Se där, jag borde aldrig tvivla ens en sekund (se nedan) på Carolas storhet. Ett svagt karismatiskt framträdande (för paniskt leende), ett kackigt startnummer, en taktmiss med steget, en sjuk röst för kvällen, men än sen: The people loves Carola. Carola is the people. Automatic.
Och hennes karisma kommer att ta oss till final i Aten, lätt.
Annars lovar jag att äta upp Bobby Ljunggrens Dolce & Gabbana-kavaj. Och dricka upp alla Thomas G:sons Aten-rakis retroakativt.
Eller drunkna i dem, snarare.
***
BWO klarar sig ändå förstås, men lätt hade de varit mer underhållande rent medialt i Aten. En argglad bög, en sötrar gosse och en coolhård queenie med en eurohit på riktigt hade varit rena skandal-Trio me' Bumpa därnere. Synd.
Men Carola kan å andra sidan slänga grekiska rabatter.
***
Samtidigt var det ruskigt underhållande att juryn - bestående av tv-tekniker och lokaljournalister i Falun, Norrköping och Umeå? - ville verka lite klyftiga genom att rösta på gulliga Andreas Johnson.
Ett klassiskt fall av varken konnässörsmak eller folksmak.
Istället: den larviga medelklassmaken som alltid, alltid är så obegåvad och i andra fall än musik dessutom farlig i sin intolerans och bitterhet.
Inte för att det är nåt fel på herr Johnson eller hans sång men jävlar vad stryk Sverige hade fått i Aten med den gamla rockgrunkan. Hjälp oss, Forbes.
Jury bör vi göra oss av med omedelbart - om den inte börjar bestå av experter.
Men då är jag helt för den. Experter.
(Förra året hade både folket och juryn fel även om juryn hade rätt i att ta Martin Stenmarck före Nanne; men Shirley Clamp hade gett oss bäst chanser i Kiev och vi hade sluppit kvala i år. Ungefär som BWO i år, även om Carola alltså är heeeelt ok, ok? I love Carola, ok?).
***
I övrigt var Fredrik Lindström roligast. Subtila verisoner av våra dialekter istället för parodiska. Karln är ett snille. Ett festligt sådant.
***
Till sist: Kikki var gullig.