Chatta med Ola Skinnarmo på måndag klockan 13.00.
Kapitel 1
Attacken

Kampen om Nordpolen
Av: Ola Skinnarmo

Kap 1
Först är det bara en prick ute på den nyfrusna råken. En svart prick. Det kan vara vad som helst. Här i Arktis är ”vad som helst” så gott som alltid en formation av is. En svart prick kan vara ett isblock i motljus där den skuggiga sidan uppfattas som svart. Som en svart prick. Det kan också vara en fläck på min egen näthinna. Resultatet av tillfällig bländning av det starka solljuset som reflekteras i iskristallerna. Det kan också vara en säl.
Men pricken är inget av detta. Den är inte vad som helst. Den är inte av is. Den är inte första stadiet av snöblindhet. Den är definitivt inte heller en säl. Tyvärr.
För pricken rör sig. Den rör sig mot oss. Jag stirrar ett tag mot den innan jag vrålar till Göran som är inne i tältet:
”Isbjörn! Fan också! Skynda dig...det kommer en isbjörn!”
När jag tittar ut över råken ser jag ytterligare en prick. Den rör sig också emot oss. Det råder ingen tvekan längre. Två isbjörnar är på väg mot oss. De rör sig snabbt och de verkar målmedvetna.

I MORSE, NÄR JAG slog upp ögonen, tänkte jag direkt: Idag måste det bli bättre! Denna den tredje morgonen på isen var mitt huvud fullt av förhoppningar. Det måste bli ljusare. Det måste bli varmare. Det måste gå att skida rakt mot norr. Det måste bli lättare. Det måste bli bättre.
Men verkligheten var fortfarande brutal och bister. Det var nattsvart trots att klockan var runt åtta och det var kallt, kallare än någonsin. Under natten hade jag vaknat många gånger av att jag frusit. Till sist hade jag blivit tvungen att trä min dunjacka om nederdelen av sovsäcken.
I skenet av min pannlampa såg jag att tältets innertak var täckt av iskristaller. Frusen kondens. Stelnad andedräkt. Det är inget ovanligt för dem som vintertältat i svenska fjällen. Skillnaden är att den takisen brukar börja smälta så fort någon öppnar sin sovsäck eller så snart köket tänds. Då brukar otrevliga, kalla droppar regna ner. Det är alltid lika irriterande. Men här händer ingenting. Isen sitter som cementerad. Inte ens när Göran sträcker ut en hand i yttertältet och knäpper på bensinköket börjar det töa. Men det kan inte fortsätta att vara fyrtio minusgrader inne i tältet. Det måste bli bättre.

På Sydpolen var det annorlunda. Där var det aldrig mörkt, kändes det aldrig lika kallt och isen låg där den låg. Från dessa nordliga breddgrader kan det kännas som om turen till Sydpolen var rena söndagsskoleutflykten. Men det beror förstås på vad man jämför med. Sydpolsexpeditionen var givetvis även den ett huttrande, slitsamt äventyr. Men ett äventyr vars strapatser något bleknar när de ställs mot dess nordliga motsvarighet.
Utanför tältet ser jag en blek sol försiktigt häva sig över iskanten. Det är en vacker sol men en sol som verkar ha mist sin förmåga att värma. Som om det inte är den riktiga solen, inte den som kan framkalla solbränna och badbara sjöar utan en annan sol, en låtsassol som möjligtvis kan användas till teaterkulisser och annonstavlor för charterresor.
Denna kyla gör alla morgnar sega. Det är inte bara ens egen motsträvighet och ovilja att krypa ut ur sovsäckens värme som gör att morgnarna är tröga och ineffektiva. Det är som om allt material och all natur också gått ner i något slags viloläge. Allt är motsträvigt: termoslocken kärvar, tältduken har stelnat så den måste skrapas som en vintrig vindruta och kläderna är styva som lutfiskar. Allt knirkar och gnäller, spjärnar emot och tigger om värme. Så även mina lemmar och muskler. Jag får bråka igång dem, hota och locka och berätta för mig själv att snart, snart kommer det att bli bättre. För så måste det vara.
Medan Göran pysslade med sin del av packningen inne i tältet sysslade jag med att plocka ner larmmineringen. Gårdagens is hade varit full av stora isbjörnsspår, stora som brunnslock och färska som morgonfrallor. Så det är inte utan att det känns bra med denna anordning. Den består av fyra Kevlarstänger som står utplacerade i en rektangel runt tältet. Mellan dessa är en lina spänd och på två av dem sitter en liten sprängladdning. Om en isbjörn utlöser en larmmina blir det en kaskad av eld och ett förfärligt tjut som förhoppningsvis skrämmer bort den objudna gästen. Det är i varje fall vår förhoppning. Men det är olustigt att behöva montera ner dessa explosiva pjäser. Att behöva stå där med stela fingrar, fumla i tumvantarna och försöka knyta upp dubbla halvslag så försiktigt så försiktigt att jag inte får en krevad mitt i plytet.

