Fördel Chad Hedrick inför 10 000 meter. Amerikanen har lottats i sista par mot Carl Verheijen. Johan Röjler går med vinnaren av 1 500 meter, Enrico Fabris.

1. Leveille (USA) - Donagrandi (Ita)
2. Skobrev (Rys) - Veldkamp (Bel)
3. Detisjev (Rys) - Sanfrantello (Ita)
4. De Jong (Ned) - Grødum (Nor)
5. Dankers (Kan) - Kramer (Ned)
6. Rojler (Sve) - Fabris (Ita)
7. Saetre (Nor) - Ervik (Nor)
8. Hedrick (USA) - Verheijen (Ned)

Vandag gaat't gebeuren Idag ska det ske.

Teleurstelling Besvikelse, misslyckande.

Det är tur att holländarna har sina kvinnor. Utan Ireen Wust och Marianne Timmers guld på vardera 3 000 och 1 000 meter hade de varit hopplöst akterseglade av sådana mindre vintersportnationer som till exempel Sverige.

För det går tungt för de holländska herrarna. Mycket tungt.

På dagens 1 500 meter var det bara Sven Kramer som INTE såg ut att bära en hel skridskonations stolthet på sina axlar, men så var han heller inte ett medaljhopp. Han gjorde som Johan Röjler, åkte igenom de tre och trekvarts varven som uppvärmning inför fredagens holmgång med Chad Hedrick på 10 000 meter.

När sedan de holländska medaljhoppen väl stod på isen hade de alla ganska mycket av "Vandaag gaat't gebeuren" över sig. De hade nåt att bevisa, att Holland kan matcha den nya tidens skridskoåkare.
En efter en sprängde de sig.
Först Jan Bos.
I paret efter var det unge Simon Kuipers tur. (Parkamraten Enrico Fabris tackade för draghjälpen och tog guldet framför alla självsäkra och gapande jänkare.)
I nästa par var det Erben Wennemars tur - och det räckte med att se hans ivriga påhejande av publiken före start för att inse att han skulle gå ut för hårt.

Teleurstelling, alltså.

1 500 meter är skridskons kanske allra mest underhållande distans. Det är som friidrottens 800 meter, en oerhört finkänslig avvägning mellan speed och uthållilghet.
I Lingotto-hallen var det flera som missbedömde såväl hastighet som förhållandena som sin egen kapacitet. Vare sig Chad Hedrick eller Shani Davis höll, trots att de båda hade italienaren Enrico Fabris tider att gå på. Det räckte till silver för Davis och brons för Hedrick. Och till ännu ett italienskt skridskoguld.

Stod och väntade på två av damkronorna i dag vid säkerhetskontrollen till olympiabyn - och fick se ett koppel cyklande skrinnare komma över bron som förbinder de aktivas boende med mediecentret och Lingotto-ovalen.

Först kom Sven Kramer, holländaren som var tvåa på 5 000 meter. Sedan kom Öystein Grödum. Sist av alla kom den amerikanske norsk-svenske tränaren Peter Müller - men han gick.

På tal om Sven Kramer: han fick ett mäktigt välkomnande från den holländska publiken. Och ja - i dag är det en blåsorkester (om än liten) på plats. Äntligen. Så nu pågår den verkliga festen i den bortre kurvan under isprepareringen. Jaja, man har inte roligare än man gör sig.

Simon Bank saknade idrottens öst/väst-konflikt häromdan. Inom kortbaneåkning på skridsko lever den än, bara det att östs centrum har förflyttats till Sydkorea och Kina.

Den politiska konflikten existerar naturligtvis inte som förr. (Kanske har den ersatts av en ekonomisk?) Men på läktarna i arenan vars namn låter som nåt taget ur ett forntida finsk epos blir det i alla fall tydligt: USA:s Apollo Ohno buas ut av den koreanska publiken medan Ahn Hyun-Soo och Ho-Suk Lee har varsin egen hejaklack. Nordamerikanerna (jänkare och kanadensare) försöker göra sig hörda men kämpar i motvind mot koreaner och kineser.

På isen i Palavela dominerar koreanerna. Trippeln på damernas 1500 meter hindras bara av en diskning. Även på herrarnas 1000 meter vinner Sydkorea dubbelt: nationalidolen Ahn Hyun-Soo före Ho-Suk Lee.

De allra flesta ser nog OS som ett litet smörgåsbord av olika sporter att välja från.
Inte den holländska morgonsoffan i tv (mitt nya favoritprogram).
Där handlar det om skridsko - och BARA om skridsko.
Kul att äta bara sillen, 16 dagar i rad?

Hur som helst - de tar sin skridsko på allvar, de oranje.
I går försvann guldchansen på lagtempot när Sven Kramer trampade på en kloss i kurvan i semifinalen mot Italien. I dag, nu på morgonen, gås misslyckandet (en bronsmedalj) igenom. Grundligt.

Mark Tuitert och Rintje Ritsma (som i går gjorde sin sista start i ett stort mästerskap, även om han inte åkte semifinalen) finns på plats i studion. Mycket av pratet handlar om känslan av besvikelse, något som Nos fångat fantastiskt bra med bilderna från i går: på coachen Gerard Kemkers, en kamera på var och en av de tre åkarna i laget, kameror på lagkamraterna på läktarna, kameror på den holländska klacken... Frank Östergren skulle befinna sig i den på djupet-gående tv:ns himmelrike, finge han bara se det.

Jänkarn Joey Cheek snabbast även i det andra heatet på 500 meter. Knappast oväntat - han imponerade över den första femhundringen.

Joey Cheek, USA, blev ende under 35 sekunder på herrarnas första heat över 500 meter. Cheek, med sista ytter, gick emot kanadensaren Jeremy Wotherspoon och hade 34,84 i mål.

Wotherspoon - storfavorit inför OS i Salt Lake City - använde inte sin vanliga startteknik, med en hand i isen. I OS för fyra år sedan ramlade han i starten - för några veckor sedan gjorde han om exakt samma bedrift vid sprint-VM i Herenveen. Nu startade han upprätt - och var klart slagen av Cheek med sina 35,37.

Erik Zachrisson 19:e, 35,80. Inte alls oävet. Finländarna Hänninen och Koskela delar niondeplatsen med sina 35,58.

Tyvärr missar jag det andra heatet... Plikten kallar.

Hinner med andra halvan av skridskons 500 meter.
Tyvärr ännu lite glesare besatt i Lingotto-ovalen, jämfört med 5 000 meter, men som vanligt en stor holländsk klack i vardera kurvan.
Naturligtvis är det bäst tryck på de orangea när en av deras egna åker - men de har aldrig långt till att visa sin uppskattning även för andra nationers åkare. Framförallt inte om åkaren gjort något utöver det vanliga, eller visat extra stort hjärta.
Förutom holländare är det gott om japaner på plats. Inte minst på pressläktaren - vilket inte är så underligt; Japan är en stor skridskonation på sprintsidan.

Presskonferens - och alla väntar på den stora stjärnan (som är och lämnar dopningsprov).

Han har vissa likheter med cyklisten Lance Armstrong: Texasbo, dopningsviskningarna, kaxigheten. Armstrong tog sex raka Tour de France. Hedrick kan ta fem OS-guld, säger han.

Insatsen i dag var imponerande, även om Kramer säkert hade kunnat svara om han hade gått efter Hedrick. Kramer såg grymt besviken ut när han pratade med den holländska pressen och sa att han var mycket missnöjd. Det bäddar för en riktigt holmgång mellan Kramer och Hedrick på 10 000. Och varför inte ett parlöp mellan de båda?

Chefen - som vid just detta tillfälle är en man i sina bästa år vid namn Mattias Lundell (bilden här intill) - ringer: "Du kan väl blogga om varför du älskar skridsko". Jo. Eller skriva en bok, kanske.

Men nu är det en halvtimme kvar tills det är dags att gå till ovalen i Lingotto-hallen och, tja? Varför bryr man sig om idrott överhuvudtaget?

Inne i Turins stadskärna märks det i alla fall att skridskotävlingarna börjar i dag. Åt alla håll och kanter syns orange-färgade flaggor, halsdukar och kläder. Holländarna är här för att ta guld, men jag tror att de blir bestulna på festen - och riskerar i värsta fall att bli helt utan medalj. Pallen i dag: Fabris, Ervik, Hedrick. (Och eftersom jag är fullständigt urusel på att tippa blir det antagligen Kramer, de Jong och Verheijen.)

Frågetecknen inför tävlingarna är två:
Hur är förhållandena i Lingotto-hallen?
Hur ska holländarna lyckas smuggla den traditionella blåsorkestern genom säkerhetskontrollerna?

Om ovalen är ens i närheten av Salt Lake Citys och Calgarys standard krävs det världsrekord för att vinna.
Om blåsorkestern inte släpps in spelar det ingen större roll - den holländska klacken kommer att höras i alla fall.

Varför älskar jag skridsko? Chefen får ge sig till tåls, kanske kommer det ett svar lagom till 10 000 meter.

I dag lottades 5 000 meter skridsko. Och den lilla chans till medalj som Sweden's finest hade till en medalj försvann nog tyvärr i samma ögonblick som Johan Röjler hamnade i det sjunde paret. Alla åkare på den undre halvan av lottningen kommer att ha svenskens tider att gå på - så det måste till en bragd av sällan skådade mått för att Sverige ska få sin första skridskomedalj sedan Tomas Gustafssons dagar. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel.

Guldet går till Italien eller Norge. I sista par går nämligen Enrico Fabris mot Eskil Ervik. Chad Hedrick kan i värsta fall bli utan medalj, men jag tror jänkarn norpar bronset.