Poliser. Foto: Johanne Hildebrandt

De misstänkta männens händer är bakbundna och de har bindlar för ögonen. Foto: Johanne Hildebrandt

Sergeant Fagan visar upp propaganda. Foto: Johanne Hildebrandt

På den andra polisstationen råder en konstig stämning.

Överste Balcavage och hans rådgivare sitter i ett möte.

Irakiska soldater anklagas för att ha misshandlat polismän, deras befälhavare är på väg in och det finns en viss oro för vad som ska hända.

Dessutom finns det uppgifter om att en polisstation ska anfallas. Polismännen på stationen vet vilka som ligger bakom men de är ovilliga att berätta vilka de är.

Översten och hans rådgivare försöker övertala dem att arrestera de skyldiga.

Att vara mer aggressiv, att genast slå tillbaka med full kraft är den nya strategi som sedan en tid tillämpas.

Aggressiv verkar också den överste från armén vara som anländer. Han kliver in i rummet där mötet hålls och bemöter anklagelserna som riktats mot hans män. Efter ett tag verkar dock problemet vara löst men diskussionen om de eventuella arresteringarna fortsätter.

För plutonen innebär allt detta en mycket lång väntan. Jacob sitter i kulsprutetornet timme efter timme i hettan. Nielsen halvsover vid ratten. Sergeant Cooper och sergeant major Knight hovrar utanför dörren där mötet hålls.

Soldaterna börjar äta i skift, MRE, Meals Ready to Eat, portionsförpackad mat. Jag häller vatten i en påse och det blir något som liknar vaniljmilkshake. Det smakar kemiskt men helt ok.

Efter flera timmar kommer plötsligt en grupp soldater från Apachekompaniet. Ett par minuter senare kör flera bilar med kulsprutor på flaket in på området. Fordonen är fulla med ynglingar vars ansikten är dolda av schalar, polismän.

Efter deras ankomst utbryter viss aktivitet. Polisen har bestämt sig för att arrestera de misstänkta männen, amerikanerna ska följa med som förstärkning.

– Är du en bra krigsfotograf? frågar JR, den civila rådgivaren.

– Jag är ingen fotograf alls, säger jag.

Han skrattar och försvinner iväg.

Vi lämnar polisstationen, kör till ett välbärgat villaområde. Fordonen spärrar av vägen och jag går med sergeant major Knight till det hus där tillslaget ska ske.

När vi kommer fram har polisen redan gripit två män. De sätter dem på flaket till sin bil. En bit längre bort på vägen har ytterligare fyra gripits.

Soldater och polismän håller på att söka igenom ett av husen, ett rymligt enplanshus. De går igenom skåpen, slänger saker på golvet.

Tre beslöjande kvinnor sitter i trappen. Den äldsta har en litet barn vid sin sida och verkar lugn. Den yngsta ser inte ut att vara mer än sexton år och är gråtfärdig. De talar med mig på arabiska men jag förstår inte vad de säger. Soldaterna fortsätter att leta igenom deras hem och riva ut innehåll i skåp och lådor.

Ett av rummen är fullt med hårddiskar och annan teknisk utrustning.

– Den här används för att detonera vägbomber, säger en soldat från Apachekompaniet och håller upp något som liknar ett stort kretskort.

– Se på alla de här hårddiskarna. Den här utrustningen är värd tiotusentusentals dollar i Staterna. Och kolla, propaganda för Mahdi- armén, säger soldaten och håller upp en affisch.

Sergeant PJ kommer in i rummet, hjälper till med att lägga ned utrustningen i platssäckar och bära ut den. Kvinnorna vid trappen har börjat skrika, de låter väldigt upprörda.

– Håll käften, muttrar soldaten från Apachekompaniet.

Överste Balcavage tittar in i rummet men bara en kort stund.

– Lika bra att gå ut så att polisen inte spöar upp de gripna, säger han.

Männen sitter kvar på flaket till polisens bilar. Deras händer är bakbundna och de har bindlar för ögonen.

– Du ska veta att vi i plutonen inte brukar göra såna här jobb, säger sergeant PJ som inte alls ser glad ut.

Fångarna fotograferas och sedan beslutar översten att uppdraget är slutfört. Vi återvänder till fordonen, lämnar fångarna och de irakiska polismännen.

– Detta var en bra dag, säger sergeant major Knight muntert när vi kör tillbaka till basen.

Nielsen och Jacob börjar sjunga ”Eye of the tiger."

”Risin' up, back on the street

Took my time, took my chances

Went the distance

Now I'm back on my feet

Just a man and his will to survive”

Jag kan inte låta bli att skratta, lättad över att det inte blev någon skottlossning eller anfall.

Ett par timmar senare har plutonen samlats för debriefing. De går igenom allt som har hänt under dagen medan en sergeant från underrättelseavdelningen skriver ned allt och ställer frågor.

Under en kort stund önskar jag att jag kunde stanna ett par dagar till, ta reda på mer om den irakiska polisen och Mahdi-armén. Men en helikopter ska ta mig till Kuwait i kväll, detta är min sista dag på basen och kanske är det lika bra.

Den här berättelsen skulle ju handla om plutonen, inget annat. Dessutom är jag sliten och trött och längtar hem.

Avskedet till soldaterna i plutonen går snabbt och är osentimentalt. Alla är trötta, svettiga och hungriga.

Jacob följer mig till helikopterplattan. Medan vi väntar talar vi om hur de här veckorna varit.

Syftet med att jag reste till Iskan var att berätta om de amerikanska soldaternas vardag, med så få värderingar som möjligt.

Utan Jacob hade jag aldrig haft tillgång till denna värld. Han har guidat mig, satt saker i kontext, underlättat mitt arbete och tagit hand om mig som om jag vore hans syster.

För detta är jag mycket tacksam.

Sant är att det jag beskrivit bara är en liten del av allt som pågår i Irak.

Sant är jag inte bott hos en irakisk familj eller har levt med en motståndsgrupp. Hade min säkerhet kunnat garanteras någorlunda, hade jag förmodligen gjort det. Men efter femton års krigsrapportering har jag lärt mig att kalkylera risker och jag anser att det just nu är för farligt.

Jag vill inte dö och att följa plutonen har varit tillräckligt riskabelt.

Förutom en batalj med pressofficerarna så har dock allt förlöpt smidigare än jag kunde ana när jag väntade på Jacob på flygbasen i Kuwait.

– Du är inte så lätt att tas med alla gånger men du är lätt att tycka om och grabbarna i plutonen behandlar dig som om du vore en av dem, så du är välkommen tillbaka när du vill, sa överste Balcavage när vi åt avskedsmiddag.

Men just nu vill jag inte tänka mer på Irak.

Allt jag vill är att åka hem, umgås med min son och vara ledig.

Tack för att ni har följt med mig på denna resa.

Tack för att ni har orkat lyssna på denna berättelse om en annan värld, långt borta från Stureplan.

Johanne Hildebrandt