När jag är klar spanar jag mot norr, åt det håll vi ska, och konstaterar dagens första positiva sak: råken är igenfrusen. I två dagar har vi varit tvungna att skida åt nordost istället för rakt åt norr. En stor öppen råk, ett öppet vatten som är alldeles för brett att paddla över har hindrat oss från att hålla vår rätta kurs. Även om jag var förberedd på förhållandena är det svårt att förlika sig med att extrem kyla och öppet vatten uppträder samtidigt. När vi gav oss iväg och tog våra allra första skidtag på havsisen var den ny, platt, glatt och lättskidad. Men bara efter ett par timmar vände vinden och den tunna isen, bara 20-25 centimeter tjock började röra sig. Isen bände och bråkade, gnisslade och knakade när den skruvade upp sig ur havet. Allting rörde sig, allting ljöd något alldeles förskräckligt - det lät som vrål från gigantiska isbjörnar. Det är faktiskt ganska obehagligt att stå på ett isflak och betrakta ett annat som glider förbi med god fart. Vi är tvungna att invänta rätt tillfälle för att något sånär säkert glida från ett flak till ett annat. Med skruvisen försvann också det fina föret. Och inte bara det, det blev som att skida fram över en elakt utlagd hinderbana. Ibland fick vi ta av oss skidorna och slita och släpa på våra tunga pulkor. När det var som värst lyckades vi inte rucka dem mer än några meter innan vi behövde hämta andan.
Men nu ligger råken nyfrusen och blank, stor som en landningsbana och vit som en filbunke. En vacker syn. En mäktig syn. Och för en stund glömmer jag mina frusna leder, ignorerar isen i mina näsborrar och ögonfransarna som hela tiden tenderar att frysa fast i stängt läge. Jag trampar istället för att hålla fötterna någorlunda varma och njuter en stund av vyn, av tystnaden, av ensamheten. Jag blickar ut över gammal is, uppskruvad ur havet till de mest märkliga formationer, lika vackra i sitt oregelbundna mönster som förfärliga att ta sig över eller förbi. Jag tänker snart kolla råkens nya is. Den är inbjudande, lockande och jag hoppas innerligen att den ska hålla för tre stavhugg, gränsen vi satt för säker istjocklek.
Det är när jag står sådär, lite smånöjd över att dagen kanske ändå kan komma att visa sig vara bättre än gårdagen, som jag upptäcker den svarta pricken ute på den igenfrusna råken. Den svarta pricken som rör sig på ett sådant sätt att man inte behöver vara en polarforskningens Einstein för att förstå vad det innebär. Det är med högst blandade känslor som jag konstaterar detta. Å ena sidan blir jag glad och upprymd över att för första gången få se en isbjörn i det fria, å andra sidan blir jag orolig för vad som kan komma att hända. Att vi ska bli tvungna att försvara oss.
När jag läste om nordpolsfarare konstaterade jag lite förvånat hur lugna alla verkade vara inför mötet med dessa gigantiska björnar. Mest oberörd var nog Salomon August Andrée som skrev så här i sin ”Stora dagbok”:

