|
|
|
|
|
Kroppen är världens hem
”De nya poeterna har inte i onödan besvärat oss med manifest och program utan istället med flit ägnat sig åt att göra poesi.” Formuleringen kunde ha gällt den generation diktares som det här decennieskiftet gjort till historia, de som i enlighet med svensk tradition redan går under namnet 90-talister. Men orden öppnar istället en berömd uppsats från 1945 ägnad Erik Lindegrens mannen utan väg, den diktsamling som Karl Vennberg ännu 1990 självklart kallade ”1900-talets viktigaste svenska”. Uppsatsförfattaren, K.-G. Wall, läser väsentligen denna modernistiska ikon som en tidsdikt, speglande en ny generations världsbild formad av krigets fasor och ideologiernas död. I de sprängda sonetternas värld råder tomhet och vanmakt. Raseriet hjälper intet. ”Den upproriska människan har gjort fiasko”, skriver Wall.
mannen utan väg skrevs under åren 1939-40, även om dikterna ändrades ända fram till den första publiceringen 1942 (i 200 exemplar på eget förlag). Mitt under brinnande krig alltså. Många av dikterna har också knutits till särskilda händelser under kriget. Det exemplar av boken som författaren skänkte till Axel Liffner är försett med marginalanteckningar. Flera av kommentarerna gäller tidsläget. Till sonett XXIV fogade Lindegren exempelvis orden ”Sveriges / läge pingst / 1940”. Poeten själv tycks alltså verifiera en sådan läsning och bland andra Olof Lagercrantz har senare tyckts sig kunna hänföra åtskilliga textställen till konkreta händelser och skeenden i omvärlden. Den sortens återöversättning av ”dikt” till ”verklighet” är givetvis farligt reduktiv. På så vis säger man heller inget väsentligt om poetiken i mannen utan väg, även om frekvensen av översättande tolkningar i Lindegrenlitteraturen vittnar om att boken besväras av en krypterad kontextualitet. Men man kan också förstå detta element i mannen utan väg som uttryck för ett dokumentärt förhållningssätt. Jag skall återkomma till det. 
Lindegren tvekade inte själv om sin diktsamlings syfte. Vid flera tillfällen betonar han offentligt att dikterna skrivits som en kritisk reflex av tiden.Lindegren tvekade inte själv om sin diktsamlings syfte. Vid flera tillfällen betonar han offentligt att dikterna skrivits som en kritisk reflex av tiden. Och i det förord som han tog bort från manuskriptet innan tryckningen heter det i första stycket: ”För dikten gäller det att bereda framtiden genom att vägra förvanska nuet, att ge uttryck åt kanske inte önskvärda men starka känslor. Och poesins speciella uppgift nu är att uppleva och uttrycka tidens avgrunder, dess svindlande nivåskillnader med en så fysiskt påträngande påtaglighet som möjligt.” Man kan förvisso tycka att det ”nu” formuleringen knyter en sådan förhoppning till är en såväl ontologiskt som socialt dubiös konstruktion, och att passagen på så vis sluter sig till en universialistisk och idealistisk strömning inom modernismen som numera ter sig komprometterad. Men samtidigt kan jag inte frigöra mig från känslan av att den uppgift Lindegren här ålägger dikten ter sig märkvärdigt aktuell idag, ett drygt halvsekel och en medieexplosion senare. Alltsedan 60-talets (åter)upptäckt av att vardagsspråket kan vara poetiskt har Lindegrens stil haft en biton av aristokratmodernism och esteticism. Men ”språket” var, när allt kom omkring, något helt annat för mannen utan vägs författare än för 60-talets strukturalister och ideologikritiker. Det som gör mannen utan väg så lyckosam i sin syftning är, tror jag, att Lindegren definierade det poetiska mindre som en språklig struktur än som en väg till kunskap. Poesin var för honom en särskild ”point of view” varifrån världen kunde studeras och besvaras. ”En dikt kan inte ersätta en tanke, en filosofi, eller en teologi och dessa ting kan inte ersätta en dikt”, förtydligar han i ett intervjumanuskript, återgivet i Roland Lysells mäktiga avhandling Erik Lindegrens imaginära universum (1983). Och idag när ”vardagsspråkets poesi” är en konsumistisk kliché, förefaller Lindegrens sprängda sonetter i deras ömsom höglitterära och vardagliga, ömsom skönklangliga och raspiga, ömsom romantiska och realistiska vokabulär som långt effektivare i sin tidskritik än de 60-talsdikter som förvisso av andra skäl, men med samma goda resultat som dagens copywrite-poem åtrådde busstakens och reklampelarnas fria offentlighet.
