Klas Eklund: Tobinskatt är inte så bra som det låter
67 I STÄLLET FÖR 65 Förslaget kommer i praktiken att få en mycket begränsad positiv effekt. Snarare leder det till osäkerhet på arbetsmarknaden och en sämre pension, menar TCO:s ordförande Sture Nordh.
Foto: ANDERS DEROS

Ingen valfrihet med höjd pensionsålder
Riksdagen beslutade i går att höja pensionsåldern från 65 till 67 år. Fel, anser TCO. ”Undersökning efter undersökning har på senare år visat att en majoritet av de yrkesarbetande tror att de inte kommer att orka eller vilja arbeta ens fram till dagens ordinarie pensionsålder, 65 år”, skriver TCO-ordföranden Sture Nordh.


I går fattade riksdagen beslut om en höjning av den så kallade avgångsskyldigheten i våra kollektivavtal från normalt 65 till 67 år. En avgångsskyldighet som i dag normalt är förenad med en avtals-enlig rätt till pension.
  Vi är positiva till ökad flexibilitet i arbetslivet. Det är viktigt att den som vill och kan arbeta fram till 67 års ålder också får rätt att göra det. Men förslaget om höjd avgångsskyldighet är inte den valfrihetsreform som partierna bakom pensionsreformen utmålar. Det kommer med största sannolikhet att leda till ökad otrygghet på arbetsmarknaden, fler rättstvister och sämre pensionsvillkor.
  Förslaget strider också mot internationella åtaganden om rätten att teckna och vidmakthålla kollektivavtal.
  
Efter riksdagens beslut kommer vi nu att anmäla Sverige till FN:s organ International Labour organisation, ILO, för brott mot parternas rätt att verka oberoende och teckna kollektivavtal.

   Det är lätt att förstå bevekelsegrunderna bakom förslaget till höjd avgångsskyldighet. Sverige – och stora delar av Västeuropa – står om några år inför en situation med allvarlig brist på arbetskraft. Det är helt enkelt mer än önskvärt att så många som möjligt i dagens arbetskraft blir kvar så länge som möjligt i arbetslivet. Både för att bidra till tillväxten men också för att hålla de offentliga utgifterna för den äldre befolkningen nere.
  
Bakom förslaget finns också resonemang om att den höjda medellivslängden och att det förbättrade hälsoläget hos den äldre befolkningen skulle möjliggöra en längre period av yrkesarbete i livet. Detta motsägs dock av statistiska uppgifter om arbetskraften. Den faktiska pensionsåldern som i dag är så låg som 62 år har inte följt med den stigande medellivslängden. Knappt hälften av 60–64-åringarna förvärvsarbetar.
  Det är uppenbart att arbetslivet måste anpassas till människorna. Det handlar om att skapa förutsättningar för att höja den faktiska pensionsåldern genom att utveckla arbetsorganisationerna, avveckla åldersdiskrimineringen i utbildningssystemen, ändra attityder till äldre, återinföra möjligheterna till delpension och utveckla anställningstryggheten.

Förslaget
har framställts som en möjlighet att förbättra pensionen. Men undersökning efter undersökning har på senare år visat att en majoritet av de yrkesarbetande tror att de inte kommer att orka eller vilja arbeta ens fram till dagens ordinarie pensionsålder, 65 år.
  Sett ur de anställdas synvinkel kommer förslaget i praktiken att få en mycket begränsad positiv effekt. Den lilla grupp som i dag önskar och kan fortsätta efter ordinarie pensionsålder har redan goda möjligheter att göra det, bland annat eftersom den i hög grad består av egna företagare. Detta är alltså inget stort problem på dagens arbetsmarknad.
  Däremot skapar förslaget stora problem. Vi kommer att få en otryggare arbetsmarknad om riksdagen säger ja till den höjda avgångsskyldigheten. Ett av de mest iögonfallande exemplen är följande. En dansare pensioneras normalt vid 40 års ålder på grund av de stora påfrestningarna i yrket. Vem tror på fullt allvar att någon dansare ska kunna arbeta professionellt till 67 år? I stället för en avgångsskyldighet med pension kommer dessa grupper att riskera uppsägningar av personliga skäl. I stället för avtalspension en kränkande domstolsprocess. Är detta en rimlig avslutning på ett yrkesliv?
  Det finns således grupper på arbetsmarknaden som i dag på grund av arbetets särskilda art eller säkerhetskrav har en avgångsskyldighet som är lägre än 65 år. Det gäller förutom dansare även brandmän, flygledare, gruvarbetare och officerare.
  
En höjd avgångsskyldighet för dessa yrkesgrupper kommer att öka riskerna för utstötning av äldre/åldrande arbetstagare, rättstvister och sämre pension.

   En fungerande flexibilitet när det gäller pensionsåldern kan bara parterna på arbetsmarknaden skapa. De har kännedom om branschspecifika problem som måste få påverka tidpunkten för avgång.
  
I stället för en lagstiftning som slår ut äldre från arbetslivet vill vi ha ett trepartssamarbete mellan regeringen och arbetsmarknadens parter för att lösa den långsiktiga arbetskraftsförsörjningen. Det är ett stort arbete som berör många områden. Exempelvis stressen och utslagningen i arbetslivet och åldersdiskriminerande regler i lag och avtal samt de låga födelsetalen.
  Vi behöver möta bristen på arbetskraft med ett högre arbetskraftsdeltagande bland äldre. Men detta ska åstadkommas genom förbättringar i arbetsvillkoren, inte genom brott mot internationella konventioner och ett sönderbrytande av gällande kollektivavtal.
Sture Nordh
ordförande för TCO


VAD TYCKER DU?
Vad säger du om höjd pensionsålder? Är det positivt eller negativt?


Tobinskatt är inte
så bra som det låter

replik
Vad ska man säga om en skatt som inte uppnår sitt mål, ger oönskade bieffekter, osäkra intäkter och är krånglig att administrera?
  Rimligen att den inte bör införas.
  Ändå har v och mp motionerat om en sådan skatt, och här på Debattsidan fick de den 14/5 stöd av Bengt Silfverstrand (s).
  Det handlar om Tobinskatten – förslaget till omsättningsskatt på valutahandel. Syftet är att minska svängningarna på marknaden och låta intäkterna komma tredje världen till godo.
  Det låter onekligen bra. Tänk att få in pengar från slemma spekulanter och använda dem till något gott!
  Problemet är bara att skatten inte fungerar så.
  
Det finns inga belägg för att en Tobinskatt verkligen skulle minska svängningarna på marknaden. I själva verket kan en skatt tvärtom öka dem. Det beror på att den inför ”trösklar” i form av nya (skatte)kostnader.
  Det som då drabbas hårdast är den dagliga handeln där företag växlar valutor och skyddar sig mot oönskade valutasvängningar. Den valutahandel som drabbas minst blir den där vinsten klart överskrider skattetröskeln – dvs just vid spekulation mot enskilda länders valutor. Mot de svängningarna biter inte Tobinskatten.
  
Valutahandlarna har också goda möjligheter att undgå skatt. En skatt måste införas i de länder som har stora finansiella centra, dvs USA, Storbritannien, EMU, Schweiz och Japan. Men det finns inga tecken på att några av dessa skulle förespråka en Tobinskatt. Och det är stört omöjligt för ett enskilt land att införa den på egen hand – då flyttar handeln bums till länder utan skatt.

Vidare: Vi vet inte vem som faktiskt betalar skatten. De flesta skatter på företag vältras vidare på anställda eller kunder. Svårast att göra detta har de som gör små valutaväxlingar – småföretag och enskilda. De drabbas av skatten – men knappast de stora valutaaktörerna.
  Bakom Tobinskatten må ligga goda avsikter. Men den är ett dåligt medel att nå de högt satta målen.
  Riksdagen bör säga nej till Tobinskatten.
Klas Eklund
chefsekonom, SEB

Publicerad: TORSDAG 17 MAJ 2001