Medan vi sutto inne i tältet och S och F lagade till kvällsvarden och jag lagade mina kalsonger hörde jag ett buller utanför tältet och när jag så tittade i springan vid luckan fick jag se en björn alldeles invid näsan. Jag upphörde ej att sy utan sade blott: ”Se der har Ni en björn igen” hvarpå F fick tag i ett af gevären (som händelsevis voro intagna i tältet för rengöring) och kröp ut. Björnen stog då några steg ifrån honom och tog sats för att anfalla men möttes av en kula som kom honom att stupa död sedan han tagit några steg. Vi fortsatte våra arbeten och vår supé innan vi ens sågo åt kadavret men när vi sedan betraktade djuret funno vi att det var en stor hanbjörn, otvifvelaktigt den vackraste av alla vi skjutit. Vi togo ut hjerna, njurar, tunga och några bitar i ryggen inalles ca 10 kilo för att komplettera vårt förråd av färskt kött.

Andrée, Frænkel och Strindberg sköt tio isbjörnar under sina två månader på isen innan de slog upp sitt sista läger på Vitön och gick in i den eviga sömnen. På ett annat ställe i sin dagbok skriver Andrée:
”Björnen är polarforskarens bäste vän.”
Förmodligen menade Andrée att det är lättare att jaga isbjörn än exempelvis säl, för den hungriga isbjörnen söker upp männens läger och är fullkomligt orädd och oförsiktig, eftersom den inte är van vid människor.
Själv tycker jag väl inte att det är en kompis som nu kommer på besök. Isbjörnen är vacker men livsfarlig och det är självklart att den hellre sätter i sig en halvfet göteborgare än försöker simma ifatt en säl som den sannolikt ändå inte lyckas fånga.
Efter att jag hojtat ”Isbjörn!” tar det inte två sekunder förrän Göran sticker ut huvudet ur tältet. ”Shit and corruption”, grymtar Göran vilket är ett egendomligt uttryck men standard för honom. En millisekund senare står han bredvid mig med revolvern i hand. Han säger inte så mycket utan börjar istället genast att kontrollera vapnet. Han ser efter att den är laddad, han kollar att loppet är fritt från snö och is och han snurrar på trumman för att se att den inte kärvar. Det här är en mycket annorlunda Göran Kropp mot vad folk vanligtvis möter i föreläsningssalarna. Borta är clownansiktet och borta är Humle- och Dumlesmajlet. Privat är Göran Kropp helt olik den person som syns offentligt. Det är skönt. Det hade varit en mardröm att dela tält med någon i två månader som säger ”kanon” efter varje mening och ständigt gör ”dubbeltumme”.

Förra sommaren var jag i Alaska. Varje dag såg vi björnspår men inte skymten av någon brummelman. Det dröjde tjugo dagar innan jag fick se en svartbjörn. Det var en härlig känsla, även om stunden av lycka var kort. För så fort björnen fick korn på oss blev den livrädd och tumlade iväg genom skogen så löv och kottar sprutade åt alla håll.
I vår del av Arktis är isbjörnar inte vana vid människor. Därför visar dessa björnar inte någon standardreaktion när de möter oss. Där människor och isbjörnar delar revir undviker vanligtvis de senare de förra. Blotta ljudet av en snöskoter skrämmer oftast bort isbjörnen och en erfaren slädhund kan för det mesta driva en björn på flykten.