Dikten skall hamra in insikten om läsarens faktiska belägenhet i världen, hennes sanna öde.Det må vara att den berömmelse 40-talspoeten kunde sola sig i närmast var att likna vid en garagerockstjärnas numera, och att lyriken således ägde en helt annan status. Jag kan ändå inte se varför poesin idag inte skulle kunna motiveras utifrån samma, eller åtminstone liknande, utgångspunkter. För mig ter det sig därför som en märkvärdig händelse att förlaget Podium nu ger ut mannen utan väg i en nyutgåva som ”print-on-demand”. Men vad kan då 2000-talets poesi lära av mannen utan väg? En hel del känns hjälplöst passerat. Dit hör den manliga heroismen och det universella anspråken som bland annat uttrycker sig i dikternas bruk av ett idealistiskt ”vi”. Dit hör också tilliten till symbolen, som det våldsamt expanderande offentliga bildrummet idag gjort omöjlig. Lindegrens upptagenhet vid metaforen har jag däremot inget att invända mot. Jag har aldrig delat den skepsis mot metaforen som 80-, och 90-talens poetiker ofta uttryckte. I mannen utan väg blir metaforen, som jag ser det, problematisk först då den ges symbolisk signifikant. Men det intressantaste är ändå viljan till ”fysisk påtaglighet” som bland annat får sitt uttryck i dikternas parataktiska (grek. ”para”= ”bredvid”) konstruktion, där raden är den en helt bärande enhet som Lindegren pusselvis flyttade mellan olika dikter under arbetet med boken. Varje rad (ibland radpar) ges så en maximal kraft. Och dikterna drabbar därför läsaren som en sorts sju- till fjortonträffars slagserier mot huvud och mage. Formellt anknyter mannen utan väg till en förmodernistisk, eller ännu heller postmodernistisk, poetik. Ungefär som Durs Grünbein eller Ann Jäderlund använder Lindegren formen som ett slags behållare, vilken han fyller med rätt antal rader, som därefter putsas och ordnas (i synnerhet ljudligt) tills de vunnit önskad effekt. Men detta är trots allt bara tekniska synpunkter. Vad innebär det att läsa mannen utan väg som tidskritisk ”point of view” idag? En av sonetterna i Axel Liffners exemplar av boken har fått den intressanta kommentaren ”kravet / på tidsdikt / inte siande / om framtiden”. Dikten hör till dem vars tillkomst är bäst dokumenterade. Den bär nummer XXXIV och lyder: bland koralernas stela mun och helhjärtade kluvenhet bland mördarnas andedräkt som höljer allt i dimma bland lögnerna som genomborrar sanningens öga tills det stirrar stelare än den ihjälpiskade dödas bland ögonblicken som glider på tortyrens skenor och med en knyck försvinner i de overkligas hålgång o svarta tårars tystnad i förgiftade fångtorn med mardrömmens smältugn för fångars magmasmärta o bortsprängda hand och dödens förtorkade recitativ i ett gyllene skrin för vissna blad och revolutioner o förvirrade röst från den brustna bågens sträng fly ej med ditt eko in i framtidens skyddande vrå utan tyd den oläsliga skriften: fånga den susande hammarens fall mot ett öde som ännu ej var ditt Diktens innebörd är retoriskt beroende av en fråga: Vad, vem eller vilka gäller det upprepade ordet ”bland”? Vem vistas bland koraler, mördare, lögner och overkliga ögonblick? Om vi får lita till K.-G. Wall är det en hel generation. Men om vi läser dikten i Axel Liffners mannen utan väg rör det sig istället om dikten och/eller diktaren. Tolkningarna utesluter inte varandra. Tvärtom tycks de tillsammans ge en av formlerna för poetiken i sonetterna. Dikten skall hamra in insikten om läsarens faktiska belägenhet i världen, hennes sanna öde. Detta är den ”fysiskt påträngande påtaglighetens” tidskritiska formel. En slags vanmaktens höglitterära ”gangsterrap”, en frustrationens musik där allting rör sig ”men ingenting lossnar”, för att använda Roland Lysells briljanta formulering. Som tidskritik är den, vilket liffnerkommentaren bekräftar, antiutopisk. Dikten manifesterar vår fysiska närvaro i världen, och omvänt. ”o svarta tårar”, ”o bortsprängda hand”, ”o förvirrade röst”. ”o”:na är mera interjektiva stön än sublima apostrofer. Kroppen är världens hem! Jag