  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Sluta särbehandla pappor negativt
November 2001. Lagen om ”gemensam vårdnad för ogifta föräldrar” har varit i kraft fyra månader; en lag som klingar ”jämställt” och ”barnkonventionsanpassat” men som tyvärr har diskriminerande brasklappar inbakade. Det har pappa Salman bittert fått erfara där han går med sin umgängesson Kalle, 4 år. Salman omfattas inte av den nya lagen: han har inte vårdnaden om Kalle. Det har Salmans exfru. Salman möter nu en annan pappa, Fredrik, som förnöjt drar sin dotter i barnvagn; hon har just fyllt tre månader. Fredrik och den lilla flickans mamma har båda vårdnaden om dottern. Omfattas då inte bägge dessa ogifta pappor av lagen om gemensam vårdnad? Svar nej. Vårdnadshavare kan en pappa bara bli om hans barn är fött efter det att den nya lagen började gälla. Det hade den när Fredriks dotter föddes. På andra sidan gatan går ytterligare tre ogifta, nyblivna pappor. Deras barn är födda efter lagändringen, men papporna har ändå inte vårdnaden. Varför? Lagen säger att en ogift pappa måste genomgå en prövotid på tre månader innan han kan få vårdnaden om sitt barn. Den tiden har en av dessa tre pappor inte avverkat. Automatisk vårdnad om sonen fick bara hans partner. Lagen säger dessutom att en pappa berövas föräldraansvaret ifall mamman till hans barn inom tremånadersperioden vill fortsätta vara ensam vårdnadshavare. Så är fallet med den andre av de tre. Nu stundar en sedvanlig domstolstvist om barnet. Pappa nummer tre har just upptäckt att modern till hans nyfödde son är dömd för misshandel, missbrukar alkohol och tar droger. För barnets bästa vill han ha ensam vårdnad om sonen. I det läget behåller modern vårdnaden tills en eventuell dom i tingsrätten långt senare kanske ändrar förhållandet. Dessa olika scenarier kan bli verklighet om riksdagen klubbar igenom förslagen i promemorian ”gemensam vårdnad för ogifta föräldrar” som nu remissbehandlas. Vi får då ännu fler könsdiskriminerande rekvisit i föräldrabalken, med preferenser för mödrar. Vi i Fris accepterar icke att fäder särbehandlas negativt. Vi kräver att alla kategorier föräldrar (olämpliga borträknade) ska ses som jämlika. I grundlagen står att vi ska vara lika inför lagen. Det tycks inte omfatta föräldrabalken eftersom enbart modern anses duga som vårdnadshavare när ett barn föds.
Birger Schlaug, mp, säger att vi i dag ”ser fler varianter på familjebildningar än kärnfamiljen, som till exempel kvinnor som väljer att skaffa barn men som inte vill leva ihop med fadern eller där fadern endast finns med vid befruktningstillfället”. Det här är något vi i Fris tyvärr alltför ofta erfar. Därför är det synnerligen viktigt att hela systemet, inklusive folkbokföringsregler, är i samklang med verkligheten. I synnerhet mot bakgrund av att alltfler föräldrar inte lever ihop. ”Det torde inte ligga några förhinder för att barn, vars föräldrar som har gemensam vårdnad, är folkbokförda hos båda föräldrarna,” säger Schlaug. Fris kräver att politikerna på allvar diskuterar dubbel folkbokföring. Moderatledningen är av samma uppfattning som vi att ”lagen inte stämmer överens med den allt mer vanliga situationen att barnen bor lika mycket hos båda föräldrarna”. Glädjande att moderaterna inte ställer sig avvisande till att införa en möjlighet för barn till separerade föräldrar att kunna vara folkbokförda hos både far och mor. Vad Göran Persson (s) tycker vet vi tyvärr inte, eftersom han inte velat svara på våra frågor. Är det till barnets bästa, herr Persson, att inte båda dess föräldrar (separerade) erkänns av samhället som vårdnadshavare och boföräldrar? Är det rimligt att ”boföräldern” erhåller underhållsstöd och högre bostadsbidrag än ”hälsa-på-föräldern” samt ensam får information om barnets skolgång med mera? Rimmar det verkligen med dina ord om jämställdhet i regeringsförklaringen – och att vi ska bli bättre på att beakta barnkonventionen? Med tanke på att du själv är separerad förälder vill vi tro att du snart kan svara på våra frågor. 
VAD TYCKER DU?Ska båda föräldrarna erkännas som vårdnadshavare? När det fria ordet ingenting är värt
Snabbt avvecklades de mest olönsamma: Kronobergaren, Västgöta-Demokraten, Smålands Folkblad och Örebro-Kuriren (fast den vägrade dö) och Östgöten. Det hade inte behövts några enorma driftstillskott: den nya tekniken fanns runt hörnet med drastiskt sänkta produktionskostnader. Smålands sista arbetartidningar, Östra Småland och Nyheterna, skulle säljas till konkurrenten. Det stoppades tack och lov. Senare visade det sig att avtalet skulle varit uppsägningsbart efter fem år när våra pressar förskingrats. Vi skulle ha kramats ihjäl omkring 1996-97. Utförsäljningarna har fortsatt: Hälsinge-Kuriren, Gotlands Tidningar, Folkbladet i Norrköping, Nya Norrland, NSD... Men den amatörmässiga misskötseln av Arbetet från Cavalli-Björkman och hans direktörskompisar i tidningens styrelse kommer inte ens den mest korttänkte folkrörelsedirektör i närheten av. LO ska bara syssla med lönsamma medieprojekt, heter det. Rörelsen på den högsta nivån vill ha tidningar som man kan kontrollera. Inga redaktörer ”som sitter på sina höga stolar på ledarredaktionerna och tycker om än det ena än det andra utan personligt ansvar”, som statsminister Persson sade på senaste sossekongressen. Hur stor roll spelar det att Arbetet är den enda rikstidning som inte sjunger med i den unisona hyllningskören för inträde i EMU:s tredje steg? Vill man ha tidningar som inte bara blir upprörda utan också ställer besvärande frågor som varför det gick 26 arbetarlöner på en direktörslön 1995 mot 9 löner 15 år tidigare (chefsknodden Petersson i Skandia är bara toppen på isberget)? Vill man ha tidningar som undrar varför reallönerna för LO-medlemmarna minskat med 11 procent sedan mitten på 70-talet? Ska man ha sådana tidningar måste man vara beredd att stötta dem ekonomiskt. Precis som Bonniers gör för att rädda kvar Expressen och behålla ett viktigt borgerligt kampanjorgan vilket hittills kostat en miljard kronor. Arbetarpressen är nu nere i ett 10-tal dagstidningar. Hur ska deras lokala ägare kunna tro på framtiden när den fackliga centralmakten har flytt från ägaransvar? Samtidigt som det känns allt viktigare att värna mångfalden och det kritiska perspektivet på en samhällsutveckling där rofferiet, habegäret och egoismen brer ut sig. Nu är det grabbarna och tjejerna på livets solsida som skriver dagordningen för det offentliga samtalet. Den som i detta kupongklipparklimat kräver arbetsmarknadslagar, kollektivavtal, rättvisa löner och arbetsskadeförsäkringar blir ihjältigen. Därför är det viktigt att ha egna kanaler och äga sina tryckpressar.Alla är vi förbanne mig inte välmenande liberaler som någon slags journalistprofessor i sin enfald fått för sig. Alla ställer vi oss inte till förfogande som s-märkta krönikörer i borgarpressen för att hållas fram som tjusiga exempel på generositet när den liberala pressfriheten ska hyllas. Den viktigaste frågan är obesvarad: Hur ska arbetarrörelsen kunna anlägga moteld utan egna tidningar? Med reklamsnuttar i tv? Jan G Andersson
chefredaktör Östra Småland/Nyheterna epost: debatt@aftonbladet.se tips: 08-725 2000 fax: 08-562 528 99 växeln: 08-725 20 00 |
|
Jan G Andersson: 
