Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
ONSDAG 26 JANUARI 2000
  

Maj Wechselmann:
Judeutrotare
mitt ibland oss

Svenska regeringen står i dag som värd för den första stora internationella konferensen om Förintelsen. Olyckligtvis tycks samma regering under hela efterkrigstiden aktivt verkat för att – och också lyckats – gömma undan ett stort antal balter misstänkta för att vara prominenta krigsförbrytare.
  Varför görs inte en offentlig utredning om dessa estniska, lettiska och litauiska polischefer, obersturmbahnführer, ledare av inhemska fascistiska och nazistiska utrotningsavdelningar (politiska polisen i Estland, Lettland och Litauen, däribland fascistiska lettiska organisationen Perkonkrust, lettiska frikorpset, lettiska SS, lettiska Specialgruppen Arajas, estniska Omakaitse) som alla togs över hit och som alla fick svenskt medborgarskap? Bland dem fanns även en inrikesminister från marionettregeringen i Estland!

Flera av de som var yngst lever fortfarande här med sina svenska namn och sina svenska medborgarskap.
Hur vet vi att de togs över till Sverige? Vem tog över dem? Det framgår av Sandlerkommitténs förarbeten och därefter av två statliga utredningar ”angående flyktingärenden och säkerhetstjänst” 1946 och ”angående utlämnandet av uppgifter om flyktingar” 1948.
Det var svenska försvarsstaben som tog hit balterna (till synes motvilligt och till synes lurad av sina baltiska kontaktmän).
I allt arrangerade försvarsstaben 66 hemliga hämtningsresor med båtar till Baltikum i slutet av kriget. Cirka 1 200 balter kom hit då. Hur många av dessa som var krigsförbrytare har ingen velat fastställa. Det var försvarsstaben som hämtade dem, konkluderar också Helene Lööw i en mindre avhandling som handlar om misstänkta krigsförbrytare i Sverige (Scandinavian Journal of History, l988).
  Till samma konklusion kommer den kände engelske författaren och TV-producenten för BBC, Tom Bower, som i slutet på åttiotalet intervjuade 400 nationalistiska balter i hela världen.

I motsats till de flesta flyktingar, som placerades långt från tätorter i Sverige, fick dessa balter egendomligt nog särbehandling när de kom hit. De fick alla uppehållstillstånd och jobb i Stockholm – bland annat som arkivarbetare på Riksförsäkringsverket. Så särbehandlades till exempel polischefen från Riga, en av de misstänkta krigsförbrytarna.
  Sandlerkommitténs utredning från 1948 handlade just om de misstankar och beskyllningar för massmord på judar som landsmän framfört om dessa balter. Utredningen hemligstämplades genast den var klar men blev offentligt tillgänglig från slutet av åttiotalet.
Där kan man läsa vilka titlar och funktioner de misstänkta haft i sina respektive baltiska länder under kriget. Det enda som strukits är namnen!
1986 satte Simon Wiesenthal-centren från Los Angeles och Jerusalem namn på flera av de misstänkta och krävde att svenska regeringen skulle utreda åtminstone 12 av dessa balter.
  Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson lät Johan Munck och Hans Corell, båda rättschefer på UD, och Johan Hirschfeldt, rättschef i statsrådsberedningen, ta sig an saken.
De tre rättscheferna kom snabbt fram till att samtliga de personer som nämndes av Simon Wiesenthal-centren hade kommit hit till Sverige och att ALLA hade fått svenskt medborgarskap. Sen hemligstämplade rättscheferna namnen och utredningen!
   På vilka grunder? Rättscheferna hänvisade till ett svar till Simon Wiesenthal Centret och citerade en och en halv sida ur ett tal som dåvarande justitieminister Thorwald Bergquist hållit l944. Nej, kära läsare, du ser inte fel: 1944 var året!
  I detta tal sa Thorwald Bergquist att krigsförbrytare inte borde lämnas ut från Sverige, ”det skulle bidra till att skapa ytterligare hårdhet och brutalitet i världen”.

Detta citat anser jag som ett ren hån, icke bara mot Wiesenthalcentret utan även mot de få överlevande judarna från Baltikum. Ingenstans var nämligen judeutrotningen så effektiv och snabb som just i de tre baltiska länderna. Att det gick så fort berodde på att så många inhemska poliser och ultranationalistiska medborgarkårer beredvilligt ställde upp och hjälpte tyskarna.
På mindre än ett halvår, från början av juli l941 till början av december l941, lyckades Hitler tillsammans med estniska kollaboratörer utrota varenda jude i Estland.
   Då, december l941, förklarades Estland ”judenfrei”, judefritt. Just detta att ett land rensats helt och hållet – etniskt rensats – blev en mäktig inspiration till den stora judeförintelsen för de högsta nazisterna som två månader senare, på den så kallade Wannseekonferensen, beslöt att hela Europa skulle göras judefritt. Mer än 300 000 judar beräknas att ha dödats i Baltikum under andra världskriget.
  I den svenska utredningen 1986 säger de tre rättscheferna: ”Det ter sig osannolikt att det skulle vara möjligt att införskaffa ett underlag som skulle göra en prövning av aktuellt slag (som Wiesenthalcentret krävt – min anmärkning) meningsfull”.

Om det skulle ha funnits någon sanning i denna konklusion l986 – nämligen att det inte går att ta reda på vad de misstänkta balter egentligen sysslat med – så finns den inte i dag. De utpekade var alla så högt uppsatta att de lämnat rikliga spår efter sig i de baltiska arkiven. Där finns bland annat deras underskrifter på order att häkta och avrätta judar.
  Detta konstaterade redan 1992 den isländske journalisten Tor Jonsson i sin jakt på den baltiske krigsförbrytaren Evald Mikson, chef för Omakaitse under kriget. Arkiven i Baltikum är i dag vitt öppna. Det finns gott om språkkunniga balter i Sverige.

Sedan jag första gången skrivit på Aftonbladet Debatt om de baltiska krigsförbrytarna har jag fått brev och telefonsamtal från människor som på goda grunder antar att de bor eller har bott grannar med baltiska krigsförbrytare.
Är det inte på tiden att dessa människor får reda på vad deras grannar faktiskt haft för sig under andra världskriget?
Maj Wechselmann
författare, filmare


epost: [email protected]
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR