Berättigad kritik av kristhantering

Jag följer Katastrofkommissionens presskonferens. De presenterar sitt huvudbetänkande angående bristerna i regeringskansliets hantering av Tsunami-katastrofen.
Huvudkritiken gäller avsaknaden av särskild krisenhet i regeringskansliet som hade kunnat ta del av information och samordna insatserna mellan departementen. Det är precis vad Aftonbladets ledarsida åtskilliga gånger har påpekat. Statsministerns ovilja att lyssna till de statliga utredningar som under årens lopp föreslagit just en krisenhet är anmärkningsvärd.
Det är också uppenbart att kommunikationen inom UD inte alls fungerat. Kabinettsekreterare Hans Dahlgren får stark kritik för att han inte informerat sin minister och inte heller tagit ett tydligt operativt ansvar.
Grundproblemet är dock att UD gjordes ensamt ansvarig att leda krishanteringen vilket departementet varken hade kunskap eller organisation för.
Aftonbladets ledarsida återkommer förstås i detta ämne i morgon.

Kommentarer

Postat av: Stefan

Tyvärr Helle, det räcker inte att säga att det är ovilja att lyssna hos statsministern, det här handlar om en ovilja att se oss vanliga människor. Det är samma maktfullkomlighet som presidenter i bananrepubliker uppvisar, och om jag inte minns fel är Persson en förespårkare för just presidentämbetet. Då skulle han kunna bry sig ännu mindre, det här är skamligt på alla sätt!

2005-dec-01 @ 11:40:11
Postat av: alltid samma visa

jag kan hålla med i mycket av det som har sagt i rapporterna, att det handlades för långsamt etc... Men samtidigt får vi inte glömma att detta är första gången som Sverige utsatts för något i denna skalan så långt bort. Det är givet att det ärvsvårt att föreställa sig en sådan här situation, och därför också svårt för dem att reagera. Det är bra att man analyserar vad som kunde ha gjorts bättre så att man kan förbättra rutinerna. Men samtidigt är det lätt att lägga allt ansvar på politikerna nu med facit i hand, nu vet vi omfattningen...då under julhelgen var det väldigt svårt att förstå dess vidd, o därför måste vi också ha förståelse för detta. Jag har också förlorat anhöriga i denna katastrof och dte har varit ett tungt år, men att leta syndabockar på detta sätt är inget som jag vill stödja. Fokusera istället på vad som ska åtgärdas istället för att hänga ut personer.

2005-dec-01 @ 11:40:26
Postat av: Benny Ohlsson

Hej,tycker Du gör en bedrövlig sammanfattning i din blogg i ansavrsfrågan. De ansvariga ministrarnas namn nämner Du inte ens. Undrar vad som kommer att hända nu? Vem avgår först?
MVH
Benny Ohlsson

2005-dec-01 @ 12:05:50
Postat av: Carl gustaf Holmström

Kan vi hoppas att utredning får politiska konsekvenser i form av någons avgång.Tänker närmast på Freivalds i så fall.

2005-dec-01 @ 12:37:55
Postat av: Michael

Avgångar löser inte detta problem. Måste till mer långskiktiga lösningar så att det finns katastrofplaner till nästa gång det händer något liknande. Bättre rutiner, arbetsgång, etc. vid kriser. Finns inget annat som funkar.

2005-dec-01 @ 13:11:03
Postat av: Hans Eriksson

Posttsunamitankar

Redan några dagar efter tsunamin i Thailand höjdes röster om vanskötsel och ministrars avgång. Det ansågs självklart att Sverige skulle ha en beredskap för en katastrof likt denna, vart den än skedde på vårt jordklot. Till på köpet skulle beredskapen finnas tillgänglig tidigt på annandag jul, innan de flesta jullediga gnuggat sömnen ur ögonen.

Oron bland anhöriga ledde snabbt till nedringda växlar på utrikesdepartementet. Och naturligtvis förstår man den frustration som uppstår när lång väntan i telefonkö avslutas med ett klick och tystnad. Informationen om vad som hänt var knapphändig och felaktig. Oron och känslan av vanmakt som steg allteftersom nyheterna uppdaterade oss, förvandlades till ilska över att "någon" borde göra mer.
Denna någon var staten.

Sverige är ett förhållandevis tryggt land. När det oönskade sker, finns ofta ett system för att lindra skadan. Det är så vårt samhälle byggts, och det är så de flesta vill ha det. Staten skall ta hand om sina medborgare när dom behöver hjälp. Där emellan skall den hålla sig borta. Det är, efter tsunamin, uppenbart att många förväntar sig att Sveriges skyddsnät är globalt och omedelbart. Vart i världen vi än drabbas av problem, skall vi genast få hjälp av staten Sverige. Detta är naturligtvis helt orealistiskt.

Att resa är att bege sig ut på ett äventyr. Det ligger i sakens natur att man då rör sig utanför det normala. Likt ett rymmande barn, som med sitt picknickknyte på en käpp över axeln vill bort från föräldrarnas beskydd, vill även resenären ut och upptäcka det okända. Att då kräva omedelbar hjälp när nått går galet rimmar illa.

Tsunamikatastrofen var och är en oerhörd tragedi för alla direkt drabbade och för anhöriga. Lidandet kan inte överdrivas. Misstag och fel begicks, och begås troligen fortfarande, när det gäller hur händelsen hanterats av myndigheter. Lärdomar har dragits och kommer att dras i framtida studier av det inträffade. Men att kräva ministrars avgång, och kostsamma organisationer för okända megakatastrofer, det är att gå för långt.

2005-dec-01 @ 13:58:38
Postat av: Kjell-Åke Bjurkvist

Hej, bra! Kritiken är berättigad, kanske lite i underkant.Miljoner människor såg på tv bara någon timme efter katastrofen och miljoner människor såg behovet av hjälp och ingen reaktion från våra styrande oursäktligt! Självgodheten var så påtaglig dom första dagarna efter tsunamin. Var fanns erfarenheterna från Estonia brandkatastrofen osv. Viktiga frågor för framtid och som inte belyses riktigt och som kan vara till gagn för en god beredskap framöver och som redan borde varit en tillgång är: Olycksoffers erfarenhet av myndighet efter katastrof. Och varför upprepandet av misstag och brist på beslutsfattande fortfarande kan pågå. Hur lever dom idag som upplevt trauma tidigare? Vilka samlade vittnesmål finns om eftervård och av myndighetskontakter efterförloppet. Jag är så less på en proffesion som gömmer sig bakom titlar och som alltid hävdar sin lästa kunskap som allenarådande. Ingen utredning eller inläst kunskap i världen kan ersätta den faktiskt upplevda. Och det är direkt oansvarigt att inte lyssna och agera efter människors erfarenheter av trauma och att inte använda sig av den kunskapen. Vi behöver inte fler myndigheter det skapar bara mer byråkrati och ökar inneffektivitet. Vi behöver erfarna människor med mandat att agera när olyckan är framme. I stora som små olyckor finns ingen skillnad i hur traumat upplevs. Trauma av myndighets och utredningsförfarandet är större än det fysiskt upplevda! Att vara traumatiserad är att aldrig bli fri vem bär skuld till det när jag för alltid måste förekomma i utredningar om ersättning för vård som traumat förorsakat. Hur blir vi fria dessa ok och när tas våra erfarenheter tillvara.
Vänligen
Kjell-Åke Bjurkvist

2005-dec-01 @ 15:06:59
hits