US Open-bucklan var på väg mot en parad i Mexiko City, Loerna Ochoa skulle vinna sin första major och söder om gränsen satt väl både familjen och landets president och halva nationen och hoppades få fira.
Men så gick Lorena i vattnet på 18 och i scorekortet blev det till slut en åtta på hålet och en sjätte plats, totalt. Ett par på hålet hade räckt för särspel.
Jag tror ändå Ochoa är nästa värlsetta efter Annika Sörenstam, som är den stora förebilden.

Birdie Kim vann US Open. Med en birdie.
Vad golfgudarna tyckte om upplösningen kan vi bara spekulera i, men när US Open var över blev himlen mörk och i sällskp av av åska och blixtar lämnade spelarna  ett regndränkt Cherry Hills CC. Hur det nu ska tolkas, efter en vecka med drömväder.
Kvar är vi reportrar och nu smattrar det mot tältduken, högt ovan våra huvuden.
Ni skulle förresten ha hört media-jublet när Birdie Kim satte sitt bunkerslag på 18. Ett särspel mot Morgan Pressel hade inneburit särspel - imorgon, måndag. Nu blev det inte så.

Nu åker tour-cikusen vidare, mot New Jersey. Efter det blir det spel i Europa och när det är dags för British Open om en månad vinner väl Sörenstam enkelt, bara som för att visa omvärlden att missen i Denver var en tillfällighet.
Veckan efter The Open kommer Europatouren till Barsebäck.

Nu är det dags att runda av från Colorado. Här kommer punkten.

Så, okej, Annika Sörenstam spelar sin kanske sämsta golf på hela veckan – när det gäller som mest. Enormt oväntat och svårt att greppa, världsettan har ju varit överlägsen hela våren.
60 procent fairwayträffar, så här långt, och bara 38 procent green-träffar.
Både Annika och hennes caddie Terry hänger med axlarna.

Lorena Ochoa kan ta hem det. Övriga kämpar mot bogeys när hon spelar drömgolf sista nio och snart kan pusta ut med en läsk i klubbhuset. Och bara vänta.

Morgonens mail från Er läsare var mestadels positiva, så till och med min blåbärsmuffin smakade bra, till kaffet.
Fånigaste citatet: "...golf är jämförbart med pimpelfiske eller anglingstävling".
Lika intelligent som när Paolo Roberto tyckte att golf var en lång promenad på gräs, nyligen.
Den där debatten orkar jag inte med.
Löpning är också rekreation.
Liksom bilkörning. Eller hopp i sandlåda eller tennis.Eller segling eller sparka boll eller åka skidor eller cykla eller...
ALL idrotts går att utöva som motionär - eller  på elitnivå.
Golfare tränar 6-10 timmar om dagen. Annika Sörenstam gör 600-700 situps om dagen, gör två timmar i gymet och slår golfbollar i långa timmar. Hon är inte ensam.

I dag avgörs årets största turnering på USA-touren. Världsettan Sörenstam måste förmodligen ordna veckans lägsta runda för att vinna och det betyder att hon måste chansa. Birdie någonstans första tredjedelen, för att börja klättrningen, är ett måste.

Ett annat bra citat, förresten; "Dåliga nyheter. Din barnvakt var tvungen att lämna återbud. Något annat kom emellan. Hon leder US Open."
Det är inledningen på en krönika av Mark Kiszla, Denver Post, med anledning av att 15-åriga Michelle Wie är en av tre som toppar ledartavlan inför avslutningen.

