"Kronprinsessan" var en besvikelse, eller hur?
En viss hajp hade ju föregått och jag räknade med ett tätt, intellektuellt, trovärdigt feministdrama och måndags-tv-underhållning av tung SVT-klass. Hade rent av laddat upp med pizza trots att det är måndag. Sån pepp hade jag!
Men gud vad jag satt och saknade "Vita huset"-Aaron Sorkin. På samma vis som jag saknar Aaron Sorkins manus i "Commander in chief".
Istället för knivskarpt avslöjande repliker visades känslor och åsikter medelst väääldigt rynkande ögobryn, oootroligt menande blickar och stortysk dramaturgi istället för ett witty manus. Den feministpolitisk agendan gick också ut över drama-trovärdigheten.
För är det troligt att en finansminister skulle säga "kärringdepartementet" med så barnslig sarkasm? Är det sannolikt att statsministern skulle sucka när den kvinnliga miljöministern får en fråga på en presskonferens när hela pressen ser?
Nä. Det är för enkelt. En onödigt paranoid serie. Det blev plakatpolitik. Serien hade för bråttom att visa maktgubbeskiten.
Men alltså: det var inte en kass "Kronprinsessan", snarare ett svagt "bra".
Finaskådisar. Alexandra Rapaport som könskovoterad miljöminister verkade ha valt att basera karakären på Mona Sahlin. Mona och Margot. Rapaport är bra. Reine Brynolfsson och Suzanne Reuter är också ok men spelade samma maktkarikatyrer som alldeles för många gånger förr.
Ser ändå fram mot nästa måndag.
Det kommer nog att ta sig.
Men då beställer jag inte pizza.