Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
 
  

Vadå fredsprocess?

Camp David, juli 2000. Fredsförhandlingarna mellan Barak , Clinton och Arafat misslyckades.
Foto: AP

NOAM CHOMSKY: Mellanöstern eller Centralamerika - "fred" är exakt det som USA:s regering bestämmer

NYHETSBYRÅN AP:S rapport från Camp David den 25 juli börjar så här: ”Fredssamtalen om Mellanöstern i Camp David bröt samman på tisdagen till följd av oförenliga krav angående östra Jerusalem. En besviken Bill Clinton förklarade att han försökte med flera olika förslag men inte lyckades hitta någon lösning.” Clinton uttryckte sin förhoppning om att processen skulle fortsätta till dess att problemet med östra Jerusalem lösts, vilket skulle innebära att den viktigaste återstående frågan var avklarad.
  För att förstå vad det är som sker kan det vara bra att backa några steg och betrakta den senaste tidens händelser ur ett lite bredare perspektiv.
  Varje diskussion om det som kallas en ”fredsprocess” – vare sig det gäller den i Camp David eller någon annan – bör hålla i minnet vad detta begrepp i praktiken innebär: per definition är ”fredsprocessen” exakt det som USA:s regering råkar eftersträva.
  Om man väl har förstått den grundläggande principen så förstår man också att en ”fredsprocess” kan befrämjas av Washingtons klart uttalade ansträngningar för att undergräva fred. För att ge ett exempel: i januari 1988 rapporterade pressen om utrikesminister George Schultz’ ”fredsresa” till Centralamerika under rubriken ”Planerad fredsresa till Latinamerika av Schultz”.
  Underrubriken förklarade syftet med resan: ”Resan är det sista försöket att övervinna motståndet mot stöd till contras.” Regeringstalesmän förklarade att ”fredsresan” var ”det enda sättet att rädda” stödet till contras från att stoppas på grund av ”allt starkare motstånd i kongressen”.

Timingen är viktig här. I augusti 1987 hade de centralamerikanska presidenterna, trots kraftiga amerikanska protester, kommit överens om ett fredsavtal för de bittra centralamerikanska konflikterna: Esquipulas-avtalet. USA agerade omedelbart för att undergräva avtalet, och hade, i januari 1988, i stort sett lyckats.
  USA hade i praktiken omöjliggjort den enda ”oeftergivliga punkt” som nämndes i avtalet: ett slut på det amerikanska stödet till contras (CIA:s flygleveranser tredubblades omedelbart, och contras terror ökade). Washington hade också eliminerat den andra grundläggande principen i avtalet: att bestämmelserna om mänskliga rättigheter skulle gälla USA:s klienter likaväl som Nicaragua (enligt USA:s dekret skulle de bara gälla Nicaragua).
  Washington hade också lyckats få bort de avskydda internationella observatörerna, som hade begått brottet att sanningsenligt beskriva vad som hänt sedan fredsplanen antogs i augusti. Till Reagan-administrationens bestörtning accepterade Nicaragua trots allt den version av avtalet som USA föreskrev, vilket ledde till Schultz’ ”fredsresa”, som företogs för att befrämja ”fredsprocessen” genom att säkerställa att det inte blev något avbräck i terrorverksamheten.
Kort sagt, ”fredsresan” var ett ”sista försök” att blockera freden och mobilisera kongressen till stöd för den ”olagliga våldsanvändning” som Internationella domstolen strax dessförinnan hade fördömt USA för.
  

”Fredsprocessen” i Mellanöstern påminner om den i Centralamerika, men den är ännu mer extrem. Från 1971 och framåt har USA varit nästan ensamt på den internationella arenan om att blockera en diplomatisk förhandlingslösning av Israel-Palestinakonflikten: ”fredsprocessen” är historien om hur detta gått till. Låt oss sammanfatta de viktigaste punkterna i korthet: i november 1967 antog FN:s säkerhetsråd, på USA:s initiativ, resolution 242 om ”land i utbyte mot fred”. Så som den uttryckligen förstods av USA och de övriga signatärerna krävde FN-resolution 242 en fullständig fredsuppgörelse inom de gränser som gällde före sexdagarskriget i juni 1967, med på sin höjd obetydliga och ömsesidiga justeringar; den erbjöd ingenting åt palestinierna.
  När Egyptens president Sadat accepterade USA:s officiella position i februari 1971 reviderade Washington resolution 242 till att bara innebära partiellt israeliskt tillbakadragande, vars omfattning skulle bestämmas av USA och Israel. Denna unilaterala revision av resolutionen är det som nu kallas ”land i utbyte mot fred”, vilket avspeglar vilken makt USA utövar inom ideologins domäner.

