Jacob tackar för sig. Foto: Johanne Hildebrandt

Johanne Hildebrandt är nu färdig med sitt arbete här på FOB Iskan och reser via Kuwait hem till Sverige i natt. Det känns bra att veta hon kan resa hem oskadd till tryggheten därhemma.

Jag och mina kamrater i plutonen är mycket tacksamma för den ärliga skildring hon har gett Aftonbladets läsare om våra liv som amerikanska luftburna infanterisoldater i Irak. Utan Johanne's engagemang, envishet och mod, hade detta reportage om vardagslivet för "grunts" i detta krig aldrig blivit av.

Förhoppningsvis har läsarna fått en ny insyn i en värld som annars är okänd för många människor, och kanske har även denna jordnära beskrivning hjälpt till att motverka en del myter och fördomar.

Mina egna erfarenheter av livet har lärt mig att okunnighet skapar misstro, och att missförstånd skapar fördomar. Människor som man vet väldigt lite om, är det lättare att tycka illa om.

Jag är glad att ni där hemma, var ni än må vara i världen, nu fått en chans att lära känna en del av oss grabbar, som arbetar hårt för något vi tror på här i Irak. Efter att ha tagit del av Johanne's dokumentär om oss, är det min förhoppning att även de mest misstänksamma läsarna också förstår att vi inte är "hjärntvättade robotar", utan vanliga människor.

Eftersom mitt arbete som soldat och plutonmedlem har på FOB Iskan är mycket viktigt och tidskrävande, blir detta mitt sista inlägg. Det har varit spännande och oerhört glädjande att kunna förmedla mina tankar till er läsare.

De positiva reaktionerna har stärkt min motivation och lyst upp min annars så dystra tillvaro i detta krig.

Att veta att främmande människor långt borta inte har glömt bort, utan faktiskt stödjer och tänker på en, är den finaste gåva en frontsoldat kan få.

Jag måste nu lämna denna blogg och koncentrera mig på min viktigaste uppgift; att hjälpa mina kamrater att överleva.

Endast vetskapen om att jag gjort mitt yttersta varje dag för att hålla mig själv, min kulspruta och min utrustning i toppform, kan hjälpa mig att somna varje natt.

Soldater kommer att stupa, detta är vår bistra verklighet. Jag vill trots detta aldrig tvingas leva med känslan att jag försummat mitt jobb, eftersom det handlar om liv eller död därute, utanför taggtråden.

När jag nu vänder mig till er läsare för sista gången, känns det viktigt att slutligen få klargöra en del missförstånd.

En debattör skrev att jag var en "inhyrd, välbetald legoknekt".

– Eftersom jag är amerikansk medborgare är jag inte "inhyrd" från något annat land. Jag är stolt över mitt svenska arv och medborgarskap, men jag är också stolt över det sätt på vilket jag erhöll mitt amerikanska medborgarskap – genom att tjäna landets armé.

– En menig amerikansk infanterisoldat är synnerligen inte välbetald. Min grundlön är 1700 dollar per månad hemma i USA, före skatt. Vi "grunts" brukar skämta om vår lön och alltid säga: "Another day, another dollar".

– Eftersom jag tjänstgör i den reguljära amerikanska armén, är jag alltså inte heller någon "legosoldat".

En annan person hävdade att när inte journalister är närvarande, så är vi amerikanska soldater upptagna med att "skövla byar, döda barn och bränna kvinnor".

Jag har aldrig hört talas om dylika aktiviteter inom US Army.

Varför skulle någon vilja döda barn? Ofta har jag och mina kamrater faktiskt glatts åt att de irakiska barnen är så vänligt inställda till oss. De vinkar alltid när vi kommer förbi och vill gärna försöka prata engelska med soldaterna. Själv tycker jag det ar mycket roligt att kasta ut små gåvor till barnen från mitt kulsprutetorn när vi rullar förbi, till exempel fotbollar och frisbees. Barnen är Iraks framtid.

Det sorgliga i sammanhanget är att den fiende vi bekämpar, spränger sina bomber urskillningslöst, vare sig kvinnor, barn, eller andra oskyldiga människor finns i närheten.