Han kom som ett yrväder en juniafton och hade en ackreditering från Callaway i en rem
runt halsen.
– Kom så skräddarsyr vi en ny drivet åt dig, sa han och presenterade sig med ett vistkort som läste "senior vice president" på Callaway Golf.
– En sån driver som Annika har. Du får den som en gåva.
Yeah, thanks, man.
But no thanks.
Det erbjuds mängder av mutor för en golfreporter. Det är enkelt att säga nej, jag brukar bara ta emot prylar från arrangörerna. Det har blivit nån t-shirt (Colonial), ett doftljus (US Open i fjol) och en kaffemugg i plast (i tisdags).
Men mutor från klubbitllverkare ska man säga nej till. Jag fick ett paraply i näven vid en British Open något år, men det gav jag bort. Att jag accepterade berodde på att Seve Ballesteros stod intill mig och att mutan var från klubbtillverkaren han just stod och talade sig varm för. 
Det finns reportrar som sväljer allt. Flera grabbar med feta leenden följde villigt med Callaway-farbrorn som lockade med en driver, här i Denver. Och det finns minst ett exempel på svensk reporter som på sin tid gjorde sig känd för att ta emot allra helst klubbor - och sedan hade mage att till och med sälja dem vidare.

Nu återstår bara en speldag i Womens United States Open 2005 och vinner amatörerna Michelle Wie eller Morgan Pressel ska ni veta att de blir helt utan veckopeng. De fyra miljoner kronor som betals ut i förstapris går till "bäste professionella spelare".

Om fjärde rundan slutar med flera spelare på samma ledarscore blir det särspel – på måndag.
Och vi är många som har flyg bokat lite för tidigt för att ens våga tänka på hur det ska gå ihop.
Återstår att hoppas på att Annika Sörenstam gör som Arnold Palmer i US Open 1960, just här på Cherry Hills CC. Han var sju slag efter inför sista rundan - men vann efter en 65:a.

 

Lördagar kallas ofta "Moving Day", det är då spelarna intar positioner inför avgörandet under söndagen.
Sörenstam inledde bra, med knuten näve, men fyrputtade ett korthål och började grubbla. Var upp på smått ofattbara +7, men har just gjort en birdie och  kanske har hittat tillbaka till rätt spelrytm och känsla.
Det som är mest positivt är att hon träffat 80 procent av fairways i dag, jämför med 57 procent i går. Det är oerhört viktigt med tanke på ruffen, som är löjligt hög och tjock. Jag ställde  ner en vattenflaska i den i går och hittade den knappt när vi skulle gå vidare.

Ingen spelare är under par, när det här skrivs.
Det visar hur svåra förutsättningar Cherry Hills erbjuder.
Än finns chansen till svensk seger.

Du kanske börjar varje morgon med en kaffe eller en fralla eller gröt eller vad vet jag.
Jag börjar med en kaffe och sortering av mailen. Brukar trilla in en hel del, speciellt efter en krönika. Många har egna synpunkter och läsarnas feedback är en viktig del av Sportbladet.

Tänka hugga några lösryckta mailcitat ur högen, med anledning av mina funderingar kring att Annika Sörenstam senaste åren blivit mer bekväm i rollen som världsetta och nu bjuder på såg själv - och inte längre är lika tråkig som många ansett tidigare.

En läsare hälsar: "Annilka Sörenstam ÄR pojkaktig (jag kan inte första att någon man skulle kunna tänka sig att gå i säng med henne.)"
En annan läsare hade hellre sett en tjej som liknar Angelina Jolie vara världsetta och skriver: "...hon (Annika) borde försöka ändra utseende och klädstil."
En tredje konstaterar: "Att hon är tråkig det vet åtminstone Robert Gustavsson. Den här tanten tål ju inte skämt."

Pojkar, ställ ner biran, ta av er brynjan och ta en kall dusch.

Solen lämnar himlen över Colorado strax efter åtta på kvällen och det blir mörkt snabbt.
Annika Sörenstam lämnade just området med en 75-runda på ledartavlan. Hon är 22:a.
– Än har jag chansen, sa hon efteråt och vi skrev våra artiklar så det ömmade i fingertopparna.  Annika hade 35 puttar.
Hon höll masken på presskonferensen – men det kokade i henne. Jag vet få idrottsmän som är så tävlingsinriktade som äldsta systern Sörenstam och  35 puttar, tre raka bogeys sista tre hålen, i en US Open, det är som att koka sönder julskinkan på julafton, inte hitta sill till midsommarbordet eller vinna på lotto men upptäcka att bongen ligger söndertvättad i jeansen. Typ.
Det får inte hända.
Hon svor i natt och sparkade säkert i väggarna av besvikelse.
Räddningen är att övriga spelare har lika svårt där ute och att det bara är sex slag till ledning.
Tror faktiskt fortfarande att Annika Sörenstam vinner det här, hon vet redan nu på vilka hål hon kan chansspela för att plocka birdies. Gäller bara att träffa fairway och banka liv i puttern. Sex slag kan Annika ta in redan under tredje rundan.

