Jaha, hur avslutar man en blogg?

Ja, jag vet. Det är två och ett halvt år till OS i Peking. Det är inte så jävla lätt att räkna alla gånger efter att ha jobbat 16 timmar om dan i tre veckor.

Tre Kronor har just firats på Medborgarplatsen. Själv sitter jag på Charles de Gaulle och svär lite lagom över Blixten som bokade in oss på just den här rutten. Hemma i Stockholm nån gång vid midnatt. (Det gick ett plan direkt från Turin till Stockholm 15.00...)

17 tävlingsdagar, sju guld, 14 medaljer, 162 inlägg i bloggen. Men nu är det över.

Tv-apparaterna i presscentret är avstängda, Sportbladets redaktion hemskickad i en låda. Ja, tekniken i alla fall. Nån hade försökt stjäla vår skrivare, vi stal tillbaka den. Nu återstår bara ett...

Sportbladets redaktion på plats börjar så sakteliga att avvecklas. Simon Bank tackade nyss för sig (han åker till Irland i morrn för att titta på fotboll), Jerker Ivarsson och Johan Flinck sover i Milano i natt eftersom de flyger därifrån tidigt i morgon bitti.

Bloggen har ju gnällt lite på Turin. I går hjälpte en amerikansk tant bosatt i Turin mig när jag försökte handla i en affär där expediten inte förstod vad jag ville ha. Tanten passade även på att ursäkta sig å Turins vägnar och berättade att det här är den värsta tiden på året och att sommaren är mycket bättre. Så då borde det kanske ha varit ett sommar-OS som skulle ha gått här.

I morrn lämnar vi Zlatan, del Piero och alla övriga turinbor åt sitt öde. Fortfarande återstår att packa ihop all teknik vi hade med oss ner till Italien, samt att packa resväskan (som som vanligt är mer proppfull nu än vid nedresan). I morgon vid den här tiden är det en halvtimme tills vi landar på Arlanda. Med lite flyt kan jag vara hemma runt midnatt.

Det enda jag verkligen kommer att sakna från Turin är kaffet.

Räknade fel i går. Men nu har vi sju guld. Och vi är sexa i OS medaljliga.

Jag som tippade fyra (4) medaljer, ett guld, inför OS. Jag är glad att jag hade fel även då.

Det tackar vi för.

18.19: Hungern gör sig påmind. Efter slutsignalen har det varit jobb, jobb, jobb - och nu börjar det närma sig nån gräns. Som vanligt dyker det upp ett litet lufthål mitt i all röra och nu jävlar är det dags för mat i dag, för första gången sen den ynkliga frukosten.

Sen är det dags att bege sig på guldfest. Igen. Stort.

Och just ja: OS är slut. Det är värt att ta igen: OS är slut. (Nästan då, avslutningen återstår.) Som en radiolallare skulle uttrycket saken: Äntligen! Tamefan värt ett stilla: Hurra!

I går, på OS näst sista dag, visade sig Turin plötsligt från sin lite bättre sida. Kan ha att göra med att det var kväll och fullt med människor ute på gatorna.

I går hade Sportbladet dessutom sin traditionella OS-avslutningsmiddag på en krog i centrala Turin. Tidigt i morgon bitti åker den första av oss hem, den sista först på tisdag. Och det ska bara bli skönt att få komma hem.

Men. Det finns absolut ingen anledning sammanfatta någonting än. Dels pågår ju femmilen - och det här OS:et känns det som om Anders Södergren inte blir fyra utan faktiskt tar en välförtjänt medalj - dels återstår hela OS stora höjdpunkt, ishockeyfinalen. De experter vi pratade med i går tippade finskt hockeyguld allihop.

...i alla fall om man får tro Simon Bank. Tre dagar kvar!

Anders provade nåt nytt i dag. När metalldetektorn i säkerhetskontrollen pep tittade han bara på vakten och sa "its okay". Det fungerade, han blev insläppt utan vidare undersökningar. Känns förtroendeingivande.

Om ni någonsin undrat exakt hur idiotiskt ett OS kan vara: Titta på bilden ovan. Den är tagen i curlingarenans "Media Lounge" (matrum) och föreställer en sojaflaska och en ketchupflaska - med övertejpade varumärken.

Som om någon ens skulle vara intresserade av att fånga flaskorna på bild (övertejpningen däremot väcker ju intresset), som om det skulle skada relationerna med sponsorerna om någon konkurrents logga faktiskt syntes i bild (om nån händelsevis fotat eller filmat inne i just matrummet) - som om någon överhuvudtaget skulle bry sig.

Tillbaka på MPC efter en snabbvisit på curlingdamernas guldfest. (Nej, den hölls inte på McDonalds (se det tidigare inlägget).)

Anette Norberg var glad men samlad när vi pratade med henne. Herrejävlar vilken sista sten hon spelade. Andra var mer spontant dårglada på det där sättet som gör att det lätt stockar sig lite i halsen för den utomstående.

Det sjöngs, kramades, pussades, sjöngs lite till, det skålades och skrålades. På idiotfrågan "hur känns det just nu" svarade Anette Norberg: "Jag är hungrig".

I morgon: Anja i bergen, Tre Kronor i semi. Och allt krockar med en av OS absoluta höjdpunkter, milloppet på skridsko. Har en känsla av att det blir svårt att få chefen att gå med på att låta mig se skridskotävlingarna i stället för att jaga guld-Anja eller gå på hockeyn. Godverdomme.

I dag var det helt plötsligt svårare än vanligt att röra sig i stan. Visade sig att två personer lämnade en bil med motorn på i närheten av presscentret (där sex av Sportbladets redaktion sitter just nu) vilket fick den italienska polisen (ja, alla, typ) att gå i gång. Återstår att se om det verkligen var nån bomb - men vår avresa till Pinerolo och curlingfinalen riskerar bli lidande.

På begäran av Lars-Erik tar bloggen in bilden här till höger. Han (Lars-Erik, till vänster på bilden) hävdar existensen av en krönikörsuniform kontra oss vanliga dödliga löneslavars kläder.

Skillnaderna framgår tydligt: Krönikören i sin kavaj, solbrillorna för att hålla den nödvändiga distansen till verkligheten för att kunna iaktta i stället för att delta, det världsvana leendet och den lätta packningen.

Slaven, påbylsad för alla eventualiteter (han KAN ju tvingas åka till nån iskall jävla hockeyhall nånstans), naturligtvis med en ryggsäck med dator, pass, mobilladdaren och alla nödvändiga små broschyrer från arrangören för att klara ett OS på bästa sätt. De trötta, lite svullna ansiktsdragen skvallrar om ett hårt OS med jobb, jobb, jobb.

Kanske har Lars-Erik rätt. Sportbladets andre krönikör på plats har till exempel aldrig, såvitt vi vet, tagit av sig kavajen under hela OS.

Fyra dagar kvar av OS - men ett olöst mysterium består: Hur många olika sorters poliser finns det i Italien? Och hur hänv

Här finns polizia, carabinieri, guarda di finanza... Alla läsare som har den minsta aning om hur det italienska polisväsendet fungerar är välkomna att höra av sig. Mejla genom att klicka på knappen här till höger.

SMS hemifrån: "Nu sänder minsann svt på båda kanalerna. Och curling på den ena dessutom. Gud hör bön!"

Curlingsjukan fortsätter alltså. I presscentret i Esposizione fajtas det kring tv-apparaterna: slalom eller curling? En och en halv timme kvar till nedsläpp i hockeyn. Och Anja i ledning! Så här måste norrmännen känt sig de senaste fyra olympiska spelen.

Grymt imponerande! Till och med de svenska hockeyreportrarna på plats i Esposizione lyfte blickarna mot tv-apparaterna för att följa Björn Lind och Thobias Fredriksson. Sverige nu åtta i medaljligan. Och Norge saknar fortfarande ett guld på skidor, stackarna.

Damerna och herrarna klara för kvartsfinaler i sprint. 14.00 börjar damernas curlingsemifinal. 14.45 körs damernas slalom. Vi kanske kan räkna hem fyra medaljer (hyfsat realistiskt) innan dagen är slut: en vardera i herrarnas och damernas skidsprint, minst ett silver om lag Anette Norberg (som chefen skulle ha skrivit) sopar banan med Norge och sen Anja, då.

Jag tror Anja får sitt guld - men i storslalom. Mina favoriter i dag: Marlies Schild och Kathrin Zettel, Österrike. Och Kostelic då. Men jag hoppas att jag har fel.

Danijela Rundqvist och Pernilla Winberg poserar tillsammans med silvermedaljerna och en nyfunnen italiensk beundrare. Svenskorna väckte viss uppmärksamhet när vi gjorde tv med dem i gallerian i Lingotto-komplexet. Såväl kanadensare och jänkare som en italiensk polis ville ha sina bilder tagna med silverhjältinnorna.


Här är han, Mart Smeets, mannen som leder NOS Studio Sport. Han tittade frågande när han såg att jag plåtade honom med min lilla mobilkamera. Eller såg han plågad ut efter ännu ett missat holländskt guld?


Vad är det här?
A) Något slags tortyrredskap
B) Ett italienskt tvättställ
C) En bakteriehärd
D) Alla ovanstående
Ring in det rätta svaret till The Organising Committee of the XX Torino 2006 Olympic Winter Games: +39 011 11 2006.
Vinnaren får en italiensk centralvärmeanläggning installerad lagom till nästa köldknäpp.

För er som undrar hur det gick med den äldre herren som pratade för sig själv i natt: han syntes till frukosten i morse. Och han såg mycket, mycket trött ut.

Om jag inte minns fel är helvetet i Dantes Den gudomliga komedin en mycket kall plats. Jag tror han har rätt.

Hemkommen från Tre Kronors succéföreställning mot Slovakien möts jag av en rå, kall luft i mitt rum. Golvet - som så sent som i förrgår var varmare än Foppas ljumskar - är iskallt.

Går till receptionen för att påtala felet. Utanför hissen på andra våningen (mitt rum ligger på tredje våningen i hus A4, repan i hus A3, tror jag) står en äldre kanadensisk man och pratar högt för sig själv. Han är flintskallig förutom på sidorna där håret är grått och tufsigt och han är klädd i en lång täckjacka.

Just när jag passerat hissen (jag tar trappen) utstöter kanadensaren ett gurglande ljud som låter som en kräkning. Jag orkar inte titta över axeln för att se vad som hänt utan fortsätter nedför trappen.

I receptionen står en man i 25-årsåldern med lockigt hår och ler mot mig. Han frågar vilket rum jag bor på och skriver i ett block. "We'll take care of it tomorrow" säger han. Tydligen ska jag få frysa i natt. Orkar inte argumentera.

På tillbakavägen är den gamle kanadensaren försvunnen. Ser inte till nån spya. Blir lite orolig att mannen kanske var döende. Men då borde han väl varit kvar?

Tillbaka på mitt iskalla så kallade hotellrum. Ministero politiche agricole forestale har lämnat en gåva på rummet: Italian food The natural winner står det på en kartong som innehåller en flaska olivolja, en burk tomater, fem snacks av typen parmigiano reggiano och två recepthäften.

Om sex dagar är jag hemma igen. Sex dagar. Det K A N gå. Men det är kallt överallt det här OS:et.

Brädåkar-Anders (Bäckström i efterhand) påpekar att det alpina snowboardlandslaget ännu inte omnämnts i bloggen. Vilket ju är synd och skam.

I går, i bergen, träffade vi Aprilia Hägglöf och Rickard Rickardsson. Varje förbund svarar själva för arrangemangen i "sin" gren under OS och det märktes, i just snowboardåkarnas fall. Lite mer avslappnat, lite mer laidback, mycket trevligare.

Vi kom så långt som in i målfållan med våra ackrediteringar och väl där tyckte medieansvarige Anders Wiggerud att vi skulle åka med upp i liften och göra intervjun på toppen av berget (men då hade nog nån IOK-människa kapat liftkabeln för oss). Snowboardförbundet borde hålla i alla OS-tävlingar, men kanske framförallt ishockeyn.

00.45 i natt: Två svenska journalister på jakt efter en taxi - och knappt en bil i sikte utanför Palasport Olimpico. Då stannar en bil tillhörande spårvagns- och bussföretaget här i Turin och föraren (han hade en stilig skärmmössa med ett fint emblem där det framgick att han övervakade trafiken) frågar vart vi ska.
"Via Borsellino", svarar vi - och den okände mannen kör oss hem och vägrar dessutom att ta emot nån betalning. Turin upphör aldrig att förvåna.

Promenerade på förmiddagen. Det visade sig att det tar ungefär lika lång tid att gå till stadskärnan därifrån vi bor som med taxi.

Zlatan frontade Juventus-butikens skyltning.

Utanför den officiella OS-butiken (jo, det finns såna) var det kö med en dörrvakt som släppte in en när en annan gick ut.

I den officella Visa-butiken (jo, det finns faktiskt även en sån, vad de nu säljer där) var det totalt folktomt. Visa är en av OS huvudsponsorer och har kläckt den mest Orwellska av alla slogans: "We are proud to only accept Visa", vilket skyltas av alla butiker, kiosker och restauranger på OS-området. För den med Master Card är det alltså kört.

Överallt var det holländare: I dag smäller det ju igen, dags för 1500 meter.

Värmen i rummet har lagt av. Under hela OS har jag febrilt kämpat för att sänka golvvärmen bara en aning - hittills har det nog aldrig varit under 25 grader varmt i rummet.

Förrän nu. Nu är det kallt. Och golvet - det alltid lika varma - är kallare än valfri ishall i Turin. Får bli en vända förbi receptionen.

Ser NOS otroligt ambitiösa morgonsoffa från början i dag - och inser nu att det är en repris av gårdagens kvällsprogram. Spelar väl ingen större roll egentligen, men det förklarar varför så många dricker vin om morgonen...

Har tidigare bloggat om min nya idol, programledaren i NOS OS-morgonsoffa. Nu har jag till sist haft tid att spåra upp vem den lätt pösmunkige personligheten är. Han heter Mart Smeets och är uppenbarligen en stor stjärna i sitt hemland. Så pass att han har en egen fan-club i alla fall.

Vad vet vi då om denne Smeets, förutom att han gärna tar plats, inte räds att gå på djupet och dessutom har viss självdistans?

Tja, vad jag har läst mig till är hans favoritsport på tv baseboll. Bara en sån sak.

I går kväll visade sig Turin från sin allra bästa sida: Snöklädd. Allt det fula, mörka, gråa blev vitt och vackert, ungefär som amerikanska städer alltid är vita och vackra i julfilmer. Att taxiresan hem från hockeyn gick i 70 knyck på sommardäck gav den estetiska upplevelsen en extra push av adrenalin. Chauffören lekte 'finländsk rallyförare i värmlandsskogarna' mellan bussar, spårvagnar och stilla med låsta hjul framglidande personbilar.

Hötorgsestetiken firade nya triumfer i dag när jag och Anders Bäckström tog oss upp i bergen bussledes. (Vår hyrda Ford C-Max stod i morse insnöad - och därmed även mina vinterkängor.) Kristallklar luft, skinande sol och vitt, vitt, vitt. Snötyngda grenar, snöklädda bergstoppar, snöslungor som gick för fullt.

Vi tog tåget hem efter det utförda jobbet (resultatet kommer inom en dag eller två). Men redan nån mil utanför Turin stod det klart att den gråa vardagen var tillbaka. Snön är borta, betonggrått regerar återigen. (Att en av Turins huvudgator heter Corso Unione Sovietica är knappast en tillfällighet.)

En vecka kvar till hemresan. Inte riktigt slutspurten än, men nästan.

I fredags blev vi störst i norden. Nu siktar vi österut.
Nä. Men Sportbladets OS-redaktion har fått besök av två kinesiskor. Och eftersom de inte vill flytta på sig så får de väl sitta kvar.

Just nu är ju klockan för övrigt sen kväll i Asien och pressläggningen närmar sig. Alltså är det japaner, koreaner och kinser som dominerar presscentret just nu. Nattskiftet har jänkarna den här gången.

Var och såg på curling i går. Eller ja, kom i lagom tid för att hinna se Sveriges lag Peja Lindholm ge upp inför den åttonde omgången.

Hur som helst så träffade jag på den här mannen. Han är inte snäll mot Hammerfall. Med all rätt.

