Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
TISDAG 20 MARS 2001
 
  

Vilka står på Säpos nya hemliga lista?

Sven Wollter på 70-talet – övervakad av Säpo
Foto: MARIE HEDBERG

Sven Wollter på 90-talet – övervakad av Säpo
Foto: HENRY LUNDHOLM

I 30 års tid har det Kommunistiska Partiet, KPML(r), utsatts för avlyssning och registrering av Säpo. Men inte vid ett enda tillfälle har partiets medlemmar kunnat bindas till hot mot rikets säkerhet. Det visar en vitbok som partiet ger ut i dag.
”Buggning, telefonavlyssning, angiveri. Det är åsiktsförföljelse i det demokratiska Sverige”, skriver KPML(r)-ordföranden Anders Carlsson och kräver att en sanningskommission tillsätts.


Att Säpo försöker värva ungdomar som angivare inom breda folkrörelser som Nej till EU och Attac upprör med rätta. Vad med demokratin om politiskt engagemang betraktas som en fara för rikets säkerhet och polisangelägenhet?
  Dessvärre är det enda nya att värvningsförsöken sker så öppet. Säpo har alltid betraktat politiskt engagemang till vänster som suspekt och har alltid övervakat och registrerat vänsteraktiva. Av dem som Registernämnden 1998 mycket snävt betecknar som politiskt registrerade tillhör således 95,5 procent olika vänsterorganisationer.
  Tidigare har Säpo arbetat i det fördolda och verksamheten har varit hermetiskt stängd för insyn. 1 april 1999 lättades lite på förlåten. En ändring i sekretesslagen gjorde det möjligt för enskilda personer att begära ut handlingar om sig själva ur Säpos arkiv. Drygt 4 000 personer har gjort det och drygt 800 har också fått läsa ett och annat papper, däribland ett stort antal medlemmar i Kommunistiska Partiet – KPML(r).
  Utifrån det material våra medlemmar fått ut har KPML(r) framställt en vitbok som utkommer i dag och som utgör den första oberoende redovisningen över innehållet i Säpos arkiv.
  Det material Säpo lämnat ut består dels av kopior på tidningsartiklar som den registrerade skrivit, dels av valsedlar som han eller hon stått på. Man kan vifta bort det som trams, som provokation. Men ändå inte. För vart tar åsiktsfriheten vägen när det är en Säpoangelägenhet att ”LN” skriver en insändare om 6 timmars arbetsdag i Arbetarbladet? Eller att ”JN” i Proletären uttalar sig om den lokala avtalsrörelsen på Volvo? Vart tar organisationsfriheten vägen när det ses som ett hot mot rikets säkerhet att kandidera till val på ett visst partis valsedel?
  Det mest avslöjande är ändå de brottstycken ur olika spaningsrapporter som en del av de registrerade fått se vid besöken hos Säpo. När hundratals sådana rapporter sammanställs till en helhet tecknas en kuslig bild av ett övervakningssamhälle som för tankarna till den rena polisstaten.
  Några exempel:
   TELEFONAVLYSSNING Säpo har avlyssnat hundratals telefoner, också hos enskilda medlemmar ända ner på gräsrotsnivå. Till registeravdelningen i Stockholm rapporteras utifrån avlyssning om sådant som flygbladsutdelningar, tidningsförsäljningar och annat högst ordinärt partiarbete.
  Enligt fredsforskaren Wilhelm Agrell var Säpos telefonavlyssning i mitten på 1970-talet 4–5 gånger större än den öppna polisens i bland annat narkotikamål. Att kommunisten R skulle sälja Proletären ansågs viktigare än att narkotikakungen X skulle sälja ett parti heroin.
   POLISSPIONER Säpospioner har periodvis varit fast stationerade utanför partilokaler och Säpo har, åtminstone på sina håll, övervakat vartenda möte som KPML(r) arrangerat. En högst vanlig partimedlem i en stad i södra Sverige får till exempel läsa att Säpo under en tvåårsperiod på 1980-talet observerat honom vid samtliga partimöten, interna såväl som offentliga.
  Den sista spaningsrapporten är från 9 september 1998. Då övervakar en Säpo-agent ett KPML(r)-möte i Gällivare med skådespelaren Sven Wollter.
   ANGIVARE och infiltratörer. Av materialet framgår att Säpo har haft ett omfattande nät av informatörer på arbetsplatser och inom fackföreningar, idrottsrörelsen, hyresgästföreningen och en rad andra folkrörelser. Man har också använt sig av rena infiltratörer, varav två går att identifiera.
   INBROTT och buggning. Det finns klara bevis på att Säpo gjort inbrott på en partilokal. Det finns också starka indikationer på att parti- och möteslokaler varit buggade.
  Märk väl att åsiktsregistrering är förbjudet i lag sedan 1969 och i grundlag sedan 1977. Lagen säger entydigt att ingen får registreras av Säpo enbart för att han eller hon tillhör ett politisk parti. I hemliga föreskrifter från regeringen och Rikspolisstyrelsen upphävdes dock lagen från första stund. Vissa organisationer, uppsatta på en hemlig lista, skulle övervakas trots förbudet.
  Vad gäller KPML(r) blir lagtrotset särskilt tydligt. I en hemlig tjänsteföreskrift från den politiskt tillsatta Rikspolisstyrelsen av den 13/12 1973 sägs således ”att medlemskap i KPML(r) skall leda till registrering”. Av lagen blir inte en bokstav kvar.
  Betänk detta! I 30 år har Säpo övervakat och registrerat KPML(r). Men under dessa 30 år har man inte kunnat binda partiet eller en enda av partiets medlemmar till ringaste hot mot rikets säkerhet – spioner har som bekant funnits i andra kretsar – eller till några som helst våldsbrott. Allt man funnit är politiskt engagerade människor, som drömmer om och tillsammans arbetar för ett annat samhälle och en bättre värld.