Bara timmar kvar av midsommar. Nu ska jag se om redaktör Hellsten har den där Bosse Larsson-skivan med allsång eller inte. Hittar vi den ska jag spela den högt ut i mörkret och hoppas att Sörenstam och de andra tjejerna hör den om de har fönstren öppna.
Så att det känns lite ljusare.

De små greenerna är stenhårda och när man står bakom tjejerna när de ska spela in så känns det lika omöjligt som att lyfta in en boll till en speciell ruta på parkeringsplatsen. Samma odds, om ni förstår.
De flesta misslyckas, och därför blir cutten i US Open så hög som åtta över par, antar jag. (Det pågår spel fortfarande, snart sju på kvällen lokal tid, när jag skriver det här.)

Väl på greenerna väntar nästa utmaning. För när man passerat smala fairways och kanske lyckats undvika decimeter hög ruff, ska bollarna ner i koppen.
Greenerna är hårda - men inte så snabba, och det lurar spelarna. Jag följde både Sörenstam och Neumann idag och mängder av puttar gick rätt i linje – men stannade kort, eller nån centimeter till höger. Det är illa, det visar att de inte vågar träffa bollen rätt.
Jag har aldrig sett Annika Sörenstam putta så illa, eller ha sån otur, som i dagens andra runda. Jag antar att det kokar i henne, för det är små marginaler och hade hälften av de missade puttarna gåitt i hål vore världsettan i en ledning som hade knäckt hela startfältet.

Gäller förresten att vara aktsam där ute. Jag håller numera ett öga bakåt, efter en liten incident under första varvet. Jag stod och talade med Annikas mentala coach Pia Nilsson när jag plötsligt träffades av en boll på låret. Det var koreanskan Se Ri Paks utslag på nian och efter en luftfärd på 230 meter studsade golfbollen på mitt högerben och in i fotograf Höglunds stativ – och bakåt, förbi mig igen, och ner i den höga ruffen.
Pia Nilsson lyfte knappt ögonbrynen. Sånt som händer, liksom. Så jag höll masken jag med.
– Och du sa..?

Hör hemifrån att det är solsken, jordgubbar med glass, krabbfiske och bad i havet.
Vi svenska reportrar i mediatältet vid US Open nöjer oss med en liten mini-midsommarstång, som redaktör Hellsten reste efter bra initiativ från flickvännen i Dalarna. Hon skickade även med servetter med svenska flaggan. Det ryktas att Hellsten även lär gömma på en cd-skiva med allsång tillsammans med Bosse Larsson. Ännu obekräftat.

Om tio minuter går både Sörenstam och Neumann ut, samtidigt.
Räknar med att Annika inte spelar lika nervöst som igår, när turneringen nu rullat igång och hon har en runda i bagen. Lotta vet jag inte riktigt var jag har - men kylan och rutinen finns där och det kan betyda mycket.

Ska även följa Sophie Gustafson. Hon hade en drive på 298 meter i går. Det frestar.

Kan även meddela att pinnplaceringarna i dag, den andra rundan, är söndags-brutala. Det lär inte bli många varv under par idag heller.

Glad midsommar, golfsverige!




 

Efter regnavbrott är spelet igång igen, men frågan är vad vi hinner få in i tidningen före deadline.
Mimmi Hjort har just tagit sig ner på ett under par och delar bästa svenska placering med Lotta Neumann.

