Jag har betett mig värre än Mikael Persbrandt.
Nej, det har jag förresten inte. Faktiskt inte. Men pretty jäkla illa har jag betett mig.
Det har rätt många.
Det finns ingen anledning att kliva upp på de bedrövliga höga hästarna där vänner av ordning så gärna sitter och hycklar.
Vitsen med Persbrandt är just kanske att hur ruttet vi har betett oss så finns det ändå en man som är värre.
Kanske är det därför som så många i Sverige trots allt älskar honom.

Fylla är svårt. Jag brukar vara lätt skräckslagen för såna där grabbar med glasartade blickar och sammanbitna käkar som står och haltar i ett litet gäng på krogen. De bär skinnjackor och keps ofta. De har varit duktiga i sport men slutat sporta. De letar muck. Jag märker dem mest när jag råkar vara ute på stan opackad en fredagkväll eller på sommareftermiddagar när de sitter på Folkungagatan på de vanliga ställena nära Medis.
Som full själv är jag blind för alla faror. Och för mitt eget beteende.
Micke P hamnade där de luxe. Han blev blind. Han planerade förstås inte att bete sig som ett bedrövligt miffo, flaskan bara råkade leda honom dit att det skreks könsord och hotades och hånglade trots flickvän med barn hemma. Därpå efterfest vid Dramaten.
Tuff skit att vara alkoholist.
Men tuffast ändå: FY FAN att vakna upp i går och få kvällen som han antagligen glömt det mesta av via sms från diverse vänner som läst om det i tidningen. Ångest med extra allt. Uh.
Stackars Micke.
I dag säger han i Bladet att "måste söka hjälp" och det är finemang. Blir väl antabus igen. Det kommer att bli bra.
Trots allt: det är inte hela världen. Det finns ingen anledning till extrem långvarig skam, egentligen. Det är inte verkligt verkligt verkligt allvarligt att bli omskriven i tidningen eller att bete sig svinigt. Det är inte mord, våldtäkt eller svält i Tredje världen eller miljoner döda i aids eller…ja ni vet. Världen är så mycket större.
Men: vi borde alla lära oss att krama varandra mer, bättre och mjukare.
Jag med.
Micke med.
Du med.