Vecklar ut sig fort, landar fegt

Det är ensammare nu.
Telefonen piper inte längre hysteriskt, allting pågår inte längre överallt nånstans. Luften är hög, det är lugnare, ensammare, folk har gått i ide, det är september, eller hur?
Ensammare.
Inte ensamt.
Ensammare.
Överdos av socialisering på sommaren, öl och underliga relationer. Sedan: höst som en baksmälla, vita skjortor och sommarkjolar slickar såren i soffor av brun manchester och filtar av syntet eftersom vi glömt köpa den mysiga sköna filten av bomull eller just av filt.
(Det luktar kattsand i hallen. Jag har inte haft katt på över tre år. Hon heter Stax Stalin och bor hos Stefan och Anna numera. Hon känner igen mig än och är så jävla söt.)
Nån sa att jag inte kunde vara ensam men jag kan vara ensam, jag tycker om att vara ensam, står ofta inte ut med att inte inte vara ensam, har inget att säga ofta.
Det är jobbigt att umgås med folk när jag inget har att säga.
Hittar jag någon som är lätt att umgås med utan prat ska jag hålla i den personen för alltid.
Kanske har jag hittat den personen.
Kanske.
Kanske pratar vi för lite.
Något saknas. En del ord och en del varmluft och en del rätta handlingar saknas för att jag ska våga våga.
Varför ska det vara så komplicerat med kärleken? Varför blir kärlek rädsla och en fixering vid allt hon inte gör, säger och menar istället för allt hon faktiskt gör, säger och menar. Allt underbart, varför inte hålla fast vid det, varför bli rädd för det som saknas?
That's just the way it is
some things will never change.
Rädd rädd rädd att gå sönder, rädd att ge bort det och få det åter i krossat skick.
Var det i våras jag tjatade om den stora kärleken och att jaga den? Var det i somras? Ha, det var alltid och är alltid, va? Alltid detta pinsamma kärlekstjat. Alla dessa lökiga drömmar om hus på landet med grill och perfekta frun och snoriga barn, om att slippa det här torftiga lättsamma underbara förödande innerstadslivet. Tankar som att "vem som helst, första som känns rätt rätt". Det brukar tjatas om det.
Sedan kommer kärleken nära, nån som känns mer än rätt rätt och då räcker inte det, då dyker helt oväntade spöken upp från magkällaren och skräms utav helvete. Nojjor.
To die by your side is such a heavenly way to die.
Kanske är det romantik.
Kanske är det att tro på kärleken, den som håller hela livet, att verkligen vilja att det ska vara så jävla rätt.
Det är 17-årigt.
Jag är 17 år. Jag blir bara en månad äldre för varje år. Kanske är jag 18 nu, kanske 21 jag vet inte. Det saknas djup här. Ich bin infantil.
I believe when I fall in love it will be forever.
Jag har sett det. En trasig vän blev kär i sommar och blev nästan hel (helt hel finns inte, kärleken kan inte ge det, det fattar till och med jag, 17). Han är perfekt. De är perfekta, jag tror att det kommer att hålla för alltid. Tar han sönder hennes hjärta ska jag ge honom stryk fast jag inte kan slåss. Men de kommer att hålla, de ser på allt fint de har istället på det som eventuellt inte finns.
Det är så man ska göra, det borde finnas en skola för det och man borde få ett jättelikt guldinramat diplom när man lärt sig. Eller en hel tapet där det står "wow, du fattar, miffo".
Jag tittar sällan på det jag har. Det är mycket jag har. Överflödigt äckligt mycket men det gills inte, inte i min hönshjärna.
Hönshjärna.
Där har vi det. Hönshjärna med ett fallskärmshjärta som vecklar ut sig för fort, landar för fegt.
Fredrik
hits