När ska regeringen ta arbetsskador på allvar?
Belastnings- skador är ett fruktansvärt plågoris för dem som drabbas – svår värk dygn efter dygn, år efter år. Men åter-igen har socialminister Ingela Thalén meddelat att inte heller 2001
kommer det något nytt förslag om bättre arbetsskadeförsäkring. Det skriver
Ulf Björk,
försäkringsansvarig på Metall, och
Leif Stenberg,
producent till ”Från förtvivlan till hopp – en film om belastningsskador”. |
|
Tänk er
ett försäkringsbolag som visar mångmiljardvinst. Orsaken till vinsten är att man bara betalar ut ersättning vid var 25:e brand i bostäder och olycka i trafiken. När det gäller bränder och trafikolyckor skulle det naturligtvis inte gå. Däremot går det alldeles utmärkt att göra så när människor får belastningsskador i arbetet.
Fram till 1993 godkändes varje år 50 000 belastningsskador som arbetsskador. Därefter skrevs arbetsskadelagen om och beviskraven skärptes så att sedan dess godkänns årligen bara drygt 2 000 belastningsskador.
Skador och sjukdomar i muskler, det som kallas för belastningsskador, är det i särklass största arbetsmiljöproblemet. De står för 42–45 procent av den totala mängden sjukskrivningar, sjukbidrag och förtidspensioner. Samhällets kostnader i form av sjukskrivning, sjukpensionering, medicin, produktionsbortfall, osv, handlar om 100 miljarder varje år.
Konsekvensen av att arbetsskadeförsäkringen försämrats har blivit att det finns hundratusentals människor som skadats i arbetet det senaste decenniet och inte fått ersättning. Trots att alla betalat till försäkringen lever de i ett försäkringslöst tillstånd. Det har varit möjligt genom att samhället valt att inte tro på de skadade, de flesta kvinnor. I stället får de diagnoser med fina ord som på vanlig svenska betyder att de är knäppgökar med psykiska besvär. Eller också heter det att 25-åringar och ännu yngre får ”åldersförändringar”. Alla som skadas vet att sådana dia-gnoser för det mesta är påhittade. Inte heller kan forskningen visa att de är riktiga. Svensk arbetsskadeförsäkring, som tidigare var ledande i Europa, tävlar i dag med bl a Portugal om bottenplatsen.
Sedan ett år finns ny forskning som ger de belastningsskadade rätt. Belastningsskadecentrum i Umeå, som är Europaledande, har under flera år samarbetat med olika centra i Italien, USA, Kanada och övriga delar av världen. De nya forskningsrönen visar att alla långvariga statiska eller repetitiva belastningar ökar risken för skador. Om det är en belastningsrelaterad skada och den som drabbats har ett arbete där det ingår statisk eller repetitiv belastning är forskarna i dag säkra på – de vet – att arbetet tillsammans med stress bidrar till att skadan uppstår. Dessutom är det inte bara så att stress ökar risken för en belastningssjukdom. En belastningssjukdom påverkar stressregleringsmekanismerna så att känsligheten för stress ökar. Belastningsskadorna bidrar troligen till dagens exploderande ökning av stressjukdomar.
Belastningsskador har alltid varit ett fruktansvärt plågoris för människorna som drabbats – våldsam värk dygn efter dygn, år efter år. Sjukvården har oftast inte räckt till för att bota, bara lindra för stunden. Regering och riksdag fortsätter som om det regnar. År efter år efter år. Återigen har socialminister Ingela Thalén meddelat att inte heller 2001 kommer det något nytt förslag om en bättre arbetsskadeförsäkring. Hon anser att en arbetsskadesjukpenning blir för dyr. De som skadas i arbetet får skylla sig själva även i framtiden. Nya forskningsrön verkar sakna betydelse. Den vägen är farlig, arbetsskadepenningen måste återinföras för att synliggöra den ohälsa som skapas på arbetsplatserna. Oavsett om det är goda eller dåliga tider måste ett välfärdssamhälle ta hand om alla skadade och sjuka.
Redan vid socialdemokraternas partikon- gress 1993 togs beslut om att arbetsskadeförsäkringen måste förbättras. Sedan dess har inget hänt. Göran Persson har lovat att vi ska få en värdig arbetsskadeförsäkring för dem som skadas. Är varken hans ord, kongressbeslut eller forskning värda något?
