Aftonbladet debatt: Sysselsättningen har inte blivit högre

-

Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se

Irene Beertema, redaktör Karin Magnusson, debattchef Karin Lindblom, redaktör Anna Andersson, redaktör

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Debatt
- Debattskolan
- Krönikörer:
- Martin Ezpeleta
- Rebecca Weidmo Uvell
- Elin Grelsson
- Bloggar:
- Jan Helin
- Redaktionens länktips

Aftonbladet Debatt

Follow @ABDebatt

Bo Könberg: Rätt att arbeta till 67 år ökar valfriheten

Arbetsförmedlingen har fortfarande en stor uppgift framför sig, skriver Gunnar Hökmark. Siffrorna om ökad sysselsättning är missvisande menar han.

Foto: KJELL ANDERSSON

Sysselsättningen har inte blivit högre

Sysselsättningen ökar, spår Ams i en ny prognos. Regeringens sysselsättningsmål om 80 procents sysselsättning år 2004 är därmed inom räckhåll, menar Ams. Men det stämmer inte, skriver Gunnar Hökmark (m). Den kraftigt ökade sjukfrånvaron gör att siffrorna ljuger. Det, tillsammans med andra prognoser, gör att arbetsmarknaden egentligen ser mörk ut, skriver han här.

Den sysselsättningsökning som nu förutspås är till stor del en bubbla. Kraftigt ökad sjukfrånvaro innebär att den verkliga sysselsättningen utvecklas betydligt svagare än vad arbetsmarknadsstatistiken visar. Dessutom drivs statistiken av det faktum att arbetsgivare måste anställa fler personer för att kunna möta den ökade frånvaron. Istället för att slå sig till ro borde regeringen begrunda de bakomliggande faktorerna, och bla fundera över varför offentliganställda mår såpass mycket sämre än privatanställda.
  Sysselsättningen ökar med 94 000 personer i år, spår Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i en ny prognos som presenterades i veckan. Regeringens sysselsättningsmål om 80 procents sysselsättning år 2004 är därmed inom räckhåll, menar Ams, och Aftonbladets ledarsida fyller i med att ”då blir Sverige på nytt bäst i EU-klassen”.

Tillsammans med andra tillgängliga prognoser ter sig emellertid utvecklingen på arbetsmarknaden inte lika positiv. För samtidigt som Ams spår ökad andel sysselsatta så spår Riksförsäkringsverket (RFV) en kraftig ökning vad gäller sjukfrånvaron under innevarande år. Ökningen är såpass kraftig att den verkliga sysselsättningen, dvs den som motsvaras av hur mycket tid som människor verkligen tillbringar på arbetet, utvecklas betydligt mer måttligt än vad Ams:s siffror indikerar.

RFV förutspår att kostnaden för sjukfrånvaron ökar med 5,6 miljarder kronor i år, jämfört med förra året. Räknat i antal hela arbetsdagar ökar sjukfrånvaron med 10,8 miljoner dagar under 2001. Detta motsvarar nästan 47000 heltidstjänster, nästan exakt hälften av den sysselsättningsökning som Ams räknar med.

   Den sysselsättningsökning som Ams förutspår är därmed, om den besannas, till stor del en bubbla. Med en såpass hög ökning av sjukfrånvaron kan Sverige knappast anse sig som ”bäst i EU-klassen”. Dessutom skriver Ams i prognosen att den ökade sjukfrånvaron i sig bidrar till den höga sysselsättnings-
utvecklingen eftersom arbetsgivarna måste använda fler vikarier för att möta den ökade frånvaron.
  Detta är inget nytt fenomen. En stor del av den uppgång i sysselsättningsutvecklingen som vi har sett de senaste åren har berott på eller uppvägts av snabbt ökande sjukfrånvaro. På grund av detta ökade andelen faktiskt sysselsatta i arbete inte med en promille mellan 1997 och 2000.

För regeringen borde utvecklingen vad gäller sjukfrånvaron fungera som en väckarklocka. Tillgänglig offentlig statistik visar nämligen att sjukfrånvaron är högre bland offentliganställda än bland privatanställda. Detta gäller framförallt långtidssjukskrivningarna, som utgör det största problemet. Innan regeringen föreslår lagar och regleringar i syfte att motarbeta öppnandet av privata alternativ inom områden där det offentliga länge varit dominerande borde man fråga sig varför offentliganställda uppenbarligen mår sämre än privatanställda.

Gunnar Hökmark
ekonomisk-politisk talesman (m)

VAD TYCKER DU?
Har du märkt av någon skillnad på arbetsmarknaden? Tror du Ams siffror är missvisande?

Rätt att arbeta till 67 år ökar valfriheten

replik

För någon vecka sedan beslöt riksdagen med stor majoritet att höja åldersgränsen för rätten att arbeta kvar till 67 år. Nästan alla löntagare har idag en avgångsskyldighet vid 65 år, d v s de kan då sägas upp enbart p g a ålder. Den nya lagen träder i kraft den 1 september och avtal med tidigare skyldighet att avgå än 67 år blir ogiltiga fr o m årsskiftet 2002/2003.
  Enligt en artikel i Aftonbladet (17/5) av TCO:s ordförande Sture Nordh är detta ingen valfrihetsreform! Nähä. Om 99 % av alla löntagare idag måste avgå senast på 65-årsdagen och i framtiden de som vill får arbeta till 67 år, så ökar enligt Sture Nordh inte valfriheten. Resten av artikeln använder Nordh till att söka troliggöra detta intressanta påstående. Med ringa framgång.
  Dessutom förklarar han att TCO nu tänker anmäla Sverige till ILO för att inte de avtal som inskränker de enskildas rättigheter får gälla efter 2002.
  Bakgrunden till riksdagsbeslutet är liberala strävanden sedan 80-talet att öka de enskildas svängrum. Till detta har på senare år kommit oron över brist på arbetskraft då den stora generationen fyrtiotalister går i pension. Och också oron för vad detta leder till för välfärden.

För mer än tio år sedan höjde riksdagen åldersgränsen i lagen om anställningsskydd (Las) från 65 till 67 år. Samtidigt uttalades från riksdagen att den utgick från att parterna skulle ändra kollektivavtalen på samma sätt. Inget hände.
I överenskommelsen 1994 om den stora pensionsreformen ingick att rätten att arbeta kvar skulle höjas till 67 år. Parterna fick ett par år på sig att ordna detta. Om detta inte skedde, sa riksdagen att det skulle bli lagstiftning. Inget hände.

   Detta trots upprepade påstötningar från regeringen och de övriga fyra partierna bakom pensionsreformen. Därför togs det häromåret fram ett lagförslag som efter omarbetning nu tagits av riksdagen. Det hade självfallet varit bättre om parterna använt de 12 år de haft på sig att lösa frågan i kollektivavtal. Men vem bär ansvaret för att inget hänt – parterna eller riksdagen?
  Sture Nordh skriver att det är lätt att förstå bevekelsegrunderna bakom förslaget. Han har rimligen inget mot att medlemmarna får ökad valfrihet. Varför har hans TCO då inte gjort något sedan Las ändrades för tio år sedan? Varför lägger TCO ned så mycket mer kraft på att motarbeta denna lag än vad man gjort för att förhandla fram rättigheten i avtal?
  Detta är ett av 90-talets större politiska mysterier.

Bo Könberg (fp)

Publicerad: LÖRDAG 2 JUNI 2001

[an error occurred while processing this directive]