Min gamle kompis Kalle Hägglund är död, läser jag i en fin och sann text i Svenska Dagbladet.
I slutet av 80-talet fick jag alltid bo hos Kalle i Gamla Stan när jag ville. Som högst begärde han att jag lagade ihop en potatisgratäng för besväret. När jag flyttade upp sågs vi då och då. Med åren blev det alltmer sällan och nu minns jag inte ens när vi sågs sist men det var en vår på Kornhamstorg, vi åt lunch.
Jag tyckte mycket om honom och han lärde mig mycket.