AP:s rapport om Camp David-förhandlingarnas sammanbrott, som citerades ovan, noterar att det slutliga officiella uttalandet, ”som en gest till Arafat”, förklarade att ”den enda vägen till fred är de resolutioner som antagits av FN:s säkerhetsråd efter krigen i Mellanöstern 1967 och 1973. Dessa kräver att Israel avträder territorium som erövrats från araberna i utbyte mot säkra gränser”. Resolutionen från 1967 är just 242, som kräver fullständigt israeliskt tillbakadragande med som mest obetydliga och ömsesidiga justeringar; 1973 års resolution bekräftar blott resolution 242 utan några förändringar. Men innebörden i resolution 242 har förändrats radikalt sedan februari 1971, i enlighet med Washingtons diktat.
  Sadat varnade för att USA:s och Israels förkastande av resolution 242 skulle leda till krig. Varken USA eller Israel tog honom på allvar, på anmärkningsvärt triumfatoriska och rasistiska grunder, vilket senare bittert fördömdes i Israel. Egypten gick faktiskt i krig 1973. Det fick nästan katastrofala följder för Israel, och för världen i stort: riskerna för ett kärnvapenkrig var inte obetydliga. 1973 års krig fick till och med Henry Kissinger att inse att Egypten inte var en obetydlig nation som kunde ignoreras utan vidare, så Washington övergick till den naturliga reservstrategin: att exkludera Egypten från konflikten så att Israel, med allt starkare amerikanskt stöd, kunde fortsätta att integrera de ockuperade områdena och angripa Libanon. Det resultatet uppnåddes i Camp David 1978, sedan dess hyllat som ”fredsprocessens” stora ögonblick.

Under tiden lade USA in sitt veto mot resolutioner i säkerhetsrådet som krävde en diplomatisk uppgörelse på grundval av resolution 242 men som nu också innefattade palestiniernas rättigheter. USA röstade också varje år emot liknande resolutioner i FN:s generalförsamling (tillsammans med Israel och ibland en eller annan klientstat), och blockerade för övrigt alla initiativ för att åstadkomma en fredlig lösning av konflikten som togs av Europa, arabländerna eller PLO. Detta ständiga förkastande av en diplomatisk uppgörelse är ”fredsprocessen”. De egentliga fakta är sedan länge portförbjudna i medierna, och har i stort sett uteslutits till och med i den akademiska forskningen, men de är lätta nog att upptäcka.
  Efter kriget vid Persiska viken var USA till slut i den positionen att det kunde tvinga igenom sin egen unilaterala, förkastande hållning, och gjorde så, först i Madrid i slutet av 1991, därefter i de på varandra följande avtalen mellan Israel och PLO från 1993 och framåt.
I och med dessa åtgärder har ”fredsprocessen” rört sig framåt mot de bantustan-liknande arrangemang som USA och Israel avsåg att uppnå, vilket borde ha varit uppenbart för alla som hade ögonen öppna, och som framgår klart av dokumenten och, ännu viktigare, av fakta på marken. Detta för oss fram till den senaste etappen: Camp David, juli 2000.

Under de flera
veckor långa förhandlingarna rapporterades det regelbundet att den huvudsakliga stötestenen är Jerusalem. Slutrapporten återupprepar den slutsatsen. Detta påstående är inte falskt, men en aning vilseledande. ”Kreativa” lösningar har föreslagits som skulle tillåta symboliska palestinska maktbefogenheter i Jerusalem – eller som staden heter på arabiska, Al-Quds. Dessa skulle innefatta palestinsk administration av arabiska stadsdelar (vilket Israel skulle föredra, utifrån rationella överväganden), något slags arrangemang för islamiska och kristna religiösa platser, och en palestinsk huvudstad i staden Abu Dis nära Jerusalem, vilken genom ett konstgrepp skulle kunna döpas om till ”Al-Quds”. Ett sådant försök skulle ha kunnat lyckas, och kan fortfarande lyckas. Men ett svårare problem uppstår så fort vi ställer en grundläggande fråga: Vad är Jerusalem?
  När Israel erövrade Västbanken 1967 annekterade det Jerusalem – och inte på något särskilt försynt sätt; till exempel har det nyligen avslöjats i Israel att förstörelsen av de arabiska Mughrabi-kvarteren i närheten av klagomuren den 10 juni genomfördes i sådan hast att ett okänt antal palestinier begravdes i ruinerna som bulldozrarna lämnade efter sig.
  