Jag hävdar att övervakningen aldrig handlat om något annat än åsiktsregistrering. På uppdrag av alla de regeringar som suttit sedan 1969 har KPML(r) och andra politiskt oppositionella övervakats av det enda skälet att våra uppfattningar betraktas som obekväma för dem som makten haver. Åsiktsförföljelse, helt enkelt. I det demokratiska Sverige.

  Nu påstås det för femtioelfte gången att åsiktsregistreringen har upphört. Vem kan tro på det när Säpo försöker värva angivare inom Nej till EU och Attac? Finns det kanske en ny hemlig lista? Vilka står i så fall på den?
  För femtioelfte gången påstås det också att sanningen om Säpo och åsiktsregi-streringen nu skall redovisas en gång för alla. En utredning har tillsatts. Men Säkerhetstjänstkommissionen, ledd av riksmarskalken Gunnar Brodin, saknar all legitimitet, är bara ännu ett redskap för maktens mörkläggningsförsök.
  Åsiktsregistreringen utgör en varböld som demokratin måste frigöra sig från för att alla vackra ord om medborgarengagemang och öppet samhälle skall bli mer än en fras.
  En sanningskommission måste tillsättas, oberoende av den politiska makten, med rätt att hålla förhör under ed och straffansvar och – inte minst viktigt – med en sammansättning som är acceptabel också för de registrerade.
  Forskningen måste ges fritt tillträde till arkiven och de registrerade ges rätt att ta del av det fulla innehållet i sina akter.
  Alla oskyldigt drabbade måste ges full upprättelse.
  Ett upprop med detta innehåll cirkulerar just nu i Sverige. Initiativtagare är fem åsiktsregistrerade som beslutat sig för att pröva sina fall i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, bland dem publicisten och människorättskämpen Ingrid Segerstedt Wiberg och Proletären FF:s ordförande Bengt Frejd. Uppropet har redan skrivits under av en lång rad fackföreningar, organisationer och enskilda.
  Skriv på! Demokratin och åsiktsfriheten måste befrias från åsiktsregistreringens tvångströja!
Anders Carlsson
ordförande i KPML(r)


VAD TYCKER DU?
Behövs en sanningskommission för att utreda Säpos åsiktsregistrering?

epost: [email protected]
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR