Personligt men inte privat

Expressens Linna Johansson fortsätter debatten om bloggar. Det är inte färre mediebloggar utan fler som behövs, enligt Johansson.
Så långt är jag böjd att hålla med. Men sen fortsätter Linna Johansson att driva sin tes att blogginnehållet är bäst om det handlar om rent privata ting.
"Jag önskar mig en riktig rejäl medieblogg, pratigare och privatare än alla andra. Inte personlig. Inte bara en liten upplysning om en kommande resa sådär som man kan hitta i Helle Kleins blogg och som i slutändan är den sortens upplysningar man hittar på vykort.
Utan privat på riktigt"
, skriver hon.
Jag är inte riktigt säker på att jag begriper vad hon menar. Linna Johansson har i en tidigare krönika skällt på mig för att jag dristade mig att ifrågasätta läsvärdet i att få reda på att Expressens politiska redaktörs dotter har feber.
Den här gången tycker jag att hon resonerar klokare.
"Men journalistiken som den ser ut i framför allt morgontidningar och teve klamrar sig fast vid en idé om sig själv som fullständigt befriad från subjektivitet", skriver Linna.
Om det är ett ifrågasättande av idén om den "objektiva journalistiken" Linna Johansson är ute efter är jag helt med på noterna. Vi behöver en mer öppet reflekterande journalistik som diskuterar vilka värderingar som styr nyhetsval och granskningsperspektiv.
Det finns en paradox i medieutvecklingen. Å ena sidan härskar den förment objektiva journalistikens idéer, vilket leder till att journalister i för liten utsträckning reflekterar över sin egen världsbild (och alltför ofta oreflekterat bidrar till att befästa stereotyper om exempelvis muslimer, arbetare, kvinnor och så vidare). Å andra sidan fullkomligt exploderar tidningar och etermedier av åsikter och tyckanden.
Under mina femton år i opinionsjournalistik-branschen har jag fascinerats över hur just åsikter tagit allt större plats inne på nyhetsplats i en tidning som Aftonbladet exempelvis.
På ledarsidorna finns en sorts varudeklaration. Som läsare vet du att Expressens ledartexter är sprungna ur en borgerlig (liberal) värdegrund, liksom att vi bildar opinion utifrån ett "oberoende socialdemokratiskt" perspektiv på Aftonbladets ledarsida.
Opinionsjournalistiken går just ut på att driva värderingar, att argumentera och framförallt fördjupa läsarnas kunskaper i olika samhällsföreteelser.
Självklart finns det ett subjekt bakom varje text, radioinslag eller TV-reportage.
Det subjektiva är dock inte detsamma som det privata.
"Hur blir en text till? Vad finns bakom den?", undrar Linna Johansson vidare.
Det är väsentliga frågor. För mig handlar det om att det finns ett jag bakom med vissa värderingar. Det är något helt annat än att jag deklarera huruvida någon i min närhet har feber eller diarré.
Skilj på det privata och det personliga!
(Jag tror för övrigt att trenden av allt större intimisering och självbespegligen inom media-eliten är direkt ohälsosam - ett utslag av en sjukligt narcissistisk kultur. Mer om detta någon annan gång.)
Expressens Linda Skugge har hakat på Linnas krönika och utmanar mig och ett antal manliga mediebloggare på en privatlivs-duell. Skugge ställer en del frågor om alltifrån mina hemligaste drömmar till synen på svärföräldrarna.
Jag ser ingen anledning att svara. Min devis är just: politisk och personlig, men aldrig privat.
En devis som tydligen Expressens kulturchef Per Svensson också sluter upp bakom.
Sorry, Linda och Linna.


Kommentarer

Postat av: Allan Johansson

Hej!

Intressant! Vi är nog överens om distinktionen mellan personligt och privat - men är gränsen alltid så klar - tydlig ?

Det privata kan ha stor betydelse för det personliga och politiska (i vid mening).
Exempel ur mitt livs historia:
1.Efter en tid av ofrivillig barnlöshet genomgick jag och min fästmö en barnlöshetsutrednng. Ibland med utrednngar i annan stad långt från arbete.
Jag ansåg skälet till att ta ledigt så privat (inte så att jag var generad över problematiken men jag ville inte att ett privat "handikapp" skulle påverka gransknigen av mitt arbete (personalkonsulent) föslag (bl a som politskt och faackligt föreningsaktivosv..).
Min fästmö gjorde tvärtom: Tog upp vår (privata eller personliga )problematik i sitt arbete (familjerådgivare) och skrev så smånigom sin psykolog-uppsats om "Ofrivillig barnlöshet".
Det som är rätt för den ena - i ett sammanhang - kan vara fel för den andra i ett annat sammanhang.
jag kanske överdrev risken för att den fokusering av den privata problematiken skulle hindra oberoende och rak kommunikation men många gånger måste vi välja att stå åt sidan för att ge dem vi ska stödja, medverka till att frigöra eller sakfrågorna. Det privata/personliga kan användas för att vilseleda - manipulera - blanda ihop - inte skilja på person och sak - som en gammal devis inom föreningsvärlden lyder.
Å andra sidan motsatsen vara rätt: I arbette med människor som familjerådgivara och terapeut kan öppenhet om egna privata/personlga leda framåt t o m frigöra.
Avvägningen mellan intemiseringens risker för att skapa beroende och manipulera och öppenhetens möjligheter är inte självklar - den beror på sammanhangen, situationen struktuellt och individuellt...
Eller ?

