Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
FREDAG 12 JANUARI 2001
 
  

Spionen Stig Bergling: Wallenberg levde 1989


Efter mer än nio års utredning presenteras i dag den svensk-ryska rapporten om vad som hände diplomaten Raoul Wallenberg.
En som är övertygad att Wallenberg levde långt efter det påstådda dödsfallet 1947 är Stig Bergling, livstidsdömd spion med personliga kontakter högt upp i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten.
En särskild händelse gör mig säker på att han var i livet 1989, skriver Bergling.
Ryssarna döljer viktiga uppgifter om Raoul Wallenberg. Det skriver den svenska regeringens egen utredningskonsult Susan Ellen Mesinai (Dagens Nyheter 4/1).
  Inför den svensk-ryska rapport om Fallet Wallenberg som ska presenteras har Mesinai gått igenom tidigare utredningar. I sin utmärkta artikel konstaterar hon att det genom åren givits innehållslösa besked om att Wallenberg dött redan 1945 eller 1947 men att det finns iögonfallande bevis för att ”Wallenbergs död inträffade vid ett senare tillfälle än de datum som både den svenska och den ryska sidan driver”. Jag har, genom egna dyrköpta erfarenheter, dragit liknande slutsatser.
  Under våren 1979, då jag satt häktad som misstänkt för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning, bad jag min advokat Ragnar Gottfarb undersöka möjligheterna att få en utväxling till stånd mellan mig och den i Sovjetunionen för spioneri arresterade svenske diplomaten Raoul Wallenberg. Det hade aldrig då, och inte heller senare, föresvävat mig att han skulle avrättats 1947; därtill var han alltför viktig.
  Via Gottfarbs gode vän riksmarskalken Gunnar Lagergren (gift med Wallenbergs halvsyster Nina) togs på hemliga vägar kontakt med den sovjetiska regeringen. Svensk statsminister var Ola Ullsten. Utrikesministern hette Hans Blix och han hade godkänt utväxlingsplanerna.
  Hösten 1979 kom ett artigt svar från sovjetiske premiärministern Alexej Kosygin via svenska UD: Wallenberg hade tyvärr avlidit i sovjetiskt fängelse år 1947 varför en utväxling ej kunde äga rum. Då, liksom nu, betvivlade jag uppgiften. Men vad kunde jag, från ett svenskt häkte, göra för att bringa klarhet i Wallenbergs öde?

  

188 Får vi någonsin veta sanningen om Raoul Wallenbergs öde?
Under min famösa flykt undan livstidsstraffet, åren 1987-1994, gjorde jag egna efterforskningar beträffande Wallenberg.
  1987-1988 och 1989-1990 befann jag mig i Moskva tillsammans med min hustru. Jag hade så gott som dagligen kontakt med mycket höga sovjetiska officerare inom GRU, den ryska generalstabens underrättelsetjänst, där jag var enrollerad. GRU och KGB (numera FSB), den civila ryska underrättelsetjänsten, hatade varandra men hade kontakter genom den högsta ledningen där en speciell grupp samordnade operationer.
  Således kände även de högsta GRU-officerarna i stora drag till också KGB:s viktigaste operationer. Jag utgick därför från att de borde hört talas om Wallenbergs öde.
Kort efter min ankomst till Moskva i mitten av oktober 1987 frågade jag första gången en hög GRU-officer om han kände till något om Wallenberg och varför han trodde att jag inte hade kunnat utväxlas mot honom. Officeren svarade att det inte gick att utväxla mig mot en försvunnen person. Jag frågade om han avsåg att Wallenberg var död, så som det påståtts i alla officiella meddelanden?
– Nej, svarade han bistert. Försvunnen. Försvunnen i Gulag.
   GRU-officeren förklarade att myndigheterna och KGB aldrig skulle kunnat erkänna att de ”tappat bort” Wallenberg och inte längre visste var han fanns. Ett sådant erkännande skulle ofelbart lett till utredningar och att ansvariga straffats och kanske själva hamnat i Gulag.
  Senare frågade jag ytterligare tre mycket höga GRU-officerare (en av dem med generallöjtnants grad) om Wallenberg. Alla gav, oberoende av varandra, samma svar: att han troligen försvunnit i Gulag, det sovjetiska lägersystemet där miljontals fångar transporterades kors och tvärs mellan olika fångläger och mentalsjukhus. Ett fel på någon siffra eller någon bokstav i namnet kunde betyda att fången hamnade fel och, om det ville sig riktigt illa, aldrig mer återfanns. Vem brydde sig för övrigt om fångar som hamnade fel; de behandlades ju som boskap!
  Jag tror bergfast på GRU-officerarnas utsagor. GRU är en rent militär underrättelsetjänst, inte politisk som KGB. Därför behövde GRU-folk ej väga in politiska bedömningar i sina svar för att undgå repressalier. Dessutom var jag ju en av dem...
  Nej, det enklaste sättet för ryssarna att få tyst på ”tjatet” från svensk sida var att sprida och vidmakthålla ryktet att Wallenberg dött 1947 i fängelset.
  Ryktet kunde ju alltid förstärkas av diverse plötsligt upphittade ”dokument”. Men att lita på dem eller så kallade äkthetsintyg är befängt. KGB/FSB har några av världens mest avancerade förfalskningsverkstäder; ett förfalskat dokument därifrån kan förefalla mer genuint än en äkta handling!

   I sin artikel redogör Mesinai för de fem olika versioner som hittills givits angående hur och när Raoul Wallenberg skulle ha dött. Eftersom jag av egen erfarenhet lärt mig att ordet sanning i Ryssland inte har den innebörd vi är vana vid kan jag säkert säga att sanningen om vad som hände Raoul Wallenberg förmodligen aldrig kommer fram.
  Så länge någon inom KGB/FSB med information om vad som verkligen hände ännu är i livet kommer denne någon alltid att med alla medel söka lägga ut dimridåer för att dölja fakta, annars kan personen själv råka illa ut, mista sitt jobb – eller något ännu värre...
  Sak samma gäller inom aktuella myndigheter och kommissioner. Hela det ryska samhället är genomsyrat av detta tänkande. Sedan må man tala hur mycket som helst om glasnost-ränderna går inte ur. Min hustru och jag befann oss under uppsikt av GRU i sju år när vi var på flykt från Sverige. Ingen ansvarig vågade på alla dessa år fatta beslut om att ge oss asyl. Det kunde ju ha visat sig vara felaktigt. Och det kunde bli förödande för vederbörande beslutsfattare...
  Nej, om det överhuvudtaget går kommer det att ta generationer att i grunden ändra denna ryska mentalitet. Och då har alla de avlidit som vetat något av vikt om när, var och hur Wallenberg dog.
  Det mest intressanta i Mesinais artikel är hennes upplysning att Raoul Wallenbergs anhöriga kallades till Moskva i oktober 1989 för att ta emot några av hans privata tillhörigheter: pass, registreringsbevis för en bil, utländska sedlar, ett etui i guld...
  Eftersom ryssar är kända för att vara mycket metodiska och nitiska vid myndighetsutövning menar jag att detta är bevis för att Raoul Wallenberg kan ha levt så länge som fram till hösten 1989. Ty tillhörigheter som inte avhämtats inom sex månader efter dödsfall konfiskerades per automatik av den sovjetiska staten. Hade alltså Wallenberg dött långt tidigare skulle tillhörigheterna varit beslagtagna och ej återbördats till släktingarna.

Stig Bergling
tidigare spion, nu pensionär

TYCK TILL
Dödades Wallenberg av ryssarna 1947 som den officiella versionen nu säger eller levde han längre?


epost: [email protected]
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR