Engqvist måste sluta hyckla om narkotikan

BAKSLAG FÖRAZZIORNA Polisens arresteringar är urskillningslösa och får en bumerangeffekt, menar Alexander Bard: ”Bland de polisförföljda kidsen på technofesterna och invandrarungdomarnas reggae- och hip-hop-klubbar innebär en arrestering automatiskt hög status.” Bilden från ett tillslag vid Docklands 1996. Foto: JOACHIM LUNDGREN

Just nu pågår den stora narkotika- mässan i Malmö. Alexander Bard, författare, skivproducent, artist och medlem i relanserade popgruppen ”Army of Lovers”, är starkt kritisk mot den narkotikapolitik som bedrivs idag. Bard angriper hyckleriet om droger och polisens sätt att jobba. ”Politikerna måste sluta med att beordra ut outbildade poliser, som tror att de är med i amerikanska tv-serier, på uppdrag att trakassera och förfölja invand-rarungdomar och andra subkulturer”, skriver han.

Sverige har förändrats. 90-talet var årtiondet då vi introducerades till reklam-tv, internet, EU och flygluffning. Världen nådde äntligen hit, och vi svarade kreativt med att sälja design, musik och mobiltelefoner till världen via våra kolonier av exilsvenskar i London och New York. Detta förde med sig nya levnadsvanor. Alkoholens berusningsmonopol försvann. Konsumtionen av narkotika exploderade och har tredubblats de senaste åren. Ökningen kommer enligt alla prognoser att fortsätta. Detta trots att vi bedriver världens mest restriktiva narkotikapolitik där polisen har rätt att trakassera, arrestera och ta blodprov på vem som helst närhelst den har lust.
  Skillnaden mellan läkemedel och narkotika är dock bara en social konstruktion. Det har blivit svårt att avgöra vilken av serotoninhöjarna i medicinskåpet som härstammar från apoteket runt hörnet, och vilken som grannen hade med sig från marknaden i Rinkeby. Läkemedelsindustrin massproducerar en strid ström av lyckopiller. Eftersom detta legala och subventionerade knark prackas på oss av folk med tjusiga titlar i vita rockar har det blivit socialt accepterat att hälla i sig kemikalier för att må bra. Samtidigt tar knarksyndikaten fram alltmer raffinerade och riktade kemikalier, utan de sidoeffekter som på 70-talet gav narkotikan ett välförtjänt dåligt rykte, men också utan alkoholens våldsamhet och baksmällor. Att ta en prozac eller röka en joint har blivit en fråga om klasstillhörighet.
  
Rejvungdomarnas tjack och dampbarnens frukost är exakt samma amfetamin. I det första fallet är det tonåringar som coolar ner sina upphettade hormoner för att bli lugna och snälla mot varandra. I det andra fallet är det deras föräldrar som eftersträvar samma effekt på deras småsyskon, påhejade av exakt samma myndigheter som sedan jagar och arresterar storasyskonen på helgerna. Hyckleriet är totalt.
  
Skräckpropagandan om att alla som röker hasch blir heroinister, för att sedan dö på den beryktade Plattan, visade sig vara en lögn. Blott tre procent av de människor som testar narkotika hamnar i missbruksproblem, mot hela åtta procent för alkoholen. Att missbrukarna i båda kategorierna dessutom tenderar att vara samma människor tyder på att det är social utslagning i sig som är orsak till missbruket, och inte själva kemikalierna. Men detta är fakta som den professionella antiknarklobbyn inte vill veta av. Den har blivit en miljonindustri i sig, en gökunge med medialt åsiktsmonopol som oförtrutet fortsätter att producera lögner om sin älskade demon, Knarket, på skattebetalarnas bekostnad.
  Utanför borgerlighetens offentliga rum, på internet, växer dock ett underjordiskt motstånd fram, pådrivet av ungdomarnas hat mot polisen. Den kostnadskrävande rejvkommissionen har blivit en kulturpolis som arresterar folk i blindo, terroriserar människor med avvikande politiska åsikter, trakasserar klubbar för invandrarungdomar och technokids, och hotar krögare med repressalier om de släpper in klubbarna, utan att knarkandet för den skull minskar ett dugg.
  
