Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
LÖRDAG 5 AUGUSTI 2000
 
  

Resenären som lurade en hel värld
HENRIK HÖJER och INGVAR SVANBERG om bevisen mot Marco Polo
Marco Polo är en av historiens mest kända resenärer, men ändå vet vi inte mycket om hans liv. Det uppges att hans släkt hade rötter i Dalmatien, att han var född omkring 1254 och att han sannolikt dog 1324. Hans reseberättelse har, förutom oräkneliga utgåvor och översättningar, även framställts på film, i äventyrsböcker och till och med i serietidningsform. Numera finns också resebyråer, guideböcker, restauranger och forskningsinstitut som bär hans namn.
  Enligt Polo själv återkom han efter 24 års frånvaro till Venedig 1295. Själva skildringen av hans förehavanden i Asien tillkom av en slump. Efter sin hemkomst hamnade han under 1200-talets sista år i genuansk krigsfångenskap. I fängelset berättade han för en medfånge vid namn Rustichello om sina resor och upplevelser, varefter denne – som tidigare författat riddarberättelser – skrev ned Marco Polos märkliga historia om sina år i Asien under slutet av 1200-talet.
  Hans berättelse väckte stor uppmärksamhet, men det sägs att Marco Polo hånades av sin samtid. Man ansåg att hans beskrivningar av Asien var alltför fantastiska och därför inte kunde vara sanna. Till en början spreds Polos beskrivning av Asien som handskrift. Så småningom trycktes den och började översättas. År 1477 utkom den i tysk översättning. Men även om Polo var läst under medeltiden, var det inte hans bok utan Sir John Mandevilles Resor som nådde den största spridningen bland reseskildringarna. Denna världsbeskrivning tillkom efter mitten av 1300-talet och trycktes som bok 1470. Den var från början till slut ett kompilat av mer eller mindre tillförlitlig litteratur om Östern. Icke desto mindre danade den många människors bild av världen under medeltiden.
  
Numera är det Marco Polo som till stor del formar vår bild av medeltidens resor och han betraktas ofta som den förste europén som reste genom Asien. För många efterkommande resenärer blev Marco Polo en viktig inspirationskälla. Såväl Christofer Columbus som Jan Myrdal har vittnat om Polos betydelse för dem.

158 Marco Polo bland pepparsamlare på den indiska Malabarkusten. (Miniatyr i en 1300-talshandskrift av Marco Polos skildring: ”Livre des merveilles.)
Var Marco Polo verkligen den store resenären och reseskildraren som blev kejsaren Kublai khans gunstling? Eller var han en storskrävlare och berättelsen ett falsarium?
   Det hävdas nu att Marco Polo aldrig besökte Kina och att hans beskrivningar av Asien är hämtade från persiska och arabiska källor. Själv skulle han bara varit en obetydlig affärsman som möjligen besökt Konstantinopel och några handelsstationer vid Svarta havet. Dubier har framförts tidigare, men den som nu försöker hävda att Marco Polo aldrig rest till Kina är Frances Wood, chef för den kinesiska avdelningen vid British Library. Det finns, enligt Wood, mycket som talar för att Marco Polos berättelse inte bygger på förstahandsinformation och att han i själva verket aldrig varit i Kina. I sin bok Did Marco Polo go to China? ifrågasätter hon att Marco Polo någonsin reste genom hela Asien till Kina.
  Ett av de största problemen med Marco Polos trovärdighet, menar hon, är det faktum att hans mångåriga vistelse i östra Asien inte satt några som helst spår i kinesiska eller mongoliska källor. Märkligt är, betonar Wood, att han inte nämner sådant som Kinaresenären förväntas notera och förundras över, exempelvis den kinesiska muren, den kinesiska skriften, tedrickandet eller seden att snöra kvinnornas fötter.
  