kan inte tro annat än att detta är en poesi för 2000-talet. Det finns emellertid en annan sida av mannen utan väg som flera unga svenska poeter redan visat intresse för och som jag tror ytterligare kommer att växa i betydelse. I en vacker intervju gjord av Åsa Beckman (i BLM nr 3/90) uppehåller sig Karin Lindegren en hel del vid det dokumentära stoffet i Erik Lindegrens poesi. Hans dikt härrör från ”synen, hörseln, känseln, det sinnliga. Erik hade ett fabulöst synminne”, påpekar hon ”Han liksom fotograferade synbilder.” Karin och Erik Lindegren kände förvisso inte varandra vid tiden för mannen utan vägs tillkomst, men det finns ingen anledning att tro att han hade ändrat sig på den punkten. Det ”dokumentära” draget är tvärt om ännu starkare här än i hans senare produktion. Det rör sig självfallet inte om en relation som medger att vi återför dikterna på en given ”verklighet”. Begreppet ”dokumentär” bör i det här sammanhanget snarare förstås som ett estetiskt förhållningssätt än en art av representation. Förhållandet mellan dikten och världen, eller ”tiden” – för att tala med hans eget uttryck- är helt enkelt det bärande förhållandet i mannen utan väg. Det heter ju också i det otryckta förordet att ”poesins speciella uppgift nu” såväl är att ”uppleva” som att ”uttrycka” tiden. Anders Cullhed har visat att ”den chockartade upplevelsen av krigsutbrottet” förlöste Lindegrens ”poetiska fantasi och skaparkraft”. Det yttre trycket förefaller således minst lika väsentligt som det oftare omtalade inre. I själva verket tror jag att man bör tänka på tillkomsten av mannen utan väg som ett försök att skriva det akuta förhållandena mellan jaget och världen – ”tidens avgrunder” – som det plågsamma världsläget blottade. Jag läser därför Lindegrens bok mindre som ett uttryck för en subjektiv verklighet och en utsaga om tiden, än som ett poetisk förhållningssätt till den. Dess exempel gäller möjligheten att använda poesin som en ”point of view”, ett sätt att tänka, vara och tolka världen inför andra. I dag rasar inget världskrig, även om nu pågående och tidigare krigs helveten gjorts synligare för oss alla genom de bilder som nya medier sprider med ljusets hastighet. Men tanken att dikten erbjuder en särskild möjlighet till kunskap om världen tror jag redan ligger, och i än högre grad kommer att ligga till grund för mycket av det nya decenniets poesi. För dikten och poeterna är frågan om det ”poetiska” därför av långt större vikt än frågorna om hur poesin skall ”nå ut”, om dess ”inflytande” eller ”läsbarhet”. Ett av de avgörande svaren som mannen utan väg ger den frågan handlar om poesin som platsen för jaget och världens oförvanskade möte. För den generation, ja det halvsekel, som sett den ”den upproriska människan” göra fiasko rymmer det svaret ett kanske litet, men dock ett löfte. Informationsåldern har förvisso lärt oss att mängden av fakta inte nödvändigtvis står i relation till graden av förståelse. Världen blir inte begripligare därför att den lyser. Jag vill inte påstå att poesin, ens om den följer mannen utan vägs exempel självklart gör oss till bättre människor. Men jag tror att den kan erbjuda oss en insikt, även rent fysiskt, i världens oöverskådliga mångfald, och på så vis också ett sätt att meningsfullt vara i världen, på trots och i enlighet med all dess ohygglighet och ljuvhet. att älska utan att veta det att stilla lyssna till ljudet av sanningens outtröttliga dyrkar att dölja en smekning inom sig och känna febern falla mjukt under stormens tröskel att sluta sig inom sina vidder och spränga ett skal för att klarare glida med molnen att minnas allt som gjort ont med ett leendes slöja och kasta en sten långt in i evigheten att kunna sätta ihop allt man plockat sönder och åter höra syrsor som tidens eggande småljud att känna smärtan brusa i lågande glorior att ha savens utsikt högst upp i trädets krona att skjuta sin önskan framför sig på väl smorda hjul och veta att det värsta och det bästa återstår
 Kulturens webbredaktör Pia Nilsson Till toppen av sidan |
