Jag gillar traditioner.
Därför var gårdagens Luciafirande självfallet en extremt viktig händelse.
Jag var ute och köpte mjölk när jag såg en väldig massa vuxna välla in på dagiset Surmulen i mitt kvarter.
Inifrån hördes sång. Genom fönstren kunde man även ana vita strutar och särkar och levande ljus.
"Åh, Lucia!" tänkte jag (min slutledningsförmåga är lysande!)
Jag gjorde mig så osynlig jag bara kunde och smet med in.
Massor av folk och leenden. Doften av gran och glögg.
Dagisbarnen sjöng supervackert. Alla härliga julsånger var med.
Jag hamnade lite galet i samlingssalen, stod plötsligt väldigt nära barnen.
Troligen trodde några föräldrar att jag försökte tränga mig in i kören. För efter en stund började det tisslas och tasslas.
"...en björndräkt... dålig stil... barnens dag", var några av de ord som lösgjorde sig ur föräldrahopen.
Jag låtsades som inget. Men surret och mumlandet tilltog.
"Alltså, min Arvid har en ny jättefin strut, då ska ingen i dagispersonalen stjäla showen med en billig björndräkt från Buttericks", sa en herre i kostym och Djurgårdsnål.
Till slut tystnade sången.
Alla stirrade på mig.
Tystnad.
Det var plötsligt fruktansvärt varmt i Surmulens samlingslokal.
"Jag är faktiskt en RIKTIG björn. Jag är ROCKBJÖRNEN och jag råkar GILLA Lucia", stammade jag och rodnade av ilska under pälsen.
"Pjäh", sa mannen med DIF-nål.
När jag gick därifrån hörde jag hur barnen började sjunga på "Stilla Natt".
Det är en tuff värld därute.