Ulf Björk
försäkringsansvarig Metall avd 230 i Umeå
Leif Stenberg
producent till ”Från förtvivlan till hopp
– en film om belastningsskador”.
Fira Sverige – ett land med många nationaliteter
För hundra år sen
var Sverige en nation, men ingen demokrati. I dag är vi en demokrati, men inte längre en enhetskultur. Tvärtom är vi ett mångkulturellt samhälle med många nationaliteter representerade. Det har alltså blivit bättre på båda punkterna. Vi är som folk rikare: mer folkligt inflytande i fråga om politiska beslut, om än inte nog. En större kulturell variation – även om vi ännu inte tagit vara på den.
Det är alltså bättre – men inte bra! Ännu lever många grupper och enskilda isolerade från varandra. Det finns ett främlingskap baserat på okunskap, på rädsla och på osäkerhet. Detta bör vi tillsammans försöka ändra på.
Den 6 juni firar vi vår nationaldag – ett ungt begrepp för oss jämfört med många andra länder, trots att Sverige varit självständigt i många århundraden. Vi firar demokratin och öppenheten i ett Sverige för alla. Även om vi inte alltid velat – eller vågat? – erkänna det, har Sverige sedan århundranden varit ett invandrarland med plats för många nationaliteter, med rum för både historia och förnyelse. Vår nationella identitet måste bygga på en vilja att integrera gamla och nya svenskar i en gemenskap som ger hemkänsla, trygghet och samhörighet för alla invånare.
Arbetsgruppen Kyrka-Arbetsliv och gruppen Fackligt Aktiva Invandrare inbjuder på nationaldagen till gemensamma manifestationer för demokrati och integration. Ställ upp och visa vilka värden som är våra – och dina!
Wanja Lundby-Wedin
ordförande i LO
Sture Nordh
ordförande i TCO
Anders Milton
ordförande i Saco
K G Hammar
ärkebiskop
Carloz Nunez, Fadi Moussa
Fackligt Aktiva Invandrare<
Hjertén var
oprofessionell
Kristina Hjerténs
inlägg i torsdagens Aftonbladet om boken ”Ombud för de tystade” kräver en kommentar. Det är riktigt att Kristina kontaktade mig och föreslog att hon skulle berätta Jovan Rajs historia. Jag kände till att Jovan var rättsmedicinare och att han varit inblandad i ett flertal uppmärksammade rättsfall, men i grund och botten visste jag ingenting om honom. När Kristina berättade att Jovan var från Serbien och av judisk börd och att hela hans familj utrotats i förintelsen väcktes mitt intresse. Jag tyckte också att det var en utmärkt idé med ett samarbete.
Däremot var jag skeptisk till en bok där Kristina var en medberättande och jag ville definitivt inte ha en bok om Jovan, där familj, vänner och motståndare skulle uttala sig om honom. Nej, det var Jovans självbiografi jag var ute efter. När Kristina sedan lämnade in ett manus där Jovans berättelse varvades med hennes egna kommentarer, sa jag bestämt nej. Det var en konstruktion som inte höll.
Skulle boken bli läsvärd var det nödvändigt att bara en röst hördes – Jovans egen. Det var således inte Jovan som krävde detta utan ett beslut från förlagets sida.
Tyvärr hade Kristina svårt att förlika sig med den hedervärda uppgiften som spökskrivare. Det ledde till konflikter med förlaget, vilket tog sig allt absurdare uttryck. Kristina motsatte sig att Jovan skulle få dedicera boken om sitt eget liv till sin fru. Hon krävde med bestämdhet att hennes namn skulle stå på omslaget före Jovans och med samma storlek på bokstäverna. Det stred mot förlagets praxis och mot kommersiellt förnuft. På Jovans enträgna begäran gav vi efter och nu ståtar namnen sida vid sida.
Kristina försöker
framställa det som om förlaget hade svårigheter att samarbeta med Jovan. Så upplevde vi det inte. Hade Kristina Hjertén däremot visat en mer professionell inställning hade arbetet gått lättare och hon själv blivit mindre besviken. Nu verkar hon inte ens känna sig nöjd med det arbete som hon och Jovan gemensamt gjorde. Det är synd, för hon har bidragit till en i högsta grad läsvärd bok om ett spännande och inspirerande livsöde, som dessutom reser viktiga frågor om det svenska rättssamhället.
Dan Israel
förläggare på Norstedts förlag.
Publicerad: ONSDAG 6 JUNI 2001