|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Tahar Ben Jelloun om att vara författare i tredje världen Lyckligtvis finns det fortfarande samhällen som tar litteraturen på allvar. En bok, en roman eller till och med en dikt kan väcka oro, hetsiga diskussioner och utsätta författaren för fara. Det handlar om samhällen i tredje världen, länder där många ännu inte kan läsa. Där innebär detta att vara intellektuell en plikt att ställa krav, ta del i en politisk kamp för att bota en del av det onda i samhället: Kort sagt: här krävs det att författaren engagerar sig och tar till orda för vanligt folk som saknar röst och möjligheter att komma till tals. Vi lever inte längre på Victor Hugos eller Émile Zolas tid. I dagens Marocko, Algeriet, Egypten och många andra afrikanska länder har skrivandet och att bli publicerad en djupare mening än i Europa. En intellektuell i Europa kan tycka vad han vill. Han kan ge sig på vilket ämne som helst. Den rättigheten ifrågasätter ingen. Den enda risk han utsätter sig för är att väcka missnöje eller få hård kritik. Av alla europeiska författare av i dag är det bara Salman Rushdie som riskerar sitt liv, av skäl vi alla känner till. Han dömdes därför att han är muslim och därför hör hemma i vad som kallas Umma, den muslimska nationen. De som dömde honom talar om svek och hädelse. Det gäller även egyptiska författare av vilka några har mördats, andra hotats, bland dem Nobelpristagaren Naguib Mahfouz. Förhållandet mellan en författare från syd och publiken är laddat med känslor och krav. I debatter i Marocko har jag många gånger blivit tagen åt sidan av läsare som tycker att jag inte har engagerat mig tillräckligt på det ena eller andra området eller att jag borde ha skrivit om ditten i stället för om datten. Man vänder sig till författaren, läser honom, kritiserar och avkräver honom en redovisning eftersom man anser att han har ett uppdrag att fullfölja. ”För mig är skrivandet inget tidsfördriv”, sade Aragon. Inte för mig heller. Jag skriver därför att jag har turen att höra hemma i ett samhälle med en sagolik fantasivärld, ett samhälle där problemen är så många och ofta så allvarliga att det enda svåra för romanförfattaren är att välja ämne. Hur ska man skriva i ett samhälle där närmare hälften av befolkningen inte kan vare sig läsa eller skriva? Pablo Neruda fick den frågan en gång för länge sedan. Han svarade: ”Just därför att folk är analfabeter skriver jag och tänker jag fortsätta att skriva, och jag ska skriva vackert och anspråksfullt, för om folk inte läser mig nu kanske deras barn eller barnbarn kommer att läsa mig.” Jag håller inte bara med honom, till fullo, jag vill också tillägga att människorna i Marocko förtjänar att man skriver vackra historier för dem, att man intresserar sig för deras öde, hyllar och lyssnar till dem. Vilket var vad jag gjorde när jag nu skrev en roman om strafflägret i Tazmamart, ett straffläger där man slängde in och glömde bort soldater som deltog i statskuppen mot kung Hassan II i juli 1971. Romanen kommer ut i Frankrike i januari 2001 och har väckt mycket debatt i Frankrike och Marocko, innan den ens har kommit ut och blivit läst. Att skriva en roman om det omänskliga inspärrandet och om en människas motstånd mot ett fruktansvärt barbari var något som inte föll alla i smaken. Så man försökte med påtryckningar få mig att inte ge ut boken. Man tog till medel i vilka man blandade samman privata problem med ett litterärt projekt. Men också jag kan stå emot och jag tar risken att ge ut en roman som påminner om mörka år i ett Marocko som jag älskar och som gör mig ont. Det handlar om ett blad i Marockos historiebok som det gäller att vända. Ett svart blad. Men först måste den läsas för att en liknande tragedi aldrig mer ska upprepas. Det är också det litteraturen ska tjäna till. Den är inte bara ett konstnärligt och känslomässigt äventyr. Litteraturen är en vakande blick på livet och ett sätt att läsa historien med nya ögon. Det var vad 1700- och 1800-talsförfattarna gjorde i Frankrike. I dag har turen kommit till författarna från syd att ställa upp som vittnen, som aktiva och engagerade vittnen. Det är mot den bakgrunden jag säger att en författare från syd är mer utsatt än en författare från norr. Riskerna är varken desamma eller av samma slag. Tahar Ben Jelloun
Översättning: Mats Löfgren (Romanen om fånglägret i Tazmamart utkommer på svenska nästa år, i översättning av Mats Löfgren.)
 Till toppen av sidan
|
|
