Med några minuters mellanrum, och utan att veta vad som väntade dem, anlände de fredagkvällen den 30 oktober 1998 till Herkulesgatan på Hisingen i Göteborg.
    Först polisinspektör Jan Edmundsson.
    Sedan Reine Carlsson, rökdykare.
    Och två minuter efter honom kom Lena Olsson, Aftonbladetjournalist – den första nyhetsreportern att se branden som tog 63 unga människors liv.


Taxin stannade klockan 23.56, hon klev ut och gick runt hörnet, in i helvetet. Så löd senare rubriken över det första uppslaget i nyhetstidningen som trycktes ett dygn senare: ”Helvetet på jorden”. Det var en rimlig beskrivning av brandplatsen, och rapporteringen löpte över 32 sidor.
    Vad hände sedan?

    Drygt tre månader har gått, och Göteborg flimrar av februarisnö. Det är som ett första möte, från branden minns de inte varandra. Jan, Reine och Lena var bland de första på plats, men hade olika uppgifter att fylla den natten.
    Nu jämför de bilder.
    – Skriken, säger Lena.
    – Min första minnesbild är en eldkvast, och så skriken. De glömmer jag aldrig. Felet var att jag inte var förberedd. Jag trodde att jag åkte på en brand, jag visste inte att det var en katastrof.
    – Explodera, säger Reine, flera gånger.
    – Det kändes som jag skulle explodera. Pulsen var säkert uppe i 200, jag kokade av adrenalin.
    Allra först på plats var Jan. Larmet till polispiketen gällde ”brand i industri”. På väg över Götaälvsbron greps han av en katastrofkänsla liknande den vid spårvagnsolyckan åratal tidigare. Han möttes av en flicka, hon ryckte i hans uniformsärm. ”Hjälp mig”, sa hon, och dog.
    Sedan började han arbeta, och fortsatte i tre dygn.
    Rökdykaren Reine hade adrenalinet i rörelse redan när han kom. Utan att vänta på de två vattenpumpar, som är brandmannens livförsäkring, klättrade han uppför en rest stege mot ett fönster, och lyste ner med sin lampa.
    – Jag såg en ormgrop av människor som skrek, minns han. Det var svart. Så hoppade jag in. Man bara gör det. Hade det varit mina barn hade jag sprungit genom tegelväggen.
    Hans minnen är exakta, han berättar detaljerat hur det såg ut inne i diskoteket, och somligt gör ont att få veta. Sju eller åtta personer fick han ut. Totalt 40, kanske 50, räddades.
    Han är nöjd:
    – Men jag har tränat ett helt liv för sådana här uppgifter. För mig var det ett perfekt Reine Carlsson-jobb.
    Yrkesrollen är ett skydd. ”Jag kommer inte att ta åt mig”, svarade Reine under räddningsarbetet på vad han trodde var en fråga från en kamrat. Fast kamraten ingenting frågat.
    – Jag behövde nog bara säga så just då, säger han nu.
    För självfallet har alla ”tagit åt sig”.

    Lena lyssnar tyst på Reines berättelse. Hon gick under räddningsarbetet runt med sitt block i handen, som en legitimation, för att ingen skulle missta henne för nyfiken idiot. Blocket innehöll efteråt ett tiotal förnamn, några citat och ett fåtal fakta.
    – Det kanske var tjänstefel att inte ta fler uppgifter. Men det blev så. Jag är i första hand människa och i andra hand journalist.
– Så jag började klappa ungar.
    Det hon kunde göra var att vara en vuxen. Att röra vid barnen, förklara på vuxenvis att de måste tala med polisen, och måste åka till sjukhus.
    Efteråt bröt hon ihop, till sin förvåning.
    – Jag hade ingen erfarenhet av att se människor dö framför mina ögon. Men jag trodde inte att jag skulle krisa. Jag som sett så mycket jävelskap och varit på andra bränder där människor dött.
    Även Jan är nöjd med sin insats. Men en känsla av meningslöshet kan komma över honom. Några bilder har bitit sig fast: Färgen på flickans ögon, hon som sa ”hjälp mig”, och en pappa som måste lyftas bort från sitt barns kropp.
    – Numera, när jag hör häftig gråt, får jag starkt obehag i kroppen. Det hände senast i dag, när jag såg tevebilderna från Jordanien där kung Hussein dött, säger Jan.
    Alla tre har på olika vis bearbetat sin upplevelse. Hjälpen behöver nödvändigtvis inte vara professionell. Reine har sin fru, sina skogspromenader, och har även föreläst om branden och mått bra av den respekt som strömmat mot honom.
    Han säger:
    – Jag ser branden som en erfarenhet. Glömmer gör man inte, och ska nog inte heller. Det är fruktansvärt att så många dog – men i dag tittar jag på dem som lever.

KERSTIN WEIGEL
[email protected]
08-725 20 00