Aftonbladet debatt: Vi bär alla vår del av ansvaret

-

Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se

Irene Beertema, redaktör Karin Magnusson, debattchef Karin Lindblom, redaktör Anna Andersson, redaktör

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Debatt
- Debattskolan
- Krönikörer:
- Martin Ezpeleta
- Rebecca Weidmo Uvell
- Elin Grelsson
- Bloggar:
- Jan Helin
- Redaktionens länktips

Aftonbladet Debatt

Follow @ABDebatt

Vi bär alla vår del av ansvaret

NAZISTRÖRELSEN BLEV HANS TILLFLYKT Det sociala arvet utvecklades i Pierre Ljunggrens fall till en tragedi – både för honom själv och hans omgivning, skriver Anders Carlgren.

Foto: TOMAS BERGMAN

På nyhetsplats publicerar Aftonbladet i dag ett dokument om skinnskallen Pierre Ljunggren som 16 år gammal mördade en svart man i Klippan för sex år sedan. Pierre Ljunggren tog senare sitt eget liv.
Anders Carlberg, sedan lång tid tillbaka engagerad i arbetet med att omvända unga nynazister, skriver här om fallet.

Först nu berättas i massmedia hela sanningen om den 16-åriga skinnskallen i Klippan, som dödade Gerard Gbeyo för snart 6 år sedan. Inte ens i Birgitta Albons prisbelönta artiklar om Klippan i Dagens Nyheter fanns den verklighet som borde berättats.

Skinnskallen Pierre Ljunggren var son till Keith Cederholm. Keith lämnade fängelset 1984 efter seger i Högsta domstolen. Han fick 750 000 kronor i skadestånd. För pengarna köpte han ett hus i Klippan samt ett större parti amfetamin, vilket ledde till ytterligare fängelsestraff. 1997 läste jag i Aftonbladet att han fick åtta år för innehavet av ett stort parti kokain.

   I en radiopredikan hösten -97, i Aktuellt på tv samt i 100-tals föreläsningar har jag berättat den djupare sanningen om det sociala arvet, som i Pierre Ljunggrens fall utvecklats till en tragedi för honom och hans omgivning. Men massmedia som normalt avslöjar mer eller mindre viktiga sammanhang var inte intresserade. Samma söndag, som jag höll min radiopredikan, berättade löpsedlarna att Ingvar Oldsberg åkt för fort på Ölandsbron. Min slutsats var att förklaringar om sociala sammanhang inte var intressanta. Demoniserade odjur verkade sälja bättre, särskilt om de skaffat sig så vidriga åsikter som nazismens.
  Detsamma ser vi nu efter dokumentären om morden i Malexander. Om massmedia intresserat sig för förövarnas bakgrund, skulle man fått tillgång till ett material som gett en djupare insikt i varför människor drivs till dessa fruktansvärda handlingar.
  Bakgrundförklaringar är inte detsamma som försvar eller ens förståelse. Våra omedelbara sympatier är självklart på de drabbades sida, men människan har fått förmågan att fånga verkligheten i mera mångfacetterade bilder än svart och vitt. När vi inte orkar se ondskans orsaker finns en benägenhet att vi i vår rädsla och avsky uppträder med samma metoder.
  Massmedia har befrämjat detta tänkesätt. Den demokratiska humanismen har inte fått råda.
  Jonas Hållén och Karl-Olov Arnstberg fick i uppdrag av Exit/Fryshuset och Skandia att göra djupintervjuer med 15 unga före detta nazister. (I skriften: Smaka känga.) Målet var att ta reda på varför de blivit nazister och vad som fick dem att hoppa av.
  Till deras förvåning möter de utan undantag begåvade och känsliga personer. Samtliga har av olika skäl hamnat utanför. Deras sociala bakgrund har haft betydelse. Men andra faktorer har varit lika viktiga. De flesta har varit mobbade under flera år. Ingen i deras omgivningar har reagerat. Att söka sig till extrema gäng – i deras fall högerextrema våldsbenägna grupperingar – där de för första gången varit välkomna, har upplevts som en revansch. Att gå från mobboffer till fruktad slags-
kämpe i skydd av likasinnade innebär en känsla som inte är helt främmande för någon av oss. Frågan är varför inte det demokratiska samhället gav dem deras berättigade upprättelse.
  I Pierre Ljunggrens fall fanns det sociala arvet, känslan av utanförskap och otillräcklighet.
  Enligt Aftonbladet var han till och med utpekad av en lärare som sonen till en mördare.
  I Sverige finns runt 300 000 barn till missbrukare. Med några få undantag får dessa barn ingen hjälp i vårt samhälle. Ann-Britt Grünewald har berättat att bland samtliga fångar hon stött på i sitt arbete finns det ingen som under sin uppväxttid haft en nära relation till en vuxen man. Ofta har det också funnits missbruk i familjen.
  I tolvstegsprogrammens anhörighetsgrupper, Erstastiftelsens Vändpunkten, i Hela människans Linusgrupper och Rädda Barnens samtalsgrupper finns de framgångsrika metoderna. Man vet där att all aggressivitet är undertryckt rädsla, skuld och skam. Men samhällets stöd är nästan obefintligt. Här kan vi verkligen tala om de glömda barnen.
  Vi bär alla ett ansvar:
  Den offentliga sektorn som administrerat Pierre Ljunggrens undergång.
  Kyrkan som inte förstått Jesus ord om dessa mina minsta.
  Massmedia som bidragit till att ingen vågat hjälpa.
  Vi medmänniskor som låtit detta ske.
  Pierre skrev dikter. Det kunde ha varit en öppning. I dödsannonsen fanns en av hans dikter citerad i Aftonbladet.
  Se på mig nu.
  En man som ej orkar känna mig nere mer.
  Har förlorat min själ
  Jag vill flyga men saknar
vingar
  och kommer ej att prata
  om mina känslor mer.
  I Aftonbladet den 2 maj 2001 förklarar man under braskande rubriker att han sköt sig för att han inte blev utsedd till nazistledare.
  Här finns en djupare förklaring, som i rätt människors händer skulle kunnat bli hans räddning.

Emerich Roth, som suttit i fem koncentrationsläger, fick i en tidningsintervju frågan om vilken roll han skulle velat ha i världshistorien.
  Han svarade:
  Jag skulle velat vara lärare till den lilla misshandlade pojken Adolf Hitler.

Keith.
Det är aldrig för sent att vända på livet.
Om du tror, att det vi håller på med på Fryshuset skulle kunna vara till hjälp. Ring.

Anders Carlberg
grundare av Fryshuset

Publicerad: TISDAG 5 JUNI 2001

[an error occurred while processing this directive]