Aftonbladet debatt: Psykiskt sjuka patienter vårdas med mördare

-

Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se

Irene Beertema, redaktör Karin Magnusson, debattchef Karin Lindblom, redaktör Anna Andersson, redaktör

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Debatt
- Debattskolan
- Krönikörer:
- Martin Ezpeleta
- Rebecca Weidmo Uvell
- Elin Grelsson
- Bloggar:
- Jan Helin
- Redaktionens länktips

Aftonbladet Debatt

Follow @ABDebatt

HOPPLÖS SITUATION Svårbehandlade patienter skickas till rättspsykiatriska kliniker, där de vårdas tillsammans med dömda våldsbrottslingar. Här behandlingshemmet Råsten.

Foto: BJÖRN ELGSTRAND

Psykiskt sjuka patienter vårdas med mördare

Landets psykiatrivård driver patienterna in i en sådan hopplöshet att självmord blir den enda utvägen, skriver frilansjournalisten Ragnhild Larsson, Göteborg. Hon har själv bittra erfarenheter av psykvården sedan hennes bror efter femton års slussande mellan olika institutioner till slut tog sitt liv. Ragnhild Larsson belyser också ett fall där en kvinna med ätstörningar vårdas bland tungt kriminellt belastade.

Psykiskt sjuka människor skickas till tunga fängelseliknande institutioner långt hemifrån, för att vårdas tillsammans med dömda våldsbrottslingar. Deras enda brott är att de är ”särskilt vårdkrävande”. Enligt Socialstyrelsen är det helt i sin ordning.
Det är drygt ett år sedan jag såg min bror Per hållas vid liv med hjälp av en respirator på intensivvårdsavdelningen sedan han svalt fem gånger dödlig dos av biverkningsmedicinen Disipal.
Läkarna gjorde allt för att rädda hans liv, men förgäves.

Efter femton tröstlösa år i psykiatrin hade min bror fått nog. Han hade just kommit hem från en årslång vistelse på Karsuddens sjukhus, en rättspsykiatrisk anstalt. Med hotet hängande över sig att återigen bli skickad till en institution långt från sitt hem, gav han upp.

Istället för trygghet och värme förmedlade den psykiatriska vården hårdhet och bestraffning. Nya läkare gav honom ständigt nya diagnoser.
  Behandlingen bestod av tung medicinering, med svåra biverkningar som följd, vilket i sin tur ledde till hög konsumtion av biverkningsmedicin.
  Av denna icke-vård tappade han sin tilltro till omgivningen och blev rädd och aggressiv. Han fick dessutom medicin som enligt tillverkaren kan orsaka aggressivitet. Sedan måste han vårdas ännu mer på grund av sin ilska.
  Det som hände min bror är dessvärre inget undantag.

Maria, som är 30 år, har tillbringat snart tio år i psykiatrin. Här hamnade hon på grund av ätstörningar. Vården hon fått för sin psykiska sjukdom har mestadels bestått av förvaring och medicinering. Maria har hittills kostat samhället ungefär 20 miljoner kronor.
  Fyra gånger har hon försökt ta livet av sig under pågående ”behandling”. Den senaste gången var på den psykiatriska avdelning där hon då vårdades. I sista stund upptäcktes hon av sin mamma där hon hängde i ett badrocksskärp i en garderob. Hon kunde räddas. Till vad? Efter tre dagar upphörde hennes extravak. Någon krisbearbetning var det inte tal om. Bara mer mediciner.
  Maria blev särskilt vårdkrävande och skickades till Växjö. Livrädd satt hon inlåst tillsammans med tungt kriminellt belastade psykiskt sjuka kvinnor.
  Hon bestraffades för att hon befann sig i kris. I Växjö var det gränssättning och struktur som gällde. I ett brev förklarade den ansvarige läkaren att Maria hamnat helt fel: ”Situationen befrämjar på intet sätt Marias tillfrisknande.
  Snarare försämras hon successivt. Det är min absoluta övertygelse att Maria så snart som möjligt borde flyttas till ett behandlingshem av god kvalitet med tillsyn dygnet runt, där hon får vistas i en liten grupp och får möjlighet att knyta an och känna trygghet och där man har ett psykoterapeutiskt förhållningssätt.”
  Sedan i höstas har Maria varit på en psykiatrisk avdelning i sin hemkommun igen. Men inte heller här kunde man ge henne den trygghet hon behöver. Behandlingen har bestått av tvångsmedicinering med Cisordinol. På avdelningen, som är anpassad för korttidsvård, tillbringade Maria hela dagarna i rökrummet.
  Efter vistelsen i Växjö är hon kraftigt försämrad, misstänksam, rädd och aggressiv, anses sakna initiativförmåga och ha en låg funktionsgrad. (Nobelpristagaren Arvid Carlson har i sin forskning visat att ett av problemen med långtidsanvändning av neuroleptika, är just detta, att det tar bort initiativförmågan.)
  Personalen hotade med att säga upp sig om inte Maria försvann från avdelningen. Mamman ansågs vara oerhört besvärlig, enär hon hela tiden ifrågasatte vården av dottern.
  Personalen gjorde klart för henne att hon var en av orsakerna till att man inte ville ha kvar hennes dotter (något jag skulle ha svårt att tro om inte mina egna engagerade föräldrar blev anklagade för att vara ett ”arbetsmiljöproblem” och den främsta orsaken till att min bror skulle skickas iväg). Därför har Maria nu transporterats med ambulansflyg till en annan rättspsykiatrisk klinik, denna gång Sidsjön, utanför Sundsvall, 80 mil hemifrån.

Där ska hon sitta inlåst tillsammans med människor som dömts för brott som mord och våldtäkt. De ansvariga läkarna säger att det är i Sidsjön Maria kan få adekvat vård, samtidigt som de medger att tunga institutioner inte är bra för henne.

För en snart trettioårig kvinna som tillbringat nästan tio år i psykiatrin och försökt ta livet av sig fyra gånger, finns inga alternativ alls i vårt land. Det görs en del insatser för nyinsjuknade patienter, men för människor som Maria verkar hoppet vara ute. Att den vård som kallas adekvat driver patienterna in i en sådan hopplöshet att självmord blir den enda utvägen vill läkarna inte inse.
  Alla psykiatriska kliniker skickar svårbehandlade patienter till rättspsykiatriska kliniker. ”Rättspsykiatrin är den enda vårdgaranti vi har inom psykiatrin”, som en erfaren psykiater nyligen sammanfattade situationen.
  På mötet med läkarna beskriver Marias mamma den vanmakt och förtvivlan hon känner över att hennes dotter ska skickas till Sidsjön.
  - Då är du välkommen att lägga in dig här, så att du kan få adekvat vård, säger den behandlande läkaren. När psykiatrin fungerar så dåligt att också patienternas anhöriga får allvarliga problem har psykiatrin alltså en lösning. Mamman kanske också kan få tillbringa några år i rökrummet i väntan på transport till en rättspsykiatrisk klinik?
   Fotnot: Maria heter egentligen något annat.

Ragnhild Larsson
frilansjournalist