Kärleksbrev med mejl? Nej, aldrig!
Veckans krönikör
Anders Paulrud, journalist på Aftonbladets kulturredaktion, är just nu i Indien.
TYCK TILL om Anders krönika

Tidigare krönikor

Hjärtat har sina fängelser som förståndet inte kan låsa upp.
  Så är det.
  Ta det här med kärleksbreven. Ett kärleksbrev, denna urgamla konstform av tillgivenhet och passion, skall skrivas för hand, på ett papper som sedan skall vikas ihop och stoppas i ett kuvert, som man sedan med febrig tunga skall slicka igen innan man sänder i väg det till den älskade.
  Ovillkorligen så.
  Sedan ska man vänta. Vänta någon dag på svaret, som ligger där i tamburen och lyser som en liten ängel.
Man blir stående i hallen en lång stund, med brevet i handen som den älskade haft i sin hand. Man läser en gång. Två gånger. Sedan läser man om ”höjdpunkterna”, kärleksorden. Om och om igen.
  Kärleksbrev får aldrig skickas med telefax.
  Och aldrig med mejl.
  Såja. Käfta nu inte emot utan lyssna till vad en gammal rutinerad satyr har att säga om saken.
  Kärleken lämpar sig inte för den moderna informationsteknologin. Läs några rader av François de la Rochefoucauld, en av de stora kärleksbrevskrivarna, så förstår ni:
  ”Den älskades frånvaro är för kärleken vad vinden är för en eld: den får en liten att slockna, en stor att blossa upp.”
  Inte fan lämpar sig detta för e-post. Det ser konstigt ut redan när jag skriver det på bildskärmen. Slikt måste smekas ner på papper med darrig penna.

Eller följande av Viktor ”Tomten” Rydberg: ”Kärleken, som ofta fördärvar rena hjärtan, renar stundom fördärvade.”
  Som fax? Aldrig.
  Ett kärleksbrev sparar man, i bästa fall, hela livet. Man kan ta fram dem och lukta på dem, och inom några sekunder kan den älskade frammanas med alla sinnen. Ibland ringlar ett trettio år gammal hårstrå ut ur kuvertet. Kyssmärket längst ner har bleknat. Men det är kvar. Jag talar om det beständiga.
  Vem sparar fax och mejl? Och sådana där infantila telefonmeddelanden?
  Det riktigt allvarliga med kommunikationsneurosen, som ju är så utmärkande för vår samtid, är just att vi inte kommunicerar.
  Vi låtsas att vi pratar med varandra när vi pratar med varandra, och vi när mer än någon annan illusionen om att vi alltid ska vara tillgängliga.
   Men när allt prat runnit ut i intet, och de sladdriga faxpapprena bleknat, och när mejlen har bombat, då finns de handskrivna kärleksbreven kvar.
  Bakåtsträvare? Det är klart att jag är.
  Oförnuftig? Det också.
  Men nu är det så att kärleken och dess brev i första hand är stimulans för hjärtat - och lokalbedövning för hjärnan.
  Som någon skrev. För hand.