Att rejvkommissionens arbete dessutom har en rasistisk vinkel, eftersom invandrarnas och de homosexuellas subkulturer förföljs medan överklassens tillhåll skonas, spär bara på hatet ytterligare. Bland de polisförföljda kidsen på technofesterna och in- vandrarungdomarnas reggae- och hip-hop-klubbar innebär en arrestering automatiskt hög status.

   Djurrättsaktivisternas attacker mot minkfarmarna framstår som rena barnleken jämfört med vad dessa förbannade ungdomar kan organisera genom sina snabbväxande elektroniska nätverk.
  Trots att Brottsförebyggande rådet konsekvent dömer ut rejvkommissionens metoder vägrar de mediakåta polischeferna att backa. Ingen vågar säga emot när rejvkommissionens chef hävdar att det är hans uppgift att manipulera politikerna istället för att det är politikerna som i demokratisk ordning ska styra honom. Hur fick till exempel rejvkommissionen råd med helikoptrar i skärgården samtidigt som vården, närpolisen och ungdomsgårdarna i förorterna lades ner?
  Denna kontraproduktiva narkotikapolitik har lett till att Sverige numera har fler heroinister i förhållande till folkmängden än våra drogliberala grannländer Holland och Danmark. Det är denna politik som socialminister Lars Engqvist patetiskt insisterar måste fortsätta. Varför?
  
Likt andra politiker med taskig självkänsla har Engqvist fallit i den så kallade Thatcherfällan. Den inträffar när en politiker i brist på mätbara framgångar hemfaller till raljerande utspel kring meningslösa machoklyschor som hårdhandskar och nolltolerans. Gun Hellsvik uppfann fenomenet som sedan spridit sig längs hela den politiska skalan. Men bland ungdomar som tagit ecstasy, och förstått att denna fejkade tuffhet bara är illa dold handlingsförlamning, är Thatcherfällans offer bara patetiska.
  Politikerna måste sluta med att beord-ra ut outbildade poliser, som tror att de är med i amerikanska tv-serier och hatar alla som inte vill bli hockeyproffs, på uppdrag att trakassera och förfölja invand-rarungdomar och andra subkulturer. Våld och tvång fungerar inte, vad som krävs är dialog.
  
Istället för fler och dyra poliser borde resurserna användas till välbehövliga vårdplatser. Men den sanningen passar inte Engqvists populistiska machoprofil.

   De stenbeckska tv-kanalerna skickar nämligen inga kameror till någon knark-rehabilitering. De filmar hellre razzior på technoklubbar och Engqvist när han står med knuten näve i luften och spelar tuff.
  Ungdomarna fixar lite röka och tar ecstasy hemma hos varandra och blir lugna och snälla, för att slippa bli våldsamma och illojala som sina drickande föräldrar. Lugnet störs först när den maktfullkomliga rejvkommissionen och en rabiat Lars Engqvist spränger in dörren med tv-kamerorna i släptåg. Vad tror ni ungdomarna gör då? Tror någon, på fullt allvar, att de kommer att kasta sig ner inför Eng-qvist och be om syndernas förlåtelse? Eller vad?
  Hur länge ska politikerna och polischeferna få hålla på med sina mediala pajaserier och förstörandet av våra skattepengar, samtidigt som vår frihet och integritet hotas av en snabbt växande polisstat? Det är inte bara den här sommarens, utan det här decenniets, hetaste och viktigaste fråga. Det är dags att lämna det medeltida förtrycket mot oliktänkande och oliklevande bakom oss en gång för alla. Häxjakter och paranoia hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Sverige måste växa upp!

Alexander Bard
artist, skivproducent och författare

VAD TYCKER DU?
Tycker du polisens metoder att bekämpa narkotika är effektiva och befogade?

Publicerad: TISDAG 15 MAJ 2001