Nu framför man inte sådana påståenden ostraffat. Wood har utsatts för häftig kritik, och en italiensk kollega framförde till och med förtäckta hot vid en konferens. Och Woods invändningar är nu varken nya eller originella. Det är de betänkligheter som brukar framföras mot Marco Polo. Redan i förordet till Henry Yules klassiska utgåvor av Polo påtalas att varken mur eller te nämns. Polos svenska översättare, Bengt Thordeman, framhäver också att muren inte omnämns, att krutet saknas i skildringen och att varken den kinesiska skriften eller boktryckarkonsten beaktas. Att Marco Polo dessutom säger sig ha varit ståthållare i Yangzhou samt att hans far och farbror konstruerade en krigsmaskin som möjliggjorde intagandet av staden Xiangyang har heller inte lämnat några avtryck i kinesiska källor.
Forskningen har sedan länge fastställt att Marco Polo inte var först med att resa till Kina. Vill man veta mer om hur västerlänningar uppfattade det inre Asien under 1200-talet finns det betydligt bättre vittnesmål att stödja sig på.
   Franciskanermunken Johannes från Plano Carpini och hans ordensbroder Vilhelm av Rubruk är två av de namnkunnigaste. De två munkarna mötte många européer i det inre Asien. I själva verket hade västerlänningar länge rest och bott i Asien. Mongolväldet hade gjort det attraktivt, inte minst för hantverkare och köpmän, att slå sig ner vid de olika furstehoven i Asien. Flertalet kom dock aldrig tillbaka, och nästan ingen kom att skriva om det.
  
Inte heller upptäckte Marco Polo sidenvägarna som förband Europa med Asien. De hade utnyttjats av handelsmän i århundraden och det hade länge förekommit livlig handel och kulturutbyte. Som den finländska antropologen Sabira Ståhlberg visat är sidenvägen ett begrepp som myntades i ett föredrag för hundra år sedan av den tyske geografen von Richthofen. Samtiden talade aldrig om sidenvägen, och handelsvägarna var fler än en. Glass, pasta och ravioli som Marco Polo ibland sägs ha fört till Europa, hade redan funnit vägen dit med hjälp av handelskaravanerna. Vad beträffar tedrickning och seden att snöra fötter kan man fråga sig om sådant var särskilt utbrett vid denna tid. Mongolerna började dricka te först på 1600- eller 1700-talen. Seden att snöra fötter blev mode långt efter Polos tid.
  Flera andra händelser som Marco Polo hävdade att han deltagit i finns beskrivna i andra källor, men utan att han nämns. Det kan ha att göra med att Rustichello bättrade på historien för att den skulle sälja bättre eller på att Polo själv överdrev sin egen betydelse en del. Vad beträffar den kinesiska muren har historikern Arthur Waldron framhållit att den heller aldrig funnits på det sätt som många föreställer sig. Det byggdes stenmurar norr om Peking under Ming-dynastin, alltså efter det att Polo varit där. Innan dess fanns det olika gamla befästningsverk och de enkla murverken var ofta av soltorkad lera och tämligen förfallna på 1200-talet. Därför är det knappast förvånande att Marco Polo inte noterade detta.
  
Rustichello blandar också – som så många andra av medeltidens reseskildrare – friskt myt med Polos sakliga beskrivningar. Ena stunden förmedlar han antikens föreställningar om människor med hundhuvuden, i andra återges Polos realistiska skildringar av Tibet. Sven Hedin, som beundrade och inspirerades av Marco Polo, uppger att Polos beskrivning av Tibet i huvudsak är riktig. ”Endast hans mening om tibetanerna är oriktig, ty så långt min erfarenhet sträcker sig, kan man inte finna ett mer älskvärt och välvilligt folk i det inre Asien”, menade Hedin. Polo, däremot, ansåg att tibetanerna var de största tjuvarna i världen. Det är väl inget originellt att en utlandsresenär generaliserar utifrån personliga upplevelser.
  I själva verket vittnar Polos uppgifter om platser och händelser att han faktiskt varit på många av de platser han har beskrivit. Den australiske forskaren Igor de Rachewiltz, som är Woods främste kritiker, har på punkt efter punkt kunnat visa detta.
  Någon gunstling hos Kublai khan var Polo förmodligen inte. Det måste tillskrivas Rustichellos benägenhet att romantisera eller Polos sätt att överdriva sin egen betydelse. Möjligen blev Polo en funktionär i ett mångkulturellt och mångnationellt imperium. I Yuan-riket kom ämbetsmännen från världens alla hörn. Polo inkorporerades med andra anonyma ”stornäsor” – det vill säga centralasiater och européer – i den stora byråkrati som fanns.
  