Israel tredubblade< snabbt stadens gränser. Senare utbyggnadsprojekt, som genomförts med små variationer av samtliga regeringar, har syftat till att utvidga gränserna för ”större Jerusalem” ännu mer. Aktuella israeliska kartor klargör den grundläggande planen tydligt nog. Den 28 juni publicerade Israels ledande dagstidning Ha’aretz en karta som visade ”Israels förslag till en permanent uppgörelse”. Den är nästan identisk med regeringens ”Final Status Map” som presenterades en månad tidigare. Det territorium som ska annekteras runt omkring det kraftigt utvidgade ”Jerusalem” sträcker sig i alla riktningar. Norrut sträcker det sig långt bortom Ramallah, och söderut långt bortom Betlehem, de två större närliggande palestinska städerna.
  Dessa ska lämnas under palestinsk kontroll, men i anslutning till israeliskt territorium, och i fallet Ramallah avskuret från palestinskt territorium österut. Precis som allt palestinskt territorium är de båda städerna avskurna från Jerusalem, som är centrum för livet på Västbanken, genom territorium som införlivats med Israel. Österut inkluderar det territorium som ska annekteras den snabbt växande israeliska staden Ma’ale Adumim och omfattar även Vered Jericho, en liten bosättning som gränsar till staden Jericho. Utbuktningen sträcker sig vidare till den jordanska gränsen.
Hela den jordanska gränsen ska annekteras av Israel, liksom den utbuktning som utgörs av ”Jerusalem” och som innebär en delning av Västbankens territorium. En annan utbuktning som ska annekteras längre norrut innebär praktiskt taget ytterligare en delning av Västbanken.
De intensiva byggnads- och bosättningsprojekten under de senaste åren har syftat till att ”skapa fakta” som skulle leda till denna ”permanenta uppgörelse”. Detta har varit den tydliga målsättningen för samtliga regeringar sedan det första ”Oslo-avtalet” i september 1993. I motsats till vad många kommentatorer påstått har de officiella ”duvorna” (Rabin, Peres, Barak) varit minst lika troget hängivna detta projekt som den hårt kritiserade Benjamin Netanyahu, men de har kunnat genomföra projektet under mindre högljudda protester; ett välkänt mönster, även i USA.
  I februari i år rapporterade den israeliska pressen att antalet påbörjade byggnadsprojekt ökade med nästan en tredjedel mellan 1998 (Netanyahu) och i år (Barak). En analys av den israeliske journalisten Nadav Shragai avslöjar att bara en liten del av de landområden som tilldelats bosättningarna faktiskt används för jordbruk eller andra ändamål. Ma’ale Adumim har till exempel tilldelats 16 gånger mer än den areal som används, och proportionerna är likartade på andra håll.
  Palestinier har lämnat in petitioner till Israels högsta domstol som protesterar mot Ma’ale Adumims expansion, men de har förkastats. I november förra året förklarade en domare i högsta domstolen som avslog en petition att ”invånarna i de angränsande [palestinska] byarna kan dra fördel av den ekonomiska och kulturella utvecklingen i Ma’ale Adumim”, som i praktiken klyver Västbanken.

Projekten har genomförts tack vare de amerikanska skattebetalarnas välvilja, genom ett antal ”kreativa” metoder för att komma runt det faktum att det officiellt är förbjudet att använda amerikanskt bistånd för sådana syften.
  Det avsedda resultatet är att en eventuell palestinsk stat skulle bestå av fyra kantoner på Västbanken: 1) Jericho, 2) den södra kantonen som sträcker sig så långt som till Abu Dis (det nya arabiska ”Jerusalem”), 3) en nordlig kanton som inkluderar de palestinska städerna Nablus, Jenin och Tulkarm, och 4) en central kanton som inkluderar Ramallah. Kantonerna är helt och hållet omringade av territorium som ska införlivas med Israel.
  Områden med palestinsk befolkningskoncentration ska hamna under palestinsk administration, en variant av det traditionella koloniala mönstret som är det enda förnuftiga resultatet ur USA:s och Israels synpunkt. Planerna för Gazaremsan, en femte kanton, är osäkra: Israel kan antingen avstå den, eller behålla den södra kustregionen och en annan utbuktning som praktiskt taget delar Gazaremsan nedanför Gaza City.

Dessa planer ligger
i linje med de förslag som har förts fram sedan 1968, när Israel antog ”Allon-planen”, som aldrig presenterats officiellt men som uppenbart syftat till att införliva omkring 40 procent av Västbanken med Israel. Därefter har specifika planer lagts fram av ultrahögerns general Sharon, av arbetarpartiet och andra. De är alla ganska lika i tanke och utformning.
Den grundläggande principen är att Västbankens användbara territorium, och de viktiga resurserna (i synnerhet vatten), ska förbli under israelisk kontroll, men att befolkningen ska kontrolleras av en palestinsk klientregim, som förväntas bli korrupt, barbarisk och medgörlig.
  
De palestinsk-administrerade kantonerna kan sedan förse den israeliska ekonomin med billig och lättexploaterad arbetskraft. Eller så kan, på längre sikt, befolkningen ”förflyttas” någon annanstans på ett eller annat sätt, i enlighet med förhoppningar som funnits länge.
  Det är möjligt att tänka sig ”kreativa” förslag som skulle finslipa arrangemangen när det gäller religiösa platser och administrationen av Jerusalems palestinska stadsdelar. Men de mer grundläggande problemen ligger inte där. Det är inte alls säkert att de kan lösas på ett förnuftigt sätt inom ramen för det nationalstatliga system som har påtvingats världen genom västvärldens erövringar och herravälde, med blodiga konsekvenser inom Europa självt under århundraden, för att inte tala om effekterna i världen i övrigt fram till nu.
Översättning: Tor Wennerberg
  
Copyright: ZNet. Artikeln är tidigare publicerad på tidskriften Z magazines webbsajt ZNet, med adress: http://www.zmag.org