  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Vinn ”Från Signe Till Alberte : Kärleksfullt Och Förtvivlat”  Barbara Voors började skriva för att klara av flytten till Sverige som tonåring - nu kommer nya romanen ”Sömnlös”
– Det kändes som att leva i exil
Lapparna samlar hon sen i en plastmapp. När mappen blivit för tjock börjar hon skriva. Den här gången heter resultatet av tänkandet ”Sömnlös”. En roman om sorg, misshandel, e-posthot och lust. Enligt henne själv är det inte många som vet vem Barbara Voors är, särskilt inte till utseendet. Hon gillar inte att synas offentligt. Men kanske blir det ändring på det framöver. Hon har skaffat sig en agent som sett till att hennes tidigare böcker givits ut i flera länder. Dessutom kommer hennes nya bok ”Sömnlös” att vara huvudbok i en bokklubb i höst. Och för första gången sedan hon för tio år sedan skrev sin första bok, kan hon nästan försörja sig som författare. – Det är en härlig känsla att kunna ägna sig åt skrivandet på heltid. Jag vill absolut inte klaga, men det många fattar inte hur svårt det är att överleva på att skriva. Barbara är uppvuxen i Iran med en holländsk pappa och en svensk mamma. När hon var tolv utbröt revolutionen där och familjen blev tvungen att flytta tillbaka till Sverige. Det blev en svår tid för Barbara men också en början på hennes författarbana.
I sin nya bok ”Sömnlös” tar Barbara Voors oss med på en resa genom starka känslor. Mitt bland sorgen efter ett barn, sömnlöshet, misshandel och hot gror den stora passionen och kärleken. Och det är just lusten hon helst vill lämna kvar hos läsaren. – Mina tjejkompisar kände stor lust till sina män och blev nykära efter att de läst boken, det kändes fint, säger hon. Hennes förra bok ”Syster min”, som kom ut 1997, tog henne hela fem år att göra färdigt. Då var hon så otroligt noga med allt. – Jag var över ambitiös och kollade allt. Jag trodde att jag måste ge svar på alla frågor jag ställde. Nu vet jag bättre. Men den här gången tog det bara två år. Hon vågade släppa kontrollen och låta sig föras med. – Nu planerade och skrev jag samtidigt. Annars brukar jag ha det mesta klart för mig innan jag sätter mig för att skriva. Det var som ett äventyr, som att släppa taget. Det var jättehärligt. Men kanske är det så att man måste ha erövrat kontrollen för att kunna släppa den. Barbaras behov av ensamhet är stort. Och när behovet sätter in är det bäst att låta henne gå iväg med sitt block och sina tankar. – Jag tänker väldigt mycket och kräver mycket tid ensam men när jag väl umgås är jag närvarande. Jag tror inte att jag är en så komplicerad vän eller svår att leva med, bara jag får vara ifred emellanåt. Ibland kan just det vara svårt, särskilt om man som Barbara har både man och barn. – Min man är en klok person och bra på att lämna mig ifred. Och ibland får det räcka med nån timmes ensamhet. Då tar jag en snabbfunderare under en promenad eller över en kopp kaffe. Men visst har ensamhet sitt pris menar Barbara. – Man kan inte få något utan att betala. När Alice var bebis hade jag en tredjedel av ”Syster min” kvar skriva. Då var jag dålig på att vara närvarande och gick inte in i den där oerhörda symbiosen som många mammor verkar göra. Men å andra sidan fick min man stor tillgång till henne så det blev kanske plus ändå. Och nu tar jag igen det, så jag känner ingen skuld eller dåligt samvete. TRE SVAR från Barbara Voors 
Vita serien eller Mickey Spillane?
– Vita serien. På högstadiet kunde jag läsa en sån på en rast, som smågodis. Den typen av böcker var vad man läste mycket av på den tiden.
Agatha Christie eller Liza Marklund?
– Agatha, av nostalgiskäl. Av henne lärde jag mig hur man får ihop en pusseldeckare. När jag visste vem mördaren var läste jag om boken och kände mig smart.
Kräftor eller surströmming?
– Kräftor om jag måste välja men det är äckligt med båda. epost: kvinna@aftonbladet.se telefon: 08-7252330 fax: 08-56252805 |
