|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Bostads-priserna blir alltmer orättvisa Skillnaden – eller snarare orättvisan – blir allt större när det gäller priserna för bostäder i storstäderna jämfört med övriga landet. Och allt mer skrämmande om man ser till möjligheterna att flytta för att exempelvis få nytt jobb i en ”het” region. I veckan kom Föreningssparbankens nya boindex. Ett sätt att mäta hur mycket hushållen i olika delar av landet bör tjäna för att ha råd att köpa villa.
I landet som helhet räcker det med 275 000 kronor. Om man bara håller sig till det som boindex kallar ”övriga kommuner” (alltså våra vanliga trevliga småorter) räcker det med knappt 200 000. Detta öppnar förstås gyllene dörrar för storstadsbor som vill sälja villan eller bostadsrätten och flytta ut till livskvalitetens Sverige. Det som jag döpt till ”nya sköna vågen”, i motsats till 70-talets mer flummiga gröna våg. Dagens sköna vågare söker sig till småorter i bra läge. Dessutom med all möjlig service, kultur, golf, bra skolor för ungarna och allt vad man nu vill ha. Jag tycker dock det vore viktigare att låta vinden blåsa vågen åt andra hållet; från landsorten in mot stan. Fast då räcker slantarna inte långt. Tappar faktiskt andan när jag kollar vad som erbjuds på den ena och den andra sidan av denna bostadsvåg. Gick in på mäklarnas nätsajter och knappade in önskemål om etta eller tvåa mellan 25–75 kvadrat för 1–4 miljoner. Håll i er: Inte mindre 346 smålyor i Stockholm är till salu i den prisklassen just nu! Jag knappade sedan, på försök, in lägenheter under 25 kvadrat. Fann en etta på 14 (fjorton) kvadrat på Grevgatan, Östermalm. Pris 490 000 kronor – ”eller högstbjudande”. Ett skruttrum för 35 000 kronor per kvadratmeter. Och då tvingas man gå med ändan först om man ska tränga in på pytte-toan... Okej – vad får jag för 490 000 kronor om jag säljer detta ockrar-kyffe och flyttar från Grevgatan, ut till den svenska verkligheten? Kollar in Bollnäs. Hittar raskt en ståtlig gårdsbyggnad, centralt, i Höglunda. Fyra rum och storkök, 152 kvadrat, vardagsrum med öppen spis både uppe och nere, uthus på 40 kvadrat. Dessutom med låg driftskostnad, värmepump ger bergvärme. Priset är 475 000. Det blir pengar över från Grevgatan. Svalöv i Skåne ger mej hus för runt 300 000, i västgötska Jung finns en kåk för 195 000, i småländska Gislaved lockar man med 159 kvm hus för 400 000. Tvårummare inne i Stockholm kan kosta 2–3 miljoner. Inte riktigt klokt: du får fyra–fem villor på fina småorter mot en enda tvårummare i Stockholm. Boindex visar hur även Göteborg och Malmö börjar skena. Bidrar till det allt tydligare svenska jätteproblemet: hysteriska marknadspriser bromsar tillväxten. Hoppet verkar vara att allt fler storstadsbor verkligen drar iväg dit där livet är enkelt och priserna lägre. Att utbudet därmed ökar och sänker bostadspriserna. För den som ändå måste sälja billigt i landet och köpa dyrt i storstan kan jag ändå ge ett gott råd: missa inte förortskommunernas ännu hyfsade utbud av relativt billiga rad- och kedjehus. Botkyrka, Österåker, Haninge och liknande satelliter för att ta några exempel från Stor-Stockholm. Undvik innerstäderna. Där har marknadskrafter och klippare redan tagit över på ett sätt som jag anser vara både politiskt och socialt oförsvarbart. Visst är det skandal att en etta på 14 kvadrat över huvud taget får bjudas ut som bostad. Att dessutom begära en halv miljon borde vara straffbart. |
|
