Aftonbladet debatt: debatt

-

Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se

Irene Beertema, redaktör Karin Magnusson, debattchef Karin Lindblom, redaktör Anna Andersson, redaktör

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Debatt
- Debattskolan
- Krönikörer:
- Martin Ezpeleta
- Rebecca Weidmo Uvell
- Elin Grelsson
- Bloggar:
- Jan Helin
- Redaktionens länktips

Aftonbladet Debatt

Follow @ABDebatt

Missbruket ska minska med ny plan

I tisdags angrep artisten och författaren Alexander Bard socialminister Lars Engqvist och den narkotikapolitik han bedriver. I dag svarar Engqvist och avslöjar att arbetet med en ny handlingsplan mot narkotika startats. Denna plan ska redovisas i höst: ”...direktiven för detta arbete är glasklara: Målet ska vara ett narkotikafritt samhälle.”

Utmaningen med ett växande antal tunga narkotikamissbrukare och allt fler ungdomar som provar narkotika är faktiskt betydligt allvarligare än vad som avspeglas i de senaste dagarnas inlägg i Aftonbladet.
  På kultursidan den 14 maj gjorde Gunnar Ohrlander narkotikapolitiken till en fråga om vem som deltar vid olika möten, vilket naturligtvis är oerhört ytligt. Han gjorde till exempel ett nummer av att det inte var jag, utan den ansvarige statssekreteraren i socialdepartementet, som representerade regeringen vid narkotikamässan i Malmö. Men om han ansträngt sig kunde han fått veta, att jag just den dagen deltog vid Världshälsoförsamlingen i Genève för att tillsammans med hälsoministrar från hela världen diskutera hur spridningen av hiv/aids ska kunna hejdas.
  Den 15 maj pläderade Alexander Bard på Aftonbladets debattsida för att släppa narkotikan fri i Sverige, och uttryckte sig i hånfulla ordalag både om min person och om regeringens ambition att åstadkomma ett samhälle fritt från narkotika. Denna strävan är, enligt Bard, uttryck för machofasoner!
  I internationella jämförelser har den svenska narkotikapolitiken varit framgångsrik. Vi har en bättre situation än omvärlden. Men de senaste årens ökning av narkotikamissbruket har tydliggjort att de hittills använda instrumenten måste skärpas och kompletteras. Därför uppdrog regeringen åt en särskild kommission att redovisa vägar för att vända utvecklingen.
  I början av det här året lämnade kommissionen sin rapport. Den har remissbehandlats under våren och en rad myndigheter och organisationer har fått tillfälle att reagera.
  Med kommissionens rapport och synpunkterna från remissbehandlingen som grund har socialdepartementet påbörjat arbetet med en ny narkotikapolitisk handlingsplan, som ska redovisas för riksdagen i höst.
  Direktiven för detta arbete är glasklara: Målet ska vara ett narkotikafritt samhälle!
  Somliga må tycka att målet är naivt, men det är den enda rimliga ståndpunkten. Vi kan aldrig acceptera det lidande, den sociala misär som följer i narkotikamissbrukets spår. Därför tar vi också avstånd från den uppgivna liberala hållning som innebär att vi ska tolerera ”lätta droger” och bara inrikta oss på att ”begränsa skadorna” av missbruket.

”Det behövs ett brett engagemang i samhället”

Arbetet för ett narkotikafritt samhälle handlar om att se till att färre börjar missbruka. Det gäller också att få fler att upphöra med sitt missbruk. Det handlar även om att på alla sätt försöka begränsa tillgången till narkotika. En restriktiv politik och kraftfulla insatser för att minimera tillgången till narkotika måste naturligtvis kombineras med en utveckling av missbruksvården. Också i framtiden bör gälla att det ska vara svårt att missbruka narkotika, men det ska vara lätt att sluta!
  Vi behöver förbättra de metoder vi redan har - och vi behöver finna nya.
  För detta behövs ett brett engagemang i samhället. Både politiker, myndigheter, föreningslivet, media, skolan och vi som enskilda individer har här ett stort ansvar. Narkotikakommissionen har framhållit att det behövs ett tydligt ledarskap i narkotikafrågan.
  Jag delar kommissionens uppfattning. En viktig del av handlingsplanen blir därför att samordna de narkotikapolitiska insatserna och skapa ett tydligt nationellt ledarskap.
  I arbetet med handlingsplanen kommer folkrörelser, frivilligorganisationer och andra intressenter att inbjudas att delta.

Lars Engqvist
Socialminister

TYCK TILL: Hur ska man förhindra att fler börjar missbruka narkotika?

Öppet brev till Mona Sahlin:

”RALF-rapporten ljuger”
För tio år sedan sa du i tidningen Ny Teknik att ”Vi kan inte sitta och vänta på forskningsresultat längre. Vi måste sätta strålkastare på problemet och göra det legitimt att vara elöverkänslig.”
  Då var du arbetsmarknadsminister. Nu är du biträdande näringsminister och har ansvaret för beredningen av den rapport som Rådet för arbetslivsforskning (RALF) lämnat vad gäller ”Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetiska fält”. Nu har du chansen att göra verklighet av dina ord.
  Det första du måste göra är att lägga rapporten åt sidan, för den för dig bakom ljuset. Det var olyckligt att RALF från första början valde en arbetsgrupp med ledamöter som sedan tidigare var kända för sin negativa inställning till elöverkänslighet. Först ville RALF genomdriva en kontroversstudie om elöverkänslighet och sedan en konsensussyn på densamma. Men någon kontroversstudie blev det inte. Men konsensussynen genomdrevs fastän handikappombudsmannen (HO) sa att det inte fanns förutsättningar för en sådan.
  Av de 18 experter som hade fått vara med i en del av uppdraget hade sex hoppat av. Så man förstår ju vad HO menar. Men några andra som verkligen blev lurade är de 438 personer som genom RALF:s annonser uppmanades att berätta om sina erfarenheter. Av den särskilda rapport som utlovades blev ingenting och du fick breven i en kartong.
  Jag vet inte om du börjat läsa dem än. Det är skrämmande läsning om hur människor behandlas i samhället och om hur livet förändras av sjukdom.
  När RALF skriver att det inte går att dra några slutsatser från breven är det ren och skär lögn. Och när du läser i RALF-rapporten att ”i många fall tycks en spontan förbättring ske utan några specifika åtgärder” ska du veta att inte en enda av de 438 brevskrivarna har varit med om detta. Däremot är det bra att undvika elektriska och magnetiska fält om man mår dåligt av dem.
  Passa på att läsa om det i breven för i RALF:s rapport finns sådan kunskap inte med. I Miljöhälsorapport 2001 beräknar man att det finns 200 000 elöverkänsliga i Sverige. Och kan du tänka dig, knappt hälften blir utan besvär genom att undvika fält. Det är väl bra. Det borde man unna den andra halvan också.

Med de bästa hälsningar
Eva Ljungberg, Väse
Elöverkänslig

Publicerad: 2001-05-19

[an error occurred while processing this directive]