Lugnt, annars. Noterar i statistiken att Annika Sörenstam bara använde driver på två hål (2 och 17) - trots att Cherry Hills är den längsta banan någonsin i en Womens US Open. Det tyder på kyla, världsettan har en spelplan som inte får rubbas. Vid flera tillfällen hade en driver varit helt ok, men då hade hon riskerat tuff ruff.

Sitter ganska nära den stora elektroniska ledartavlan inne i mediacentret och kan berätta att arrangörerna vid varje ny införd score hos de bästa spelarna väljar att – plinga. Det känns som man sitter hemma och tittar på gamla Tipsextra.
Angela Stanford, birdie och röd trea efter hål fem.
Pling!
Morgan Pressel, dubbla birdies efter hål tio och elva.
Pling!
Så jag och redaktör Hellsten på Svensk Golf har nästan spårat ur. Vi jublar vid varje pling och tävlar om att hitta närmaste namnkoppling till brittiskaklubblag.
Stanford Bridge-Pressel North End 0–1 (12, Morgan).

Det är ju långa dagar här, som ni förstår.

Glad Midsommar, förresten. Klockan är ju snart morgon i Sverige.
Pling!

Svenskorna lirar bar boll i US Open.
Liselotte Neumann hugger på en tätplacering, följd av en rad andra tjejer med svenska flaggor på golfskorna.
Annika Sörenstam räddades av sitt närspel och är på par. Helt ok.

Annika följdes förresten av en annan svensk superstar utanför repen. Mer om det i Sportbladet i morgon.

Nu är det dags att jobba på riktigt. Promenaden över 18 hål var bara uppvärmning. Det är nu, när tjejerna spelat klart och kommentarat sina varv, som vi reportrar får börja arbeta på riktigt. Nu gäller det att sortera de spridda anteckningar i blocket som kladdats ner av fukt. Värmen är olidlig och nu klibbar det som man bar en blöt och het handduk över ansiktet.

Följde Annikas första nio.
Bogey på ettan och första fairwayträffen på hål fyra.
Men sedan hade hon en hel näve med birdieputtar som stannade vid hålkanten och bestämde sig för att jäklas lite extra. På 18 gick bollen nästan "runt hela kvarteret".
Annika är even, på femte plats, efter tio spelade.
Det är okej.
US Open spelas över 72 hål. Eller 90, om det blir särspel på måndag.

Amerikanska 17-påringen Morgan Pressel leder. Hennes såg jag första gången när hon som 13-årig skoltjej spelade US Open i Pine Needles och mest fick frågor om vilka ämnen i skolan hon gillade bäst.
Nu spelar hon drömgolf.

Hettan är brutal.

 

Minuter kvar till Snnika Sörenslam slår ut på tian.
Vi är många reportrar som kom ut tidigt, redan efter 07, lokal tid. Skuggorna var långa och Annika gjorde sin vanliga uppvärmningsrutin. 75 minuter med start på driving rangen, första wedgar, sen mellanjärn och sist driver. Därefter sista tio på puttinggreen.

Vi glömmer offta att även sju andra svenskor spelar US Open. Det är egentligen enormt, med tanke på att vi är så litet land och har en oförskämt kort golfsäsong. Så går i alla fall snacket hos de amerikanska reportrarna. Svårt att säga emot, där.

Jag rankar övriga svenskor enligt följande lista:
1) Carin Koch.
2) Liselotte Neumann.
3) Maria Hjort.
4) Resten (Lotta Sörenstam, Eva Dahlöf, Helen Alfredsson och Sophie Gustafson).

Skuggorna är för resten inte så långa, längre. Solen står redan ganska högt och det väntas bli 34 grader i skuggan.
Som om banan, den längsta i damernas US Open någonsin, i sig inte vore en tillkräckligt stor utmaning.