Det faktum att Polo inte återfinns i några kinesiska annaler kan förklaras med att dessa omredigerats av varje dynasti. De redigerades slutligen under Qianlong-epoken på 1700-talet. Varje härskardynasti har varit mån om att historien skulle skrivas om så att den passade deras världsbild och gav legitimitet. Det finns inte heller några mongoliska källor bevarade från den tiden. Centralasiaterna försvann från Kina i och med att Yuan-dynastin föll ihop vid mitten av 1300-talet.
  För att förstå berättelsen om Marco Polos resor måste man beakta hur man såg på texter under medeltiden. Wood understryker den opersonliga och ibland vaga stilen som ett argument mot Marco Polos trovärdighet. Man kan exempelvis inte alltid följa hans resor i spåren med hjälp av reseskildringen. Detta är emellertid inget unikt. Flera andra medeltida reseberättelser är lika opersonliga och generellt hållna. Det vore anakronistiskt att förvänta sig en text styrd av ett reflekterande ”jag”, en sådan framställning skulle förmodligen anses som förmäten eller ointressant under medeltiden. Däremot var det inget ovanligt att man tillförde sådant man endast hade läst om eller rent av bara hade hört talas om i sin skildring, för att vara så fullständig som möjligt. Uppenbarligen använde också Rustichello denna teknik. Det hörde till formen att väva in andras verk i sin egen text.
  Det kanske största problemet med Marco Polo är att så gott som allt vi vet om honom härrör från Rustichello. Och hans hand i det hela är tydlig. Hans beskrivningar av mongoliska släktstrider är påfallande lika fejderna i de riddarromaner han skrev. Ett annat problem är traderingen av dokumentet. Rustichello skrev ned Polos berättelse långt innan boktryckarkonsten var uppfunnen. Ursprungligen skrevs den troligen på en medeltida blandform av det vi i dag kallar franska och italienska, men efterhand har den översatts och kopierats till en mängd olika manuskript, uppemot 150 stycken. Vid flera av kopieringarna "förbättrades" texten. Man lade till nya fakta och händelser till reseberättelsen för att göra den mer komplett, vilket speglar hur synen på texter såg ut innan boktryckarkonsten och upphovsrätten existerade. Det är en tryckt italiensk översättning från 1559 som eftervärlden använt sig av.
  
En av orsakerna till Polos genomslag är troligen att den andra, och under medeltiden långt mer kända, världsbeskrivningen Mandevilles Resor, efterhand genomskådades som förfalskning. Kvar var Polos skildring. Dessutom måste man komma ihåg att Polo passar in i en europeisk världsbild där resten av världen är exotisk, annorlunda. Särskilt under den europeiska kolonialismen och expansionismen spelade han en viktig roll för Europa. Långt in på 1900-talet förblev han en viktig källskrift för det informationstörstiga Europa som kastade sina lystna blickar mot Asien. Det är ingen tillfällighet att Sven Hedin hade med sig Polo i bagaget under sina år i Asien.
Marco Polo har postumt givits äran till författandet av ett verk han själv aldrig skrev, och som sedan under hundratals år har förändrats eller förbättrats.
   Och fortfarande omtolkas, kritiseras och diskuteras boken. Hur mycket av den som egentligen handlar om den venetian som genom olika tillfälligheter under det stormiga 1200-talet – när mongolväldets våldsamma uppkomst ritade om den politiska och ekonomiska kartan i stora delar av världen – hamnade i Asien, och sedan råkade berätta om detta efter hemkomsten, får vi emellertid aldrig veta.
Henrik Höjer,
doktorand i historia,
Uppsala universitet
Ingvar Svanberg,
ekolog, Östasiatiska inst
i Uppsala
Referenser:
Polos resor finns utgivna på svenska i Bengt Thordemans fina översättning med titeln Marco Polos resor i Asien 1271–1295 (Forum). Den klassiska engelska utgåvan av Sir Henry Yule finns på nytt utgiven av Dover Publ. Mandeville’s Travels (Clarendon Press) Igor de Rachewiltz, Marco Polo went to China, i Zentralasiatische Studien, 27/1997. Sabira Ståhlberg, Der Gansu-Korridor (Verlag Dr Kovac)
Arthur Waldron, The Great Wall of China: from History to Myth (Cambridge Univ. Press) Frances Wood, Did Marco Polo go to China? (Secker & Warburg)