Det är viktigt att läsarna förstår att US Army är en civiliserad armé, med regler och ett rättssystem. Soldater som befinns skyldiga till brott ställs inför krigsrätt.

Som amerikansk soldat har jag beordrats att lära mig att jag och mina bröder är ansvariga för våra handlingar. Detta är artikel nummer fem från den så kallade "Code of Conduct for Members of the United States Armed Forces", som vi lärt oss utantill:

VI

I will never forget that I am an American, fighting for freedom,

responsible for my actions, and dedicated to the principles which

made my country free. I will trust in my God and in the United

States of America.

Slutligen finns det individer som har kallat mig och mina kamrater för "terrorister".

Uppenbarligen är okunnighet anledningen till denna grova förolämpning. Om personerna ifråga, som gett oss amerikanska soldater denna titel, hade spenderat en vecka här i Irak, och dagligen varit med oss när vi slåss mot en skoningslös fiende, är jag övertygad om de inte längre skulle ha något som helst tvivel om vilka terroristerna är.

Den mest sårande kommentaren jag läst är de människor som på allvar jämför oss med Hitlers trupper.

Det är sorgligt att vissa individer kan vara så okunniga om historien, att de inte känner till hur många tusentals amerikanska soldater som offrade sina liv for att befria Europa från Hitlers diktatur.

För den som valt att glömma bort historien och vad den amerikanska soldaten har gjort för det fria Europa, vill jag här återge en påminnelse skriven av Charles M. Province:

It is the Soldier, not the minister

Who has given us freedom of religion.

It is the Soldier, not the reporter

Who has given us freedom of the press.

It is the Soldier, not the poet

Who has given us freedom of speech.

It is the Soldier, not the campus organizer

Who has given us freedom to protest.

It is the Soldier, not the lawyer

Who has given us the right to a fair trial.

It is the Soldier, not the politician

Who has given us the right to vote.

It is the Soldier who salutes the flag,

Who serves beneath the flag,

And whose coffin is draped by the flag,

Who allows the protester to burn the flag.

Till alla de trevliga människor i runt om i världen, som har gett vår pluton stöd, vill jag och mina kamrater ge ett stort tack.

Era omtänksamma ord har betytt mer än ni kan ana.

Både män och kvinnor har uttalat sitt stöd. Vi har fått respekt från soldater i Sverige och i Israel, detta gör oss mycket stolta. Vanliga, civila människor i Sverige och utomlands, som kanske inte nödvändigtvis annars inte gillar den amerikanska regeringens politik, har gett oss stödjande ord.

Vi är alla mycket glada över det.

Grabbarna i PSD plutonen vill ge er alla ett stort tack!

En dag kommer det här kriget att vara över för min del, men jag kommer att bära det inom mig för resten av mitt liv.

Jag kommer aldrig att glömma mina bröder Christopher, sergeant McMillan, eller Mike, som dog framför mina ögon. Bruce, Scott, Colby, William, och alla de andra soldater jag sagt adjö till här i Irak, lever kvar i mitt hjärta.

Ibland, när kulsprutan känns tung att bära, eller tröttheten är överväldigande, tycker jag mig kanna mina stupade kamraters närvaro. De ler mot mig från himlen och påminner mig om att aldrig ge upp.

Vi som har upplevt eldstrider och vägbomber tillsammans, har blivit bröder för alltid. Jag är stolt över mina bröder.

De verkliga hjältarna i Irak, är de soldater som stupat i strid här. De offrade sina liv för friheten och demokratin.

Jag hoppas och tror, att det en dag blir fred i Irak, så att mina bröders död inte varit förgäves.

From this day to the ending of the

world,

But we in it shall be remembere'd;

We few, we happy few, we band of

brothers;

For he today that sheds his blood with

me

Shall be my brother.

-SHAKESPEARE, Henry V, Act IV, Scene 3

Med Varma Hälsningar, Specialist Jacob, Machinegunner, PSD, Hatchet co, 1-501st PIR, 4/25th Infantry Division (Airborne), US Army.

Geronimo!