|
|
|
|
|
Små lönekrav
Att löneökningar kan bli för stora kan vara svårt att acceptera inom arbetarrörelsen. I bakhuvudet finns ju bilden av löneförhandlingar som den klassiska fördelningsstriden mellan arbete och kapital. Det fack och arbetsgivare antas förhandla om är fördelningen av produktionsresultatet: hur mycket ska gå till löner och hur mycket ska gå till ägarvinster? Då är det klart att en del kan bli både förvånade och upprörda om socialdemokrater börjar tala om att löneökningarna måste hållas tillbaka. Det låter ju som ett ställningstagande för arbetsgivarna. Men det finns klara vänsterargument för att löneökningar inte får bli hur stora som helst. Man ska akta sig noga för att tro att ju större löneökningar, desto bättre för löntagarna. Gränsen för de möjliga löneökningarna bestäms av produktivitetstillväxten. Hur den ska fördelas kan givetvis ses som en strid mellan arbete och kapital. Fast inte ens på löntagarhåll finns det intresse av att använda hela tillväxten till löneökningar! En del måste användas till investeringar, till forskning, till pensionsavsättningar etcetera. Och det är inte kapitalägarna som finansierar löneökningar som går utöver utrymmet. De betalas av löntagarna själva. I form av stigande priser som urholkar löneökningarna. Och i form av förlorade jobb. Med stigande priser blir det nämligen svårare för svenska företag att sälja sina varor och tjänster. Det kan betyda att företag måste läggas ned. Eller att företagen försöker motverka de stigande kostnaderna genom att rationalisera och minska antalet anställda. Under 1980-talets högkonjunktur kunde löneökningarna uppgå till 8-10 procent. Men reallöneutvecklingen, alltså köpkraften, ökade inte alls. För de höga lönepåslagen betalades med (minst) lika höga prisökningar. Prisökningarna minskade företagens konkurrenskraft. Det bidrog till att arbetslösheten började stiga vid 90-talets början (att sedan läget förvärrades därför att den borgerliga regeringen felbedömde det ekonomiska läget är en annan historia). Arbetslösheten drabbar tydligast och hårdast de som blir utan jobb. Men den får följdverkningar för hela arbetsmarknaden. Rädslan att förlora jobbet får många att acceptera dåliga arbetsmiljöer eller pressande arbetsvillkor. Andra får gå från den ena tillfälliga anställningen till den andra – utan möjlighet att planera sin tid eller sin ekonomi. Det finns i dag ett tydligt samband mellan löneökningarnas storlek och möjligheten att få ner arbetslösheten. I dag kan vi inte som förr motverka för höga löneökningar genom ändringar i kronans värde. I dag kommer för höga löneökningar att slå direkt på sysselsättningen. Det finns alltså klara vänsterargument för att hålla löneökningarna under kontroll! Högsta möjliga påslag i kronor och ören räknat är inget självklart löntagarintresse.
Ändå hamnade löneökningarna i övre kanten av vad svensk ekonomi bar, trots att de alltså kommit till under trycket av både dämpad konjunktur och hög arbetslöshet. Då måste man ställa den oroade frågan: vad händer när tillväxten tar fart? Detta är bakgrunden till regeringens initiativ för att skapa samförstånd på arbetsmarknaden kring lönebildningen. Utformningen av löneavtalen är självklart en fråga för arbetsmarknadens parter. Men om lönebildningen sker i former som tenderar att driva fram avtal som hotar viktiga mål som ökad sysselsättning eller höjd köpkraft, kan en socialdemokratisk regering inte bara låta den utvecklingen fortsätta.Vi har ett ansvar att skapa spelregler som gynnar den samhällsekonomiska stabilitet, som är ett grundläggande intresse för både löntagare och arbetsgivare. Lönerörelserna sedan 1970-talet visar att där finns inflationsdrivande mekanismer. Den ökande konkurrensen mellan olika fackliga organisationer om att få ut mest spelar en viktig roll. Denna löneuppdrivande konkurrens skapar allmänt problem för stabiliteten i svensk ekonomi. Men den har också negativa fördelningseffekter. För vinnarna är främst de starkare grupperna på arbetsmarknaden. Medan grupper med svagare ställning missgynnas, därför att de får lägre lönepåslag – samtidigt som de fullt ut får betala de prisökningar konkurrensen resulterar i. Och framför allt missgynnas grupperna utanför arbetsmarknaden – de arbetslösa, de som går mellan tillfälliga anställningar. De vars möjligheter att få jobb hänger ihop med hur lönerna för de som redan har jobb utvecklats. Det här är en ny fördelningskonflikt, en konflikt arbetarrörelsen måste våga ta i. Att blunda för den är detsamma som att svika de som är i mest underläge i hela lönesystemet – de som inte har någon lön, de arbetslösa. Det betyder att vi måste försöka skapa motvikter till den löneuppdrivande konkurrens, som i dag faktiskt hotar jobben. Att gå tillbaka till det gamla hårt centraliserade förhandlingssystemet är inte möjligt. Dagens arbetsmarknad är betydligt mer differentierad och mer mångskiftande än 50- och 60-talets. Men någon form av ramverk är nödvändigt.Det ramverket kan bestå av ett samarbetsavtal mellan parterna av den typ som det så kallade industriavtalet från 1997 utgör. Men det kan också utgöras av ett starkt medlingsinstitut av den typ som föreslagits av Svante Öbergs utredning. Eller av samverkan inom en centralorganisation eller en förhandlingskartell. Det bör vara parternas sak att välja det ramverk de vill ha. Riksdag och regering har inga skäl att välja form åt parterna; staten bör vara neutral vad gäller själva formen. Vad staten däremot har intresse av att se till är att själva ramverket finns och fungerar. Det är vad vi vill att de samtal som nu åter inletts mellan parterna, men under ledning av regeringens särskilda samsynsmän Ingvar Carlsson och Svante Öberg, ska leda till. För parternas frihet att sköta lönebildningen innebär samtidigt att parterna har ett klart ansvar för att den sker i former som samhällsekonomin tål. Och detta inte för parternas skull - utan för de arbetslösas!
epost: debatt@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-562 528 99 |