Vanligtvis rör sig en nyfiken isbjörn tveksamt, pendlar med huvudet hit och dit, sniffar, reser sig på två ben för att se bättre. En aggressiv isbjörn rör sig däremot bestämt, försöker närma sig bytet snabbt utan att bli sedd. Om den provoceras visar den sin ilska genom att klappra med tänderna, väsa som en katt och frusta luft genom näsborrarna som en tjur. Men en isbjörn kan lika gärna anfalla utan någon som helst varning. En riktigt snabb isbjörn kan komma upp i fyrtio kilometer i timmen.
De två isbjörnarna närmar sig nu snabbt. Kvickt letar jag fram min kamera. I sådana här situationer, ja, i alla andra också för den delen, har jag fullt förtroende för Göran. Och vi har ju bara ett vapen. Tar en testbild med systemkameran. Den strejkar helt i den stränga kylan. Provfilmar med videokameran. Likadant där. Stendöd. Den digitala kameran behöver jag bara kasta en blick på för att se att den totaltjurar. Fan också. Hade jag varit Sven Hedin skulle jag förmodligen plockat fram skissblocket och satt mig vid det lilla hopfällbara skrivbordet. Men nu är jag inte Sven Hedin. Jag är Ola Skinnarmo och i brist på någon vettig uppgift hugger jag tag i en av stavarna med larmminering och ställer mig bakom Göran. I värsta fall får jag väl köra in den i käften på bjässen.
Minns plötsligt ett foto på det historiska museet i Nuuk på Grönland. En ung, vacker inuit, en man som fotograferats med bar överkropp. Den muskulösa bringan misspryds av ett tjogtal urgröpningar. Taskigt läkta ärr efter en isbjörnskäft. Misspryds är kanske fel ord. Det ser ganska maxat ut. Nog hade det varit tungt att göra entré på sommarens badstrand med några färska isbjörnsminnen på bröstkorgen. Mycket tuffare än en halvtaskig tatuering föreställande någon fånig viking.
Göran sätter upp två gränser i terrängen. En på tolv meter för första varningsskottet. En på sex meter, då han skjuter för att döda. Senare får vi veta att dessa avstånd är alldeles för snålt tilltagna. En isbjörn kan lätt fullfölja sin attack ytterligare fem sex meter även om den är dödligt sårad.
Tjugofem meter ifrån oss stannar isbjörnen som springer sist. Den ställer sig upp på bakbenen, tycks spana och sniffa. Sedan fortsätter även den och galopperar ifatt den första björnen. Inte ens nu, när isbjörnarna på allvar börjar ta form och liksom bli verkliga, känner jag mig rädd. Jag tänker mest på att det är fascinerande att få se dessa rovdjur i vilt tillstånd. Isbjörnen är ett extremt vackert djur. Kraftfullt och mjukt på samma gång, tungt men smidigt och långt vitare än de smutsgula exemplaren jag tidigare sett i fångenskap.

De två isbjörnarna rör sig nu bestämt mot oss. Inget tvekan, ingen försiktighet verkar finnas hos dem. Fast det handlar inte heller om glödande ögon, vrål och öppna käftar med vassa tänder. Förutom några enstaka fnysningar visar björnarna inte några tecken på aggressivitet. Göran och jag pratar tyst och lugnt med varandra, hoppas att isbjörnarna ska vända, hoppas att de ska börja bete sig lite försiktigare och att vi inte ska behöva bruka vapnet till det det är bäst på: att döda. Men avståndet krymper obönhörligt: tjugo meter, arton meter, femton meter... ”Sikta noga, Göran,” viskar jag. ”Sikta noga.”
Så smäller första skottet. Det är en förfärlig knall som direkt slår lock för mina öron. Jag känner också tryckvågens kraft i maggropen.
Jag hade vaknat med en önskan om att allt skulle bli bättre. Och nu hände detta. Visst skulle allt bli bättre. Men först skulle det bli sämre. Mycket sämre.

Läs den spännande fortsättningen i boken Kampen om Nordpolen. 210 sidor, 25 färgbilder. Utgiven av Bokförlaget DN. Kan köpas i bokhandeln eller på www.skinnarmo.com

Chatta med Ola Skinnarmo på måndag klockan 13.00.
...snacka om iskallt uppdrag Ola Skinnarmo tog sig till Nordpolen ensam.
Ett ögonblick Ola Skinnarmo som skrivit en bok...
Läs första avsnittet i Ola Skinnarmos bok ”Kampen om Nordpolen”

Fråga Psykologen Leg psykolog & psykoterapeut, Kerstin Hellström svarar på dina frågor. Hon arbetar mest med ångest, fobier och stress.