ett pussel, färgpennor av utländskt fabrikat, en korkbössa och Bröderna Grimms samlade verk i två volymer, illustrerade med kopparstick. Av sin farmor fick han några silverdalrar, inslagna i rött papper: en var från Manchudynastin och pryddes av en drake, en annan pryddes av Yuan Shih-k'ais väldiga skalliga huvud och en tredje av Chiang Kai-shek i generalsuniform. De tre silvermynten hade helt olika klang: det nyaste myntet hade en spröd ton, som inte gick upp mot den dovare klangen i myntet med Yuan Shih-k'ais huvud. Mynten hade han förvarat i ett litet läderschatull, som rymde hans frimärksalbum och några färgade glaskulor. Sedan hade hela familjen begett sig till en restaurang, där det bjöds på små soppiroger med räksmör. I restaurangens trädgård fanns ett konstgjort berg och en damm full med guldfiskar, och där hade man dukat fram ett extra stort runt bord för att alla skulle få plats. Det var första gången som han var huvudpersonen vid en familjemiddag. Han satt bredvid sin farmor, på den plats som borde ha varit vikt för hans farfar, som hade gått bort strax dessförinnan, och det föreföll som om alla väntade sig att han nu skulle ta över ansvaret för familjen. När han satte tänderna i en ångande het sopppirog sprutade soppan över hans nya kläder, och även om ingen klandrade honom och alla skrattade glatt, kände han sig mycket besvärad. Att han kom ihåg den episoden berodde kanske på att han då hade lämnat barndomen bakom sig och blivit vuxen nog att känna sig besvärad. Han mindes också att när hans farfar hade gått bort pryddes stora salen med mängder av sorgestandar, som fick honom att tänka på kulisserna på en operascen, och den begravningen blev bra mycket lustigare än hans egen födelsedag. En rad munkar bankade på trummor och slog på tempelklockor, medan andra munkar rabblade sutror. Han lyfte på sorgestandaren och smet in och ut ur salen och hade det livat värre. Hans mor ville att han skulle ta på sig sorgskor av hampa, och det gjorde han motvilligt. Men när hon ville vira en vit duk kring hans huvud vägrade han hårdnackat eftersom han tyckte att han såg konstig ut i den. Det var helt säkert hans farmor som hade kommit på den idén. Men hans far var ju tvungen att vira en vit duk kring hjässan och klä sig i en vit linnekostym av västerländskt snitt. Gästerna, som kom för att beklaga sorgen, var nästan alla klädda i kostym med slips, och deras hustrur bar traditionella klänningar med slits i sidorna och högklackade skor. En av hustrurna kunde spela piano, och sjöng gjorde hon också, en hög sopran med darr på rösten, precis som när lamm bräker. Det gjorde hon förstås inte på begravningen, det var på en annan familjetillställning. Det var första gången han hörde någon sjunga på det sättet, och han kunde inte hålla sig för skratt. Hans mor viskade till honom att hålla tyst, men han kunde inte låta bli att skratta. Han mindes att han upplevde farfaderns begravning som en enastående fest och att han inte hade varit det minsta ledsen. Han hade tyckt att gubben borde ha dött för länge sedan: efter hjärnblödningen hade han ju bara suttit dagen lång i sin gungstol, och att dö var ju den naturligaste sak i världen. Tanken på döden hade ännu inte hunnit fylla honom med skräck. Men hans mors död blev ett svårt slag för honom. Hon hade drunknat i floden som flöt intill det stadiga jordbruket, dit hon hade skickats för omskolning. En bonde, som hade stigit upp tidigt för att valla sina gäss nere vid flodstranden, hade funnit det uppsvällda liket flytande i vattnet. Hans mor hade hörsammat Partiets uppmaning och begett sig till det statliga jordbruket för att omskola sitt tänkande. När hon dog var hon i sina bästa år, hon hade just fyllt trettioåtta, och han bar alltid en vacker bild av henne i sitt hjärta. Bland de presenter han fick som pojke fanns en Parkerpenna av guld, som han hade fått av en av faderns kolleger i banken. Han hade hållit på att leka med farbror Fangs penna och ville inte släppa den ifrån sig. De vuxna tyckte att det var ett tydligt tecken på att gossen en dag skulle bli författare. Farbror Fang, som var en frikostig man, skänkte honom strax pennan. Det var inte när han fyllde tio utan när han var mycket yngre, kanske åtta år. Han skrev dagbok på den tiden, och eftersom han var klen och sjuklig hade han ännu inte börjat skolan. Det var hans mor som lärde honom läsa, och hon lärde honom också att skriva med hårpensel i en övningsbok med förtryckta tecken i rött. Han skrev streck för streck och tyckte inte alls att det var svårt. Ibland klarade han av en hel bok på en enda dag. Bra, sade modem, jag tycker att du ska använda hårpensel när du skriver dagbok i fortsättningen, så går det inte åt så mycket papper. Hon köpte skrivböcker med smårutigt papper åt honom, och det tog nästan en halv dag att fylla en sida, men då ansågs han också ha gjort sin läxa. I sin första dagbok antecknade han iakttagelser som denna: ”Det snöar och marken är alldeles vit. När folk lämnar sina fotspår i snön blir den smutsig.” Hans mor ordade vitt och brett om den meningen och såg till att alla i familjen och de närmaste vännerna förstod hur duktig gossen var. Från den dagen kunde han inte låta bli att skriva: han tecknade ner sina drömmar och funderingar och sådde därmed fröet till den olycka som senare skulle drabba honom.
Ur En ensam människas bibel
Översättning: Göran Malmqvist Med tillstånd av bokförlaget Atlantis
 Till toppen av sidan
|
|