Ex.2
hela mitt vuxna liv har jag läst. Aftonbladet tillhör min dagliga läsning sedan tonåren. När jag gick på Högalids folkhögskola i början av 60-talet gick jag för att köpa AB för 40 öre och diskutera olika samhällsfrågor med kursmamrater (minns hur jag avvisades av kortspelande kamrater då jag upprörd sökte avbryta dem för att diskutera mordet på Lomumga..(gick då på Ingelstorp). Senare upprepades liknande mönster J F Kennedy ...Robert..När modet på Robert blev känt - lämnade jag skoldansen och satt ensam framför TV-n. En lärare kom och försökte återföra mig till dansen - men lyckades inte..
Så kan samhällsengagemang tycks bli personligt privat..Eller?

Som läsare av AB fann jag alltmer i krönikorna. Just för att de var (och är) personiiga - ger en annorlunda som Du skriver reflekterande perspektiv.

3. Nu köper jag inte AB längre. Sedan 2-3 år har jag slutat. Söker dock läsa nät-upplagan då och då.
Tillhör numera den stora kategor de 100-tusenden som kallas läshadikappade.
Många av oss tycker det är svårt att tala om detta funktionshinder. Vi söker döja det dels för att vi inte vill drabbas av det "förakt för svaghet" som ofta uppenbaras från ett underifrånperspektiv.
Vi döljer det kanske också för att vi inte vill få fördelar - eller uppfattas vilja få sådana - p g a funktionshindret.
En tredje orsak kan vara att kännedom om handikapp som synskada kan hndra rak kommunikation - ärliga möten - utvecklande av ärliga relationer...
Människors beteende ändras av kunskaper om ändrade personliga eller privata förutsättningar.
2001 försvann större delen av synen på mitt högra öga...2002 på det vänstra. Trots upprepade kvalificerade operationer är visus nu bara 0.02 resp 0.03. Det innebar att det är omöjligt läsa annat än krigsrubriker i tidningar.
Med hjälp av förstoring (8 ggr) via videokamera och skärm blir text läsbar...men inom en så liten ram att man bara kan se högst ett par trr ord i taget.
Raden måste hela tiden flyttas i sidled oc nedåt-Efter en stund flimrar det för ögonen av "röran".
Översikt - helhetssyn blir omöjlig. Tabeller, kartor, bilder och förklarande figurer typ Johari-fönstret kan givetvis inte ses inom raen för en skärm mindre än 20 tum. Två högskolekurser har blivit för svåra
Försök att få Syncentral (landstinget) eller FK att ordna en storskärm .en platt som nu blvit en masskonusumtionsvara - har inte lett till något resultet. FK säger nej- med motiveringen att kostnaden är privat (personlig?) Syncentralen undersöker..men härär också frågeställnngen privat-personlig aktuell.
Och jag försöker förklara att med en större skärm kan jag läsa (t ex AB)med överblick och i takt med mina ögons normala invanda rörelsemönster.
Privat-personligt problem - eller politiskt?
Innan synskadan började jag bygga upp en egen hemsida se gärna www.s-info.nu/Allan
2002. Har inte ändrat den sedan dess. Men har alla uppdrag kvar utom de i HSB Domherren som utbytts mot nämndemant i Kalmar Tingsrätt.
Även som synskadad nämndeman ställs man inför frågan om funtktionshindret ska definieras som privat/personlig eller ett problem med förpliktelser för arbetsgivaren/Kalma Tingsrätt - Domstolsverket (DV). SKrev ett brev till tingsrätten och DV för över ett år sedan. Fick för någon månad sedan ett svar per tfn från en DV-tjänseman. Hon sa att DV är skyldigt anpassa arbett till anställda men inte till uppdragstagare såsom nämndemän.
Resultatet av samtalet blev en tjänsteantecking hos DV. Enligt uppgift skulle tjänsteantecknngen sändas till Kalmar Tingsrätt för kännedom. TIngsrätten har dock inte vare sig svarat på mitt nu snart fleråriga brev eller reagerat på tjänsteantecknngen såvitt jag vet.
Synnedsättningen anses sannolkt vara privat i betydelsen ett personligt problem som uppdragsgivaren anser att uppdragstagaren och/eller Wsamhället" har ansvar för.
"Annanismen" möter oss inte bara då många drabbas av Tsunami-katastofer utan även i mer vardagliga privata och personiga sammanhang! Kanske hög tid uppmärksamma alla "mini-tsunami" som drabbar enskila människr i vardagssituationer i Sverige`?

Helle!
Tack för Din blogg! Det är nog den första blogg som jag läst! Det kändes som att läsa Dina och andras AB-krönikor igen (var längesen!)
Tack alla som läst dessa spontana reflektioner så här långt.
Hoppas på att kunna aktualisera min hemsida och börja skriva från en egen blogg.
Hurgör man nu igen ...? Du som har råd och tips kan t ex skriva på min gästsida
www.s-info.nu/Allan

MVH

Allan

2006-feb-05 @ 12:55:01
hits