Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
TORSDAG 28 DECEMBER 2000
 
  

FRIHET FRÅN ALLIANS? Två Jas 39 Gripen, bestyckade med missiler, syns knivskarpt på himlen. Lika skarpt syns inte den svenska debatten om neutralitet och alliansfrihet. Björn von Sydow, Göran Persson och Anna Lindh försöker lugna svenskarna med att vi har kvar vår svenska neutralitetspolitik, samtidigt som de ger soldater och Jas-plan till EU, stryper bidrag till fredsorganisationer och i en intervju säger att vårt land inte längre är neutralt. (Montage.)
Var är debatten om Sveriges neutralitet?

Sakta men till synes obevekligt glider Sverige ut ur alliansfriheten och in i Nato. Denna historiska kursändring sker utan debatt och jag tvivlar på att regeringen överhuvudtaget vill ha en folkligt förankrad utrikespolitik, skriver fredsforskaren Kerstin Schultz.

Den svenska utrikespolitiska debatten blir allt smalare medan Sveriges EU- och Nato-anpassning tilltar. Den senaste tidens säkerhetspolitiska utspel ger tydliga bevis för den saken. Men var finns de självständiga analyserna och den offentliga debatten?
  Till min stora förvåning fick jag en dag i november mejl från nyhetstjänsten på regeringskansliets webbplats (irnews@www.regeringen.se) där försvarsministern glatt meddelade att Sverige skall ställa soldater, Jas-plan och ubåtsförband till EU:s förfogande.
  Undrade i mitt stilla sinne hur det här gått till. Har jag helt missat debatten? Vad är det som händer?
  Några dagar senare såg jag en irriterad försvarsminister Björn von Sydow på tv tillrättavisa ÖB som tydligen gjort ett uttalande om Sveriges alliansfrihet. Nya mejl från regeringskansliet där utrikesministern och försvarsministern tillsammans gick emot ÖB och försäkrade att ”Sveriges militära alliansfrihet består”. Jaha, så var det med den saken. Och i Dagens Nyheter 7/12 kom en artikel av ÖB Johan Hederstedt med rubriken ”Vapeninsats hotar ej alliansfrihet”. Vi kan tydligen slå oss till ro igen. Alliansfriheten består – och under den parollen kan man genomföra historiska förändringar av Sveriges säkerhetspolitik utan alltför högljudd debatt.
  Vad är det som nu i all hast händer med svensk säkerhetspolitik, undrar jag och läser att Gudrun Schyman också tycks undra det och därför kräver att regeringen ger klara besked. Schyman menar att Göran Persson ger upp vår alliansfrihet för starkare krafter i Europa.
  En demokratiskt förankrad utrikespolitik kräver en intensiv samhällsdebatt. Kanske vill Göran Persson och Anna Lindh inte ha en sådan? Regeringen verkar finna det enklare att handla i solidaritet med ledningarna i starka EU- och Nato-länder och efter egen övertygelse gå ut med lugnande besked till folket och helt enkelt strypa debatten för att snabbt kunna genomföra dessa för oss alla historiska förändringar. Det är lätt att få den känslan när utrikesminister Anna Lindh å ena sidan tillkännager att ett stärkande av samarbetet med frivilligorganisationerna ingår som en del i den svenska strategin mot väpnade konflikter – och å andra sidan, helt utan öppen diskussion eller förvarning, stryper bidragen till de organisationer som varit mest kritiska till den rådande svenska utrikespolitiken.
  
En viktig uppgift för folkrörelserna har alltid varit att ge bred information och skapa debatt. Under många år har också 15 organisationer fått bidrag från UD för att ta fram folkupplysande material och bidra till debatten. Utan förvarning förlorade två av dessa organisationer, Kvinnor för Fred och TFF hela sitt årsbidrag med omedelbar verkan. Beslutet drabbar inte minst kvinnorna – som i båda dessa föreningar har ett stort engagemang och en hög representation. Många fredsorganisationer, av tradition kvinnodominerade, hämtar dessutom både föredragshållare och kunskaper från TFF.
  Det slår mig plötsligt att det är dessa två organisationer som varit mest kritiska till den nya svenska utrikespolitiska hållningen och som genom seminarier och föreläsningar, på internet och i media, spridit sina kunskaper och åsikter i frågan. Båda föreningarna har bland annat kritiserat regeringens ensidiga ställningstagande för NATO:s bombningar av Jugoslavien.
Jag saknar en öppen redovisning av regeringens ställningstagande och en avvägning av risker och fördelar. I dagens snuttifierade och likriktade nyhetsbrus är det svårt att hänga med och framförallt att få några analyser av vad som händer. Då behöver vi mer än någonsin de frivilliga organisationernas upplysningsarbete. Vid stora konferenser runt om i Europa i dag talas det allmänt om dessa organisationers politiska betydelse, till exempel spelade de en viktig roll vid maktförändringarna i Belgrad i höstas. Sverige står just nu i förgrunden i kampen mot kärnvapen och också där har frivilligorganisationerna haft en viktig roll genom åren.
   I TFF:s Pressinfo 109 kan man läsa att Göran Persson redan 28/11 i Financial Times uttalade att Sverige inte längre är neutralt men att vi fortfarande skall behålla vår alliansfrihet. Frågan debatterades i riksdagen först två veckor senare, den 13/12!
  Vår svenska neutralitet och alliansfrihet, som jag tror är grundpelare i många svenskars identitet, förändras medan vi sakta men obevekligt glider in i Nato. Dessa historiska, och för alla svenskar så grundläggande, förändringar sker utan någon större debatt. Varför?
  Vill Anna Lindh göra något konkret för att informera allmänheten och bredda debatten? Är hon beredd att göra UD till en öppen institution, med brett samarbete även med frivilligorganisationerna?
  Vill regeringen överhuvudtaget ha en folkligt förankrad utrikespolitik?
Kerstin Schultz
socionom och fredsforskare
Artikelförfattaren är gästforskare på COPRI (Copenhagen Peace Research Institute) i Köpenhamn och medlem av styrelsen i TFF, Den Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, med säte i Lund.


VAD TYCKER DU?
Ska Sverige ha kvar sin neutralitetspolitik?

epost: debatt@aftonbladet.se
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR