|
|
|
|
|
Det måste bli slut på det här griseriet
På julafton river förväntansfulla händer upp paket och förpackningar över hela Sverige. På nästan varje spis värms julmat och tomma konservburkar blir kvar på diskbänken. Måna om att göra en insats för att minska resursslöseriet traskar vi så under julhelgen iväg till närmsta återvinningsstation. Julen kändes avlägsen när man passerade dessa nya avskrädeshögar mitt inne i stan. Och jag är övertygad om att många frågade sig: Är detta att göra miljön bättre? Det är det naturligtvis inte. Däremot är det ett viktigt inslag i arbetet för ett hållbart Sverige att använda material och energi mer effektivt. Därför är det bra att vi återvinner mer av våra hushållssopor. Sedan 1994 finns det ett ansvar för företagen – producenterna – att samla in och ta hand om bland annat uttjänta förpackningar och returpapper. Producenterna ska se till att det finns lämpliga insamlingssystem och att förpackningarna tas om hand på ett miljömässigt godtagbart sätt. Naturvårdsverket har nyligen visat att återvinningen sparar resurser, inte minst energi, och att vinsterna är större än miljöförlusterna av de ökade transporterna till och från upphämtningsstationerna. Särskilt stora är miljövinsterna vid återvinning av hårdplast medan de är mindre vid återvinning av förpackningspapper och kartong. Vi har varit ganska framgångsrika i att nå målen för återvinningen. 1997 återvann vi till exempel 76 procent av glas och 84 procent av wellpapp. Allt som allt återvanns ca 65 kg avfall per person år 1997. Detta visar att många människor, för miljöns skull, tar på sig det extra besvär det innebär att sortera och forsla avfallet. Det är bra och det ska vi vara tacksamma för. Och det vore naturligtvis bra om ännu fler anslöt sig. Detta innebär inte att vi nu har den prefekta lösningen när det gäller återvinningen. Många har lång väg till den närmaste stationen. Några stationer stör stadsbilden genom sin placering. Kort sagt så måste vi försöka utveckla systemet så att det blir smidigare och bättre. Och, framför allt, måste griseriet runt sopcontainrarna upphöra. Risken är naturligtvis att vi alla tappar lusten att medverka till något vars synbara resultat är att våra städer blir fulare och smutsigare. Ansvaret ligger på mig som miljöminister att ta de initiativ som är nödvädniga även om det statliga ansvaret endast gäller lagstiftningen, inte den praktiska hanteringen. Det ligger på kommunerna som har ansvaret för renhållningen och tillsynen. Det ligger på de så kallade materialbolagen som bildats för att klara den praktiska hantering av avfallet som är nödvändig för att producenterna ska kunna leva upp till sitt producentansvar. Det ligger naturligtvis också på oss alla som medborgare att se till att inte skräpa ner omkring oss, vare sig runt sopcontainrar eller på andra allmänna gator och torg. Den nya miljöbalken som träder i kraft vid årsskiftet innebär en hårdare syn på nedskräpning. Jag kommer nu att ta kontakt med representanter för kommunerna och materialbolagen för att ta reda på vilka planer man har för åstadkomma en skärpning. Redan för över ett år sedan har man lovat miljödepartementet en informationskampanj om avfallshanteringen. Den har ännu inte kommit till stånd. Detta kan vara en del i den strategi som nu måste utarbetas och genomföras. För några veckor sedan när jag gick på en tunnelbanevagn såg jag en sönderriven tidning ligga urspridd över golvet och en kvinna som resolut plockade upp resterna av tidningen. Det gjorde mig glad. Och lite skamsen. Jag borde naturligtvis ha gjort samma sak själv. Men detta var ett undantag. I själva verket kan vi nu vara farligt nära den gräns där många säger: Det är så skitigt så det spelar väl ingen roll om jag slänger lite mer skräp. Risken är också att om vi inte bryr oss om nedskräpningen, så blir vi kanske också mer och mer likgiltiga inför utsläpp i luft och vatten och tappar något av det miljömedvetande som gjort Sverige till ett föregångsland i miljöpolitiken. Bakvänd politik, Åke Södergren  Låt livsmedelsaffärerna sälja starköl! Det föreslår livsmedelsarbetareförbundets ordförande Åke Södergren (Aftonbladet Debatt 29/12). Skälen är främst näringspolitiska; han vill gynna de svenska bryggerierna. Det är lätt att förstå att personer som arbetar i bryggerierna vill att svenskarna ska dricka mer öl. Artikeln visar vad som händer när de privata ekonomiska intressena breder ut sig på alkoholområdet. Då kommer folkhälsan i kläm. Däremot är en del av Åke Södergrens argument svårare att begripa sig på:  ÅKE SÖDERGREN kritiseras för att han vill ha starköl i matbutik.
Många socialpolitiskt engagerade ute i Europa ser svensk alkoholpolitik som ett föredöme. När vår politik får ökat stöd utomlands, vore det väl bakvänt om vi började avveckla den, och skaffade oss lika stora alkohol-skador som i länder med hög alkoholkonsumtion. ”Rapporten från vapeninspektörernas chef Richard Butler om Iraks minskande samarbetsvilja var därför knappast mer än en förevändning för USA att slå till. Beslutet hade antagligen fattats för flera veckor sedan.” Och det var naturligtvis ingen hemlighet. President Clinton hade ju själv sagt att USA skulle slå till utan förvarning. Förutom att han förtalar sina kolleger slår Guillou in öppna dörrar. Bengt Albons
säkerhetspolitisk reporter, Dagens Nyheter |