Onsdag 22 juni.
Klockan är snart två på natten hemma och dagens texter är levererade.
Annika och Lotta Sörenstam spelade idag en träningsruna med bland annat mexikanska talangen Lorena Ochoa, det bettades friskt, och när vi sedan träffade Annika sken hon som en sol. Jag antar hon vann stort.
Det Annika fick se i mediatältet var en stor flock reportrar som i 20 minuter pratade klubbval vid speciella hål, tidigare segrar och vänskapen med Tiger Woods.
Inget nytt.
Inte ens turbulensen och armbågarna runt henne var speciellt spännande.
Vi är en liten klase svenska reportrar på plats här. Vi tog ett avspänt snack med Annika efter den officiella presskonferensen. Jag ställde mina frågor, fick bra svar, och de andra körde sina race. Det brukar alltid vara frågor med mer känslor och funderingar när svenska reportrar är på plats. Amerikanarna pratar mest om järnsexor och hur Annika resonerar inför inspelet på 18 och om hon kan sin Bobby Jones (1930-talets Tiger Woods, med en amatör-Grand Slam).

Det Annika inte fick se i mediatältet var kaoset.
Under en normalstor turnering får massmedia ett litet rum i klubbhuset, eller ett mindre tält, för kanske femton arbetsplatser.
I en US Open är tältet större än en halv fotbollsplan och det är mer än 400 personer i rörelse.
Vi är som yra höns, för nästan ingenting fungerar. 
40 japaner är desperata, de är vana vid att tekniken fungerar.
Men trådlösa bredbandet är ett skämt, telefonledningen tog 32 timmar att installera och jag får ofta en maskin i örat som förklarar att samtalet inte går att koppla. Att mobilen dessutom lever sitt eget liv gör en reporter i Denver isolerad.
Annika går i mål vid två på natten på söndag, om det blir spel i en av de sista bollarna. Att få hem texterna då, utan internet och under hård tidspress, blir en kittlande upplevelse.
Jag har tårar i ögonen när jag skriver det här, men det beror mest på den gigantiska fläkt som placerats uppe på väggen mitt emot minplats.

Fast det finns glass och läsk, i alla fall. Det är gratis. Nästan så man saknar reportern från Skåne som varje år vid turneringar på Barsebäck fyller en sportbag med läsk till familjen.

Nu hör jag från säkra källor att strömmen gått i klubbhuset. Förvånar mig inte alls.
Och på Weather Channel varnar de för att blixten ska slå ner.

Lämnar strax mediatältet med förväntningar. Torsdag är det äntligen dags för årets hetaste golf.

Tisdag 21 juni.
Det finns en stor korg med krämer på en bänk i mediatältet. Det är tuber med solkräm, skyddsfaktor 30, och de går åt snabbt.
Det är 34 grader i skuggan i Denver och när jag kliver ut till drivingrangen, alldeles intill både mediatält och klubbhus, ser jag Annika Sörenstam vid sin golfbag och hon gnider in mängder av solkräm. Och hälsar glatt när vi får kontakt.
Alla runt omkring talar om solen – och den tunna luften här i Colorado.
– Bollen går 15 procent längre än normalt på hög höjd. Har du förresten skyddat dig med solkräm, säger en kollega på AP.
Bollen gick längre även i den tunna luften i Mexico, tänker jag. Men då skyddades man i alla fall från den brännande solen av brun smogg.
En annan reporter och krönikör, Ron Sirak på ansedda Golf World, konstaterar plötsligt att Annika Sörenstam vinner US Open. Men kanske ändå inte får det erkännade hon förtjänar.
– Om femtio år kommer man att titta i golfens historieböcker och säga ”du måste skämta, vann en spelare allt det där???” säger han.
– Om Annika vore man hade Hollywood gjort film om henne för länge sen. Hoppas ni uppskattar henne, där hemma i Sverige.
Gör vi det?
Kanske blir det en väg eller en staty i Sverige, någon gång i framtiden, tänker jag. Det är hon värd. 62 segrar på USA-touren vid 35 års ålder, det är ofattbart.
Alla andra i USA spelar i skuggan av Annika Sörenstam, just nu.
***
I dag, onsdag, håller världsettan presskonferens, då får vi veta mer hur hon har det. Och om drömmen om en Grand Slam blir annat än en dröm.