Mitt nya favoritprogram på tv - Nos morgonsoffa - nådde nya höjder. Den pösmunkige programledaren visade oväntad självdistans när han påade sin egen intervju med Hollands bronsmedaljörer i lagtempot. Intervjun gjordes på Medals Plaza, direkt efter att de holländska herrarna deltagit i prisutdelningen, under lätt kaotiska former. Så här lät det:
"Vi träffade kvintetten [jo, fem holländska medaljörer i lagtempot] i går kväll. Och jag - jag är bara en man med en mikrofon".
Så känns det i bland i det här jobbet. Under ett OS lite oftare än annars. Man är inte mer än en lallare med en mikrofon i hand, utan särskilt mycket att komma dem. Och att de aktiva står ut är vissa gånger svårare att förstå än andra.

Som ett brev på posten. Ett nytt blogginlägg från Laul.
Fattar inte varför han oroar sig över sina glasögon - han har dom ju på sig på bilden här nedanför.

Har ni också undrat varför Robert Lauls blogg ligger öde och tyst? Sportbladets OS-redaktion har svaret: Han är på OS och arbetar åt en tysk tidning - i taget namn. Men den rosa tröjan fick följa med.

Tung dag, jobbmässigt sett.
Tv-idén "Så ska ishockey säljas till Italienarna" sprack direkt när det förmodade upplevelsecentrumet Hockeyland visade sig vara - en restaurang. Bilderna på väggarna till restaurangen ger klara prostitutionsvibbar, eller? Döm själva.

Vi valde bort att åka till Cesana och Anna Carin Olofsson eftersom det visade sig vara kört att göra tv med henne där. I stället satsade vi på tv med henne nere på prisceremonien. Mer om det senare.

Dagens andra jobb sprack också - idémässigt. "Ursäkta, var är svenskarna" blev till "Nu är de svenska fansen här". Lika bra det - se resultatet i morrn.

Inför prisceremonien - mer om den senare - på det som kallas Medal Plaza ringde Johan Flinck och ville ha hjälp med några kompletterande frågor till Anna Carin. Mitt och Anders Bäckströms huvuduppdrag, tv med den nyblivna (och glada!) silvermedaljösen, gick däremot käpprätt in i 15 säkerhetskontroller, vakter och bestämmelser. Just ja, vi är ju OS c-lag. Glömde det.
Men, som Ulf Lundell skulle sagt: ett sprucket jobb är också ett jobb. (Hoppsan, nu blev bloggen lite Esk, där.)

Svt:s studioprogram verkar inte riktigt ha gått hem i stugorna.
Själv såg jag för första gången i morse - har äntligen fått en fungerande tv på rummet - holländska Nos morgonsoffa som sänds direkt från ett tjusigt café på Piazza San Carlo i Turin.

Under de 15 minuter jag hann se gick programledaren till frontalangrepp mot den gästande holländske short track-åkaren och dennes förbundskapten.
Efter att fullständigt ha sablat ned kortbaneskridsko som ide konkluderade den lätt pösmunkige programledaren (och fick medhåll av hippien till side-kick): "Åk langebaan schaatsen i stället". Därefter vände han sig mot kameran:
- Men det är inte bara short track som är en pajassport i vinter-OS. Nu ska vi titta på moguls (puckelpist)...

Strålande.

Halsont.
Men lugn - det har ingenting att göra med eventuella förkylningar eller influensor (och jag lovar att hålla mig på respektfullt avstånd från de blågula bara för säkerhets skull).
Det handlar om Turins dåliga luft.
I dag har det varit molnigt och då blir smoggen närmast outhärdlig, definitivt för oss som har astmatiska besvär.
Turin stinker - med eller utan t.

Hotellet vi bodde på i natt må ha varit dyrt, maten ganska medelmåttig och frukosten klart underkänd - men på en punkt var det bättre än alla andra hotell: Det hade en egen katt.

Det har hänt en del sen sist (då bloggen nyss lämnat Lingotto-ovalen).

Först raka spåret (nåja) till Malpensa-flygplatsen utanför Milano. Nånstans halvvägs lyckades vi få 65 euro i böter för missad vägtullsavgift, hur fan det nu gick till. Anders får sätta upp det på reseräkningen.

Att hitta ett hotell var en smärre vetenskap, och inte blev det billigt, men det kändes otroligt skönt med en vanlig säng, en vanlig tv, kort sagt: ett helt vanligt hotellrum.

Foppa såg trött ut, inte så konstigt med den resan i benen. Christian Bäckman kände sig nog lite ensam men såg fram emot OS-turneringen. De övriga svenskarna smet förbi snabbt.

Biffigast på flygplatsen: De ryska livvakter som var på plats för att hälsa hockeyspelarna välkomna.

Mot Pragelato! Mot medalj-presskonferens, väl? Snälla!

Att få följa ett vinter-OS på plats är naturligtvis en ynnest. Framförallt dagar som denna: Skidskyttet var njutbart som idrottsevenemang så länge man som svensk struntade all medaljhysteri.

Men. På en punkt har ni, kära tv-tittare, det bättre förspänt. Ni har Kollen. Ni vet, den där känslan av att faktiskt ha täckt in allt som var av intresse i dag (och svurit över att Svt som vanligt visar för lite skridsko). På plats kan den o-klonade en riktigt bra dag som mest hinna med kanske tre evenemang. Men då krävs planering.

Alltså har jag hittills inte sett en minut - live eller på tv - av: Backhoppning, konståkning, puckelpist, halfpipe, rodel, herrarnas störtlopp... Och säkert mycket mer. Men det är värt att missa så mycket, tror jag, bara för att få vara med den där gången det verkligen händer. I Aten 2004 var jag på plats när samtliga svensk guld togs, ett hyfsat facit för en rookie.

I förgrunden: Halva sportbladet.se:s tv-redaktion på plats i Turin.
I bakgrunden: NBC:s studio, i ena änden av Via Roma i Turin.

NBC sänder live från ett torg varje dag från OS-staden. Bara ljusriggen på scenen kostar nog mer än hela Sportbladets OS-redaktion...

Bara att ta av sig hatten och konstatera att Norge gör som vanligt: presterar som bäst när det gäller. Hamnade bredvid en trio norrmännen under en halvtimme i dag i väntan på skidsprintrarnas presskonferens - och förutom att de verkade ha väldigt mycket pengar så tippade de rätt vinnare: Bystöl, inte Ljökelsöj. De tröstade oss svenskar med att vi är bättre än dem i fotboll. Gott så.

OS på förhand största stjärna åker hem. I dag kom beskedet att Michelle Kwan inte kommer till start i konståkningen på grund av ljumskskadan hon ådrog sig i går. Nu vill USA:s olympiska kommitté ersätta Kwan - med Emily Hughes. Hughes petades från OS trots att hon kvalificerade sig vid uttagningarna - till förmån för just Kwan.

Gratis shiatsumassage en gång om dan i presscentrat. Välkommet, särskilt för bloggare med ryggont som tvingas köra Piemonte runt för att göra tv.

Nånsin undrat hur det egentligen är att åka rodel? ESPN:s reporter sökte svaret...

Expressens Mats Olsson och Malin Roos tittade just förbi Sportbladets redaktion - något oklart i vilket syfte till en början.
Artighet?
Jakt på heta nyheter?
Nä. Det visade sig att Olsson inte hittat rätt på dagens Simon Bank på sportbladet.se.

Peja Lindholm har curlingringarna intatuerade på axeln.
Undrar om det är helt förenligt med IOK:s regler för hur symbolen får användas?

Presskonferensernas dag. Först curlingdamerna, sedan curlingherrarna och i eftermiddag väntar den alpina truppen. (Enligt IOK:s reglemente är de aktiva förbjudna att uppdatera sina hemsidor under OS...)

Dagens presskonferenser har alla hållits utanför det område där det krävs en särskild ackreditering. Det tackar vi särskilt för. Ty i det egna lilla universum som ett OS utgör finns det ett A-, B- och C-lag:

A-laget består av Rightsholding Broadcasters - det vill säga tv-bolag som har sändningsrättigheter. Hit hör SVT. A-lagarna får filma och intervjua på ackrediterat område. Det är även till tv-bolagen som alla aktiva kommer först i den mixade zonen efter tävlingarna.

B-laget, OS egen breda medelklass, utgörs främst av tidningsjournalister i alla former. Hit hör Sportbladets redaktion. De får röra sig på de för pressen avgränsade områdena, träffa de aktiva under ordnade former, fota om det har rätt ackreditering etc.

Non-rightholding Broadcasters, OS C-lag, består av alla de tv-bolag som INTE har rätt att sända rörliga bilder från OS. Hit hör också merparten av alla webb-tv-redaktioner. Non-rightholders är hänvisade till presskonferenser utanför ackrediterat område - eller till de aktivas goda vilja att bege sig utanför grindarna och staketen. Och det är naturligtvis här SOK:s goda vilja kommer in i bilden. Ju fler presskonferenser utanför den ackrediterade zonen, desto bättre blir våra förutsättningar att göra jobbet.

Nya bud om Anders kamerastativ. Det senaste från en bloggläsare i Bogotá, Colombia, som blivit av med en av sina väskor - och i stället fått ett kamerastativ av Air France. Återstår att få det bekräftat att det verkligen rör sig om just Anders stativ...

Konstig rubrik, men det handlar inte om några hundar.

Nej, det handlar om vårt hem, vår redaktion, vår fasta punkt i tillvaron i Turin. Inklämda i sal 5 i det jättelika komplex som kallas för Main Media Center - MMC - har vi ett femtontal redaktionsplatser med trådlöst nätverk, vanligt nätverk, skrivare med mera.
Enda problemet är att det förutom Sportbladets tiomannaredaktion även sitter kanske 500 andra journalister i salen. Det får två följder:
1) Det blir förbannat dålig luft
2) Ljudvolymen är garanterat påfrestande
Just nu står för övrigt en muskig herre i mustasch och lusläser Aftonbladets interna telefonlistor. Det ska bli skönt när tävlingarna väl kommer igång på lördag...

En av höjdpunkterna avgörs redan på lördag, förresten. Ska Chad Hedrick leva upp till förväntningarna? Kan Sven Kramer försvara de hittills i år ganska urtvättade brandgula trikåerna (även om holländarna brukar köra i blått, rött och vitt)? Och kan Johan Röjler i sina grillvantar verkligen utmana?
Äh, nån norrman lär väl sopa hem 5 000 meter i slutändan...

Nu: middag.

Inte helt oväntat beslutade IOK idag att inte ge baseboll och softboll en andra chans att ta plats i sommar-OS i London 2012. Tråkigt - men World Baseball Classic finns ju att se fram emot.

Varför är bloggen så öde och tyst? Svar: Vi har åkt bil hela dan. (Till skillnad från Robert Collin - se länken - lyckades vi hålla vår C-Max - se bilden - på vägen.)

Presskonferensen med skidåkarna i Pragelato var välbesökt - se resultatet i form av tv i morgon. Om bilderna är skakiga skyller vi på Air France som fortfarande inte hittat rätt på Anders kamerastativ.

Kort summering av dagen:

* Anders övervikt kostade 700 spänn på Arlanda. Bagaget, alltså.
* Trots allt bra att han tvingades betala: Air France-desken upptäckte när han skulle betala att väskan och kamerastativet var på väg till - Madagaskar.
* Charles de Gaulles terminal 2D hör till världens fem sunkigaste, lätt. Stackars Merhan Nasseri som fastnade i ingenmansland på CdG i 16 år. Men det var förstås terminal 1 - det kanske är trevligare.
* Hamnade på samma flight som Brasiliens hela(?) OS-trupp. Tillräckligt stora för att brasiliansk tv skulle möta upp på flygplatsen.
* Anders kamerastativ dök aldrig upp vid bagageutlämningen. Kanske har det tagit omvägen via Madagaskar trots allt?
* Rummen i mediebyn har en säng, en tv, en garderob (och tack och lov dusch/wc). Flashigt? Jajmänsan.
* Lasse Anrell är på plats. Skönt. Inte ens det minsta lik Simon Bank.

Jaha, hur inleder man en blogg?

Platsen är Charles de Gaulle-flygplatsen utanför Paris och det är en och en halv timme kvar till avgången mot Turin. Känslan av OS är minimal. Och av förhandsrapporterna att döma kommer det att bli tre intensiva och krångliga veckor.

Av Sportbladets folk finns Johan Flinck, Lasse Anrell och teknikern Ian Vännman redan på plats, i dag ansluter jag och Anders Bäckström från .se, samt Simon Bank, Patrik Thornéus och fotografen Jerker Ivarsson. Mats Wennerholm, Tomas Ros och Magnus Wennman kommer senare.

Mot gate D 64...