|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Den sist över- givne vinner
Den seriösa vadslagningen, som sker närmast fäktningsringen och ofta gäller betydande belopp, blir ett slags symbolisk spegel av deltagarnas förhållande till släkt, vänner och personer i samhället som har hög status. Man satsar alltså inte på den bästa tuppen, utan på tuppens ägare och visar således, eller rättare bekräftar sin lojalitet. Skulle en konfliktsituation uppstå, säg att en fäktning äger rum mellan en tuppägare som är nära släktning och en som är affärspartner, så undviker man att satsa, går åt sidan och tar en kaffe. Geertz, som kan karakteriseras som en hermeneutisk antropolog, vill i tuppfäktningen se ett slags rit där samhällets (byns, stadens) intrikata nät av sociala relationer och hierarkier (mellan männen) gestaltas. Pengarna är betydelselösa, även om stora summor står på spel så anses det hela jämna ut sig över tiden. Tuppfäktningen förändrar ingenting i de sociala relationerna, ger heller inga nyheter eller överraskningar, utan är enbart ett symboliskt spel och som på Bali har (eller hade, Geertz undersökningar härrör från sent 50-tal) stor betydelse. Det finns män som ägnar all sin lediga tid åt sin tupp. Diverse termer kring tuppen och dess beteende används i balinesiskan metaforiskt när man vill beskriva en persons beteende. DEN BALINESISKA tuppfäktningen kan alltså ses som ett slags teater, eller ett rollspel, som symboliskt spelar ut några av de viktigaste sammanhållande länkarna på Bali. Den i särklass mest populära svenska teve-genren, eller i alla fall den mest omdiskuterade, är den som omväxlande benämns docusåpa och real world: alltifrån Robinson till än mer förnedrande varianter som de kommersiella kanalerna producerar: Baren, Villa Medusa och den i höst som heter Big Brother. Vad som förenar varianterna är att deltagarna är amatörer, att det hela görs, i någon mån, ”på riktigt” samt att någon form av utslagning sker. Det handlar alltså en betydande skillnad från den gamla goda Dolda kameran, eller de försök till smygfilming i taxibilar som tidigare gjorts. Skillnaden är att gränsen mellan fiktion och verklighet där är klar. Som tittare vet vi att offret luras, men bluffen avslöjas inför kameran, en programledare träder in och försäkrar de deltagande att allt bara var på låtsas eller att smyfilmning skett. Amatörer, ”på riktigt”, men ingen utslagning. En aspekt på såväl Dolda kameran som docusåpan är att det privata blir offentligt, eller rättare, det intima och personliga anses inte längre privat. Den borgerliga individens hyllade integritet ersätts alltmer av ett slags igenkänningsideal: vi gör alla bort oss, gråter, förtvivlar eller skrattar. Men det finns också en allvarligare, mer symbolisk och politisk funktion med Robinson, Villa Medusa eller Baren. De speglar helt enkelt några fundamentala förändringar i dagens svenska samhälle. Bit för bit nedmonteras inte bara välfärden, utan också statens funktion som en garant för den grundläggande tryggheten. Staten ger mer eller mindre upp på en rad viktiga områden. Pensionen har man avsagt sig och låter individen själv ansvara för dess eventuella förräntande. Skolan läggs först över på kommunerna, därefter allt mer i privata händer. Sjukvården likaså. DE ÖKADE självkostnaderna svider allt hårdare, pensionärer skall helst vårdas av släktingar de statliga verken måste i första hand lyda marknaden, i sista hand de som en gång ytterst var staten – skattebetalarna. Med andra ord: var och en får klara sig själv så gott hon kan. Precis som i Robinson eller Baren är vi utsatta för ett godtycke, vi kan när som helst bli bortröstade av en population vi inte har valt eller bli offer för en nyckfullhet över vilken vi saknar kontroll. Inga lagar, inget skyddsnät, inget överindividuellt ansvar. Docusåpans popularitet fungerar på liknande sätt som den balinesiska tuppfäktningen, ett slags symbolisk träning och en bekräftelse på sakernas tillstånd. Den svenske medborgaren är lika utsatt som deltagarna i Robinson eller Baren och hennes engagerande intresse för programmen är ett slags ställföreträdande intresse för sin egen alltmer utsatta situation i Sverige år 2000. SÅ SE NOGA PÅ hur docusåpan tänjer sina gränser, varje ytterligare förnedring, varje hemskare bortröstningsförfarande och varje ökad accentuering av slumpen är tecken på hur det civiliserade samhället alltmer återgår till ett slags stamkultur: små grupper som värnar sina egna intressen utan hänsyn till andras eller ens sin egen framtid. Att överleva nuet är snart allt vi förmår. En av ironierna med programmet Robinson är namnet. Daniel Defoes fiktiva dokumentärredogörelse, som handlade om hur den av samhället övergivne genast satte igång med att bygga ett nytt samhälle där sammanhållande krafter som religion och kapitalism garanterade projektet, är i Sveriges Television en historia om utslagning, kamp och konkurrens. Det kan förvisso ses som konsekvenser av den ekonomiska ordning Defoe trodde på, men samtidigt är syftet det rakt motsatta: att symboliskt visa hur gemenskapen och samhället slås i bitar, hur normer ersätts av nyckfullheten och tryggheten av dess motsats. Det är inte bäste man som vinner i Robinson, utan den sist övergivne.
 Till toppen